Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.
Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!
När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.
Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.
I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.
I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.
Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.
Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.
In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.
Betyg:
In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10
In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.
Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.
Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.
Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.
Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer. Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.
Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.
Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:
Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.
Själva intrigen går alltså ut på att Kira: 1.får reda på att hon har suttit i fånglägret Elemspur för tio år sedan, trots att hon inte har några minnen av detta. Men uppgifterna, med bild, finns i deras register. 2. kidnappas och förs till cardassien där hon vaknar upp opererad att se ut som en cardassier. 3. får träffa en sympatisk äldre man som säger att han är hennes pappa (Ghemor alltså). 4. får reda på att hon egentligen är en cardassisk agent, men att alla hennes gamla minnen från livet på Cardassien inte kommer tillbaka förrän hon käkat lite medicin. Hela den där Kira och hennes historia är någon annans liv som matats in i hennes hjärna.
Att cardassierna opererar om sina spioner så att de ser ut som människor vet vi ju sedan 
Det hade nog varit kört för både Ghemor och Kira om de inte blivit räddade av en insatsstyrka från Deep Space 9, bestående av Sisko, Odo och en motvillig Garak. Den där Garak som ständigt visar sig ha nya sidor och sätt att vara till nytta. Som till exempel att han har säkerhetskoder som tar Defiant förbi Cardassiska säkerhetslinjer. Det är också Garak som till sist dödar Entek – mannen som ligger bakom hela den här bisarra gigantiska planen.
Den avslutande vändpunkten i handlingen känns lite krystad och märklig. Det visar sig att symbionten Dax under en kort period var inopererad i en värd som inte var helt lämplig för jobbet. På något sätt var den här operationen ett bevis för att många fler triller än vad myndigheterna har sagt skulle kunna få en symbiont inopererad, utan att för den skull riskera sitt liv, som tidigare hävdats. Problemet är bara att symbionterna inte räcker till. Trillernas system kring urvalet till symbiontkandidater är alltså uppbyggt kring en lögn, och skulle det komma ut till allmänheten vet ingen vad som kommer att hända.
Nej, då hade jag nog nästan hellre hängt lite längre på den uppsluppna middagsbjudning som Sisko bjuder till i avsnittets början, och där vi får redan på saker som att hans pappa var kock och att Odo inte vet hur man vispar. Det var ju värst vilken mysfarbror Sisko har blivit nu på sistone! Först inredning och nu bjuder han hem hela crewen på middag. Var ska det här sluta? Scrapbooking? En lokal variant på Halv åtta hos mig? Kanske ett övertagande av The Next Generations pokerspelande?
Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.
Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för 
Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.
Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet 
Offensivt är väl också ett ord som beskriver Siskos game plan i det här avsnittet. Han tänker inte sitta och vänta på att Dominiontrupper ska ta sig genom maskhålet och angripa Deep Space 9. Nej, han vill åka till gammakvadranten och ta tag i det här problemet direkt! Och till sin hjälp har han….ett nytt rymdskepp. Det är ändå lite komiskt att en av de stora innovationerna i den här säsongen är att man skriver in stridsskeppet Defiant som en ny pusselbit i serien – och liksom inte låtsas om att man precis avslutat en sju säsonger lång serie om just ett rymdskepp som beger sig på resor runt i galaxen. Det här skulle ju vara en serie om en rymdstation!
Defiant är inte den enda nykomlingen som introduceras i det här avsnittet. Här finns också den romulanska osynlighetsmanteloperatören T’Rul, och federationens säkerhetsansvarige Michael Eddington (räkna med konflikter med Odo här). Dessutom gör vi ett besök på Karemma för att försöka snoka reda på hur man får tag på The Founders, grundarna.
Det här är ett rätt actionfyllt avsnitt. och jag är faktiskt positivt överraskad även här. Allt det som jag klagade på under förra säsongen – kackiga slagsmålsscener och bristen på fajter mellan rymdskepp – är av en helt annan kaliber här. (rymdskeppsfajterna började egentligen skärpa upp sig redan i sista avsnittet av förra säsongen). Hela tempot i serien har också stegrats. Redan vid slutet av det här avsnittet är Odo framme vid planeten där hans folk bor – den där grejen trodde jag att man skulle suga på i många avsnitt. Och Defiants jungfruresa fick inte vara framgångsrik särskilt länge. Det tog bara Jem’Hadar typ ett halvt avsnitt av överlista den där osynlighetsmanteln och övermanna Siskos skepp. Lägg till det att man tvingats lämna Bashir och Dax som fångar på en relästation, så förstår du att det ser rätt illa ut inför del två av The Search. Snyggt gjort!