DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: Treachery, Faith, and the Great River. Det om avhopparvortan, shapeshifterpesten och den stora interstellära floden av materialism.

Treachery, Faith, and the Great River är ett av de ganska få avsnitten där Deep Space Nines skapare faktiskt lyckas kombinera viktiga pusselbitar i intrigen med en rätt så tramsig b-handling. Efter att ha sett det här avsnittet har jag faktiskt insikt i såväl ferengiernas världsbild som vortornas livscykel och Grundarnas hälsotillstånd. Och det finns både tid för skämt om blodvin och en gripande dödsscen. Tänk om alla avsnitt i den här serien hade varit så här rika!

Huvudintrigen handlar om hur vortan Weyoun lite plötsligt bestämmer sig för att hoppa av Dominion, och i stället dedikera sitt liv åt att arbeta för Odo. Ganska snart kommer det fram att det här är något som Weyoun 6 kommit fram till – han är den sjätte klonupplagan av Weyoun. Ur grundarnas synvinkel en lite defekt version som redan är ersatt med en nyare modell, Weyoun 7, på Cardassia. Tanken är att nummer 6 ska utlösa en självmordsfunktion som finns inbyggd i honom när han blir ersatt med en ny version, men den här vortan har uppenbarligen helt andra planer.

Det visar sig dock så småningom att Weyouns 6 avsikter kanske inte är fullt så ädla som jag först trodde. Visst, den här upplagan av Weyoun tycker att kriget mot Federationen är meningslöst, och ifrågasätter Grundarnas fixa ide om att erövra och härska över allt och alla. Men är han egentligen inte bara extremt taktisk och opportunistisk? Han har nämligen snappat upp att Grundarna drabbats av en smittsam och troligtvis dödlig sjukdom. Och att alla kända Grundare i galaxen är smittade, utom Odo. Med sin genetiska kodning att lyda och tillbe Grundare, kombinerat med förslagenhet och taktiskt tänkande, så är det ju bara logiskt att Weyoun 6 letar upp ett friskt exemplar av Grundare att liera sig med.

Upplaga nummer sju av Weyoun verkar förresten inte heller riktigt ha alla hästar hemma. Han är beredd att ge order som leder till att Odo dödas – något som borde vara helt otänkbart för honom (man dödar inte Grundare, inte ens avhoppade Grundare). Han är också märkligt mottaglig för argument från Cardassiernas allt mer försupna ledare, Damar. Kanske har även Weyoun 7 börjat ana att det är något skumt med att den kvinnliga Grundaren som bossar i alfakvadranten blir jätteskrynklig ibland.

Medan Odo försöker undkomma med Weyoun 6 så är det helt andra bekymmer som hopar sig på Deep Space 9. Ett fenomen som tillhör Star Trek-tropen är ju en uppenbar nonchalans inför servicepersonal och tekniker. Trots att serien är tänkt att hylla vetenskap och logik så kränks ständigt alla maskinchefer som förekommer i serierna. “Hur lång tid tar det att fixa det där?” är aldrig en fråga utan bara början på en förhandling. Är svaret “två timmar” så säger alltid befälet “du har en halvtimme”, eller något liknande. Det borde ju i längden innebära att den teknikansvarige alltid drar till med dubbla tiden när han ska uppskatta arbetstiden, eftersom hen ändå vet att det kommer att komma ett motbud. På vilket sätt är det effektivt och rationellt? Va, va, va???

I det här avsnittet är Sisko douchig på exakt det där sättet, och tvingar O’Brien att gå med på att fixa till Defiant på nolltid, trots att det inte ens finns några reservdelar tillgängliga. Men då bistår Nog O’Brien med lite ferengisk smartness. Genom ett avancerat system av byten och utlåningar så får han fram önskad reservdel på utlovad tid., även om det bland annat innebär att han måste låna ut Siskos skrivbord till någon tossig man som tar foton där han sitter vid berömda befälhavares arbetsplatser. Detta avancerade bytesmarknad är dock inte bara ett utslag av ordinär ferengisk list, menar Nog. Det är en del av en större tanke kring utbud och efterfrågan, som Nog kallar för The Great Material Continuum.

NOG: It’s the force that binds the universe together. 
O’BRIEN: I must have missed that class in Engineering School. 
NOG: On Ferenginar, we learn about the Continuum while we still have our first set of ears. 
O’BRIEN: This is no time for Ferengi fairy tales. 
NOG: The Continuum is real. You see, there are millions upon millions of worlds in the universe, each one filled with too much of one thing and not enough of another. And the Great Continuum flows through them all like a mighty river, from have to want and back again. And if we navigate the Continuum with skill and grace, our ship will be filled with everything our hearts desire. 
O’BRIEN: Right now, I’d settle for a stabiliser and the Captain’s desk. 
NOG: The river will provide. 
O’BRIEN: If it doesn’t sink us first.

Floden verkar ungefär vara en marknadsekonomisk motsvarighet till bästsäljaren The Secret, om än något mer substantiell. Nog lyckas i alla fall segla rätt på floden den här gången. Lika bra går det inte för Weyoun 6, som inte verkar ha planerat in någon smart flyktplan i samband med sitt avhopp. Han offrar till sist sig, för att rädda Odos liv. Men Grundarnas sjukdom, som han berättat om, oroar Odo. Kommer han snart att vara den ende av sitt slag som finns kvar?

Efter flera bottennapp på sistone så känns det som om Deep Space Nine på nytt växlat in på seriens lite större berättelse, i och med det här avsnittet. Den om konflikten mellan Grundarna och Dominion. Det här är ett högkvalitativt bruksavsnitt som överraskar mig flera gånger. Bara alla detaljer som det strösslas med, som att Ferengierna tydligen har flera uppsättningar öron unders sina liv? Eller vortornas ursprungsberättelse – och det faktum att de inte har några smaklökar! Dessutom så har Kira bytt frisyr.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 567 tv-avsnitt.

DS9: Favor the Bold (Part 1). Slaget om Deep Space 9 förbereds och Odo har solidsex med en grundare.

Inte nog med att manusförfattarna skrev sex sammanhängande avsnitt som skulle inleda den sjätte säsongen av Deep Space Nine, de sista två är dessutom ett dubbelavsnitt (de sex var från början tänkt att vara fyra, så projektet svällde både här och där). Favor the bold är alltså nummer fem i ordningen, en klassisk sista striden-upptakt. Minfältet vid maskhålet håller på att demonteras, federationsarmén får kanske ingen hjälp av klingonerna med att anfalla Deep Space 9 och Odo börjar visst sakna Kira igen. Dramatiken tätnar.

Allt börjar med en klassisk fejkstart, där en svårt skadad Defiant attackeras av Jem’Hadar-skepp. Men det visar sig snart att Defiant bara fungerar som lockbete, man arbetar i par med det klingonska skeppet Rotarran som ligger i bakhåll när Defiant attackeras. Men att beta av Dominion-armén med ett eller två skepp i taget lär ju knappast vinna något krig, så Sisko planerar nu något helt annat. En attack som både ska fungera symboliskt och strategiskt – alltså såväl höja Federationens och klingonernas stridsmoral, som säkra Federationens kontroll över maskhålet till deltakvadranten. Ja, han tänker alltså försöka ta tillbaka Deep Space 9 från cardassierna, och han får nog gärna skynda sig med att genomföra den där planen. Cardassierna har kommit på ett sätt att plocka ner det minfält framför maskhålets öppning som hittills stoppat förstärkningar från Dominion att anlända till alfakvadranten. Och det är bara dagar kvar tills minfältet är helt demonterat.

Men det är inte stridsförberedelserna jag minns starkast av det här avsnittet, utan den lite stela postcoitala stämning som uppstår mellan Odo och den kvinnliga shapeshiftern efter att de experimenterat sexuellt med att ha solidsex. Alltså, pinsamheten jag kände när jag insåg att någon faktiskt hade skrivit den här scenen. Helt underbart!

FOUNDER: So, that is how solids experience intimacy. 
ODO: Not all solids. Humans, Bajorans. 
FOUNDER: I really must thank you, Odo. 
ODO: For what? 
FOUNDER: For giving me new insight into the solids. 
ODO: And what have you learned? 
FOUNDER: That what they consider intimacy is only a shadow of what we experience in the Great Link. You don’t agree? 
ODO: I didn’t say that. 
FOUNDER: You’ve done this before? 
ODO: Not often. 
FOUNDER: But when you have, you enjoyed it? 
ODO: Yes. 
FOUNDER: And you regret not having experienced it with Major Kira. 
ODO: I’d rather not discuss Major Kira. 
FOUNDER: I don’t see why not. When we link, your feelings for her are made very clear. 
ODO: Then why do you insist that we talk about it? 
FOUNDER: Because talking is still very important to you. But one day it won’t be. One day, the Link will be all you need. And that day is coming soon. 

Blir lite förvirrad när jag kollar in den här ordväxlingen, eftersom det får mig att undra om bajoraner har sex på något annat sätt än människor. Men jag antar att det där antagligen bara är en fråga om ordval. Det kan ju vara viktigt för manusförfattarna att återknyta starkt till bajoraner, eftersom det är i den här scenen som vi ska förstå att Odo trots allt inte släppt sin hang-up på Kira. Det känns ju lite smutsigt av manusförfattarna att göra Odos känslor för henne till en fråga om SOLIDSEX, men det verkar finnas någon form av uppdämt behov hos Star Trek-koncepten att bli lite vuxnare kring hur man hanterar det här med sex. Som det pinsamma skämtet om Dax och Worfs våldsamma sex för några avsnitt sedan, eller alla scener vi fått se de två stå och hångla i. Men allt handlar inte om sex här. Det är i samband med det här lilla samtalet på sängkanten som Odo inser att hans häng med grundarkvinnan varat i tre dagar – och att han eventuellt håller på att bli förd bakom ljuset av henne. En känsla som blir ännu starkare när de pratar om solida på promenaden, och Odo tycker lite synd om dem som är fångade i en fast form, i ett enda perspektiv på livet.

FOUNDER: They need our guidance, Odo, not our pity. 
ODO: They cherish their freedom. 
FOUNDER: We’ll have to break them of that. 
ODO: Break them? 
FOUNDER: In a manner of speaking. Oh, this language of the solids. It’s so imprecise. 
ODO: What exactly do you plan to do? 
FOUNDER: The solids are no longer your concern, Odo. What must be done, will be done. It’s as simple as that. 

Motståndsrörelsen på Deep Space 9 kan eventuellt behöva lite hjälp från Odo, om han nu skulle tröttna på att länka ihop sig med grundaren. Rom sitter ju i fängelse och kommer troligtvis att dömas till döden för sitt försök att sabotera stationens tekniska utrustning. Kira och de andra ödslar sin tid med att försöka vädja för hans liv, varför nu Dominion eller cardassierna skulle vilja vara så gosiga mot någon som de ser som en terrorist. Det lönlösa i den här typen av vädjanden inser även Ziyal när hon försöker övertala sin farsa att släppa Rom – vilket i sin tur leder till en brytning mellan dem.

Jag är överhuvudtaget väldigt underväldigad av den så kallade motståndsrörelsen. De är den mest ohemliga hemliga organisation jag hört talas om, de har sina möten runt ett bord på Quarks ställe där alla kan höra dem och har faktiskt inte lyckats med något annat än att provocera fram ett barslagsmål mellan Jem’hadar-soldater och cardassier. Har Kira helt glömt bort sina gamla rebell-takter? Är det den här typen av inkompetens som gjorde att det tog så lång tid för bajoranerna att bi av med cardassierna förra gången? Själva slutet på avsnittet är däremot en klassisk och saftig cliffhanger. Federationens skepp mot dubbelt så många, 1 254 för att vara exakt, dominionskepp. Hur ska det här gå? Kommer Sisko någonsin att komma fram till Deep Space 9 igen?

Tycker att det här var ett bra och omväxlande “upptaktsavsnitt”. Det händer saker på flera fronter. Sisko planerar, domedagsklockan tickar vidare, Odo har solidsex med en annan changeling (tycker ni att jag kanske tjatar lite för mycket om detta – jag tror inte ens jag börjat haka upp mig). Nu är ju frågan bara om avslutningen kommer att leverera eller – vilket hänt några gånger – mest bjuda på antiklimax.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 508 tv-avsnitt.

DS9: Behind the Lines. Det där Sisko blir befordrad och Odo tappar intresset för de solida.

I det här avsnittet har de skrivit in en “soldatceremoni” som är så ostig att man tydligen tyckte att det krävdes att den skulle få vara med två gånger i samma episod. Ett slags ritual för att hedra en utbränd kraftcell till en av skepptets fasrar. Cringefest.

SISKO: Take a good look at this, people. It says something about this ship. It says that we will fight and we will keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
SISKO: You don’t just throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Sisko places it against the bulkhead, on some pipework, with six other canisters. Cheers and applause.)

Ge mig blodvin och ett knivslagsmål när som helst, kom tillbaka klingoner – allt är förlåtet. Efter detta motivationstal får Sisko reda på att han blivit befordrad. Amiral Ross på stjärnbas 375 har utsett Sisko till sin adjutant, och det hemliga och superfarliga uppdrag som man ägnat början på avsnittet åt att planera får ske med Dax som Defiants kapten. Det här var en ny variant på Star Treks fejkstarter, fast jag har också en misstanke om att man av budgetskäl var tvungen på att hitta på ett sätt som man kunde visa att kriget i högsta grad pågick samtidigt som man inte behövde visa striderna.

Kiras och Odos motståndsrörelse har också äntligen fått fart på sin verksamhet. Eller, för att vara helt ärlig, så är den första aktiviteten inte godkänd av Odo. Kira försöker så split mellan cardassierna och Jem’Hadar genom att låta Dominions legosoldater komma över en ipad med ett memo av cardassiern Glinn Damar. Där skriver han att han är orolig över att Jem’Hadar-drogen Ketracel White håller på att ta slut (äntligen, en första indikator om att den där attacken mot white-lagret inte var meningslös) och att man därför borde se till att eliminera dominionsoldaterna innan de blir drogfria och farliga. Inte så kul läsning för Jem’Hadar-soldaterna, men det hela utmynnade inte i mycket mer än ett slagsmål.

Odo gillade inte den här insatsen, och stämningen mellan honom och Kira blir inte bättre när den där grundaren från deltakvadranten, hon som dömde Odo att bli solid., kommer förbi rymdbasen på besök. Det hela utvecklas så småningom till något av ett triangeldrama där Kira får Odo att lova att inte länka ihop sig med den andra changelingen, samtidigt som grundarkvinnan lockar med det där sammanlänkandet hela tiden när de är ihop. Odo kan inte motstå den där föreningen, och blir så upptagen av detta att han helt glömmer bort att han lovat Kira att stänga av ett larmsystem när Rom ska utföra ett sabotage.

Rom åker fast, men Odo verkar knappt bry sig. Han är så hög på det där sammanlänkandet med grundaren att varken Roms eventuella avrättning eller Kiras existens egentligen betyder något. Det här öppnar alltså upp för att Odo ÄNTLIGEN slutat vara kär i Kira. Good for you, tänker jag spontant. Det där har varit en av de mest långdragna och smärtsamma crushes jag sett i en tv-serie tror jag.

Samtidigt, på stjärnbas 375, är det nu Dax tur att tala till “sin” besättning på Defiant. Och Sisko står avundsjukt och tittar på.

DAX: Take a good look because this says something about us. That we’re willing to fight and that we’ll keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
DAX: You don’t throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Dax starts a second row against the bulkhead with it.)

Något mer action, inga klingoner samt en Odo som äntligen verkar sluta vara Kiras personliga slav. Och så en avmätt, lakonisk grundare och lite spänning där på slutet när Rom blir fängslad. Saker som piggade upp mig i ett som helhet något ljummet avsnitt. Ett sådant som ska hjälpa till att bygga upp spänningen inför de två avslutande avsnitten av de sex sammanhängande, antar jag. Jag blev kanske sådär halvuppspänd av detta.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 507 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

DS9: Apocalypse Rising. Det där Sisko, O’Brien och Odo klär ut sig till klingoner.

voy apocalypse rising 4

Det är till en början tämligen dystert på Deep Space 9 i denna säsongspremiär, men det kanske bara är som det ska – avsnittet heter trots allt Apocalypse Rising. I Quarks bar sitter Odo och verkar vara på god väg att bli alkoholiserad, i sin nya fasta form kan han ju numera uppskatta öl. Men värre är att klingonerna har trappat upp sina attacker mot Federationen och dess allierade. Den allmänna känslan av undergång byts lyckligtvis ut mot något av en utklädningsfest med de fyra federationsmusketörerna i klingonska förklädnader! Uppsåtet må vara hur viktigt som helst för Deep Space Nines överlevnad, men det är helt omöjligt att minnas Apocalypse rising som något annat än maskeradavsnittet.

voy apocalypse risingIntrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.

voy apocalypse rising 2Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för  Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.

I en inte helt trovärdig scen är det Odo som räddar alla från knipan. Han inser att han tagit fel, att det inte alls är Gawron som är Grundare utan just Martok. Så då skjuter alla honom i småbitar. Något fredsavtal mellan klingonerna och Federationen verkar ändå inte vara i sikte. Gawron må ha varit förledd av en Grundare, men han vill behålla de territorier som han invaderat om det ska bli fred. Så våra hjältar åker hem, lite slokörade. De genomförde uppdragets mål, men lyckades inte uppnå fred. Bara vapenstillestånd.

Hur roligt jag än tycker att det är med maskerad, så är det kanske lite typiskt att det som jag fnissat mest åt i det här avsnittet är sättet som Kira pratar om sin graviditet. Dels med Gul Dukat. När den kärlekskranke cardassierna frågar om Kiras pojkvän är glad nu när han ska bli pappa, så droppar hon bara lite stillsamt infon om att det är O’Brien som är far till barnet. Och låter det stanna där. Här finns också en lite fånig scen där Kira skäller på Bashir för att det är han som gjort henne gravid – det var ju han som transporterade över Keikos foster till henne. Och det roliga här är ju då att det i verkligheten just är Alexander Siddig, skådespelaren som spelar Bashir, som ska få barn tillsammans med Nana Visitor.

voy apocalypse rising 3In alle är det här ett underhållande avsnitt, med  maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 440 tv-avsnitt. 

DS9: Broken Link. Det där Odo blir sjuk och döms till att bli människa.

ds9 broken link 2

Efter förra avsnittets feldiagnosticering av Quark så fortsätter Deep Space Nine på det medicinska spåret i den här säsongsavslutningen. Den här gången är det Odos hälsa som svajar. Efter att ha undersökt Odo observerar Bashir att hans densitet flukturerar, och killgissar att det skulle kunna röra sig om antingen en changelings motsvarighet till pubertet. Eller eventuellt klimakteriet. Odo is not amused över de alternativen, om man säger så.

ds9 broken link 4Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att  Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, The Adversary). Det märks att Grundarna har ett lite annorlunda tidsbegrepp än människor, för deras rättsystem tar verkligen god tid på sig.

Någon rättegång får vi däremot inte se. Odo försvinner bara  ner i det där stora vattendraget av energi, och kommer upp igen en tid senare, helt naken. Grundarna har helt enkelt dömt honom till mänsklighet som straff för att han tog ställning mot sina egna. Allt är förändrat förutom hans ansikte, som fortfarande är en changelings.

BASHIR: Physiologically, you’re completely human.
ODO: Except for my face.
BASHIR: Yes, I was wondering about that. Why they left it unchanged.
ODO: They left it this way on purpose. To make sure I’d never forget what I was. And what I’ve lost.

Någon som däremot är en changeling, får vi reda på i avsnittets sista sekunder, är  klingonernas ledare Gowron. Vilket eventuellt också förklarar den märkliga storpolitiska upprustning som klingonerna står för, bland annat genom att återuppväcka 400 år gamla krav på territorium i den archaniska sektorn. Det är Odo som identifierar Gowron som Grundarnas agent, ett fragment av information han snappat upp när han var nere i den där grundarsjön av kollektivt medvetande.

I övrigt innehåller avsnittet följande muntrationer: Kira nyser en massa eftersom hon är gravid, en väldigt bajoransk följd av det där surrogatmödraskapet som introducerades i förra avsnittet. Och sedan envisas man fortsatt med det här att Dax ska vara en jätterolig rollfigur. Kvaliteten på de punchlines hon får är dock inget vidare.

O’BRIEN: It’s funny. I’ve served on a half a dozen ships, and none of them’ve had cloaking devices except the Defiant. Now that we’re not using it, I feel naked.
WORF: It is disconcerting, to say the least.
SISKO: Gentlemen, I feel the same breeze you do.
O’BRIEN: What’re you smiling at?
DAX: I don’t know. I guess it’s just being in the same room with so many naked men.

Den cardassiske spionen/skräddaren Garak lämnar förresten även han det här avsnittet med ett straff. Sex månader i finkan för att han försökt ta kontroll över vapnen ombord på The Defiant för att försöka utplåna hela Grundarnas hemplanet och deras ras. Att han i samma slag skulle ta livet av bland annat Sisko och Odo bekymrade honom inte särskilt mycket. Ett halvårs fängelse för ett sådan brott, och lagom till seriens sommaruppehåll också. De lindriga straffsatserna på Deep Space 9 upphör aldrig att förvåna mig.

ds9 broken link 5Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt.  Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 435 tv-avsnitt.