ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

VOY: Riddles. Det där Tuvok tappar minnet. Och sin personlighet.

Två intriger här, om än tätt sammanflätade. På väg hem från ett uppdrag tillsammans med Neelix blir Tuvok attackerad av en främmande varelse. En märklig figur som liksom bara syns sådär halvt om halvt, semitransparent ungefär. Efter överfallet tappar Tuvok minnet, och hela hans personlighet verkar också fullkomligt rebootad. Neelix, som ju var med på skytteln när attacken inträffade, känner enorm skuld över det som hänt, och bestämmer sig för att på sig ansvaret för Tuvoks rehabilitering. Och upptäcker att den “nye” Tuvok i längden är betydligt roligare att hänga med än originalupplagan. Glad, pigg och sugen på att testa nya grejor – som att baka kakor. Och, framför allt, han beter sig hyfsat mot Neelix, snarare än det tysta förakt som Tuvok brukar visa.

Samtidigt ger Janeway sig ut på jakt efter de som attackerat Tuvok, tanken är att på det sättet hitta ett sätt att återställa hans minnen och personlighet. Till sin hjälp får hon en kesat som Neelix kontaktat efter att haft lite business med den planeten. Hjälparen i nöden är en detektiv vid namn Naroq, en man med helt egna teorier och arbetsmetoder. Han är typ säker på att Tuvok råkat på en Ba’Neth. Ett folk som hatar främlingar så mycket att ingen ens är riktigt säker på att de finns. Men om de finns så är de antagligen väldigt förtjusta i att hacka främlingars databaser, för det var det de gjorde på Delta Flyern.

Genom spår från främlingarna på Delta Flyern så kommer man på ett sätt att scanna efter främlingarnas skepp. Det visar sig att de ligger precis intill Voyager, men fram tills nu varit helt osynliga för skeppets sensorer. Och genom lite dekorationer på en tårta lyckas även den nye Tuvok få till ett diagram som motsvarar frekvensen på deras osynlighetsmantel. Och så bidrar den där Naroq med lite maskinvara för att spåra upp Ba’Netherna. Och efter lite förhandling (vi kan ge er vår forskning, men om ni inte går med på affären så tänker vi berätta för alla var ni finns) så får man informationen som behövs för att “återställa” Tuvok. Alla är glada, utom Tuvok. Han är inte direkt supersugen på att bli sitt gamla jag.

NEELIX: You’re having pre-operative jitters, that’s all. Don’t worry, everyone gets them. Just think about it. In a few hours, you’ll be yourself again. 
TUVOK: I am myself. 
NEELIX: But you’ll be able to do all the things that you used to do. Work on the bridge, advise the Captain. 
TUVOK: I want to be able to have fun. With you. I won’t be able to, will I? 
NEELIX: Well, you won’t call it fun. You’ll call it deriving satisfaction. But it’s basically the same thing. You’ll still experience emotions. 
TUVOK: But I won’t express them. 
NEELIX: Probably not. 
TUVOK: Then how will you know how much I enjoy being with you? 
NEELIX: You’ve just told me. 
TUVOK: We’ll still be friends? 
NEELIX: Of course. 
TUVOK: Even if I merely tolerate you? 
NEELIX: I’d be lying if I told you that things between us will stay the same. 
TUVOK: Well, why? Why do you want me to go back to the way I was? 
NEELIX: Because this crew needs its tactical officer on the bridge. And I wouldn’t be a very good friend if I ignored that just so that you’d be nicer to me.

Det känns ju extra viktigt här att påminna om Tuvix. Att de här två personerna under en period blandades samman i transportören till en och samma person. Det kan ju vara ett skäl till varför Tuvok blir så himla irriterad på Neelix i vanliga fall. Ja, man kan eventuellt till och med se det här som en fristående fortsättning på Tuvix-avsnittet. Man laborerar ju lite med samma ingredienser, om en på ett mesigare sätt. Det här är något av en utspädd sequel, inget i hela Voyager-serien går ju egentligen upp mot Tuvix.

Det går samtidigt att sortera in det här avsnittet i en lite längre intoleranstråd av avsnitt som jämt handlar om hur tråkig, stel och asocial Tuvok är. Att acceptera andra för vad och hur de är verkar inte helt okomplicerat, ens i en utopisk framtid som Star Treks.

Att skriva in Naroq i den här storyn känns som ett mjukt sätt att försöka lätta upp klaustrofobin ombord på Voyager. Om alien of the week är semitransparent och jättehemlig, så måste man kanske slänga in en ny alien i grytan för att pigga upp saker och ting en smula. Å andra sidan kan det ju också ses som ett tecken på Voyagers allt mer avslappnade förhållande till de planeter och civilisationer man möter i den här delen av Deltakvadranten. Här behöver man tydligen inte gå i väpnad konflikt hela tiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 616 tv-avsnitt.

VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.