VOY: The Gift. Det där Kes löser upp sig själv och blir utskriven från serien.

Ska man nu bli utskriven ur en tv-serie så får det ju gärna ske på ett storslaget och lite spektakulärt sätt. Som här, där Kes förvandlas till ett slags mäktigt och kraftfullt väsen utan fysisk kropp och flyger ut i galaxen på egen hand. Men den här gången väger inte det storslagna riktigt upp den snopna känslan som infinner sig hos mig när en person som successivt blivit allt viktigare för serien bokstavligen löses upp i atomer. Det blir inte ens den där chockartade effekten av sorg som i avsnittet där Tasha Yar dog, eftersom Kes inte bara håller på att lösa upp själv utan också hela Voyager. Man är liksom ganska glad och tacksam när hon äntligen lyckas ta sig på en skyttel och styra iväg från skeppet.

Men The Gift är egentligen framför allt en illa förklädd stafettväxling. För samtidigt som Kes blir allt mer kosmisk så pågår ju parallellt återassimileringen av Seven of Nine i det här avsnittet. Hon ska bli mer mänsklig, har Janeway bestämt, vare sig Seven vill det eller ej (hint: hon vill verkligen inte). För produktionens innebär det här att Seven-skådespelerskan Jeri Ryan från och med det här avsnittet ersätter Kes-skådisen Jennifer Lien i rollistan.

Varför Lien blev utbytt finns det lite olika teorier om, men när alla artighetsfraser och undvikande formuleringar silats bort så står det väl hyfsat klart att huvudskälen var att man 1 tyckte att man nått vägs ände med Kes rent intrigmässigt (man utforskade ju till och med hennes liv ända fram till döden i ett avsnitt, om än med en man som man nu tänkt gifta bort med någon annan). Dessutom har man redan tidigare skrivit in repliker som tyder på att Kes funderar på att lämna Voyager, så det är ju uppenbart att man har funderat på den här förändringen även tidigare under manusdiskussionerna. 2, Man ville verkligen ha någon mer drop dead gorgeous på bryggan. Med större…behag. Eller hur ska man annars tolka det där silverfärgade fodralet som man klär Seven of Nine i så snart hon kommit ur sina borg-applikationer? Det finns faktiskt uppgifter, 3, om att man egentligen hade tänkt skriva ut Harry Kim ur serien. Men så valdes han till up-and-coming sexsymbol i någon tidning, och så kändes det onödigt. Voyager måste verkligen ta vara på varje möjlighet till sexvibbar som man kan hitta i den där ensemblen. Och en sak till. Eftersom, 4, Kes och andra ocampas livsläng är så kort (i genomsnitt nio år), så skulle det eventuellt snart börja bli dags att ålderssminka henne innan den här serien nått sitt slut. Det verkar ju som en betydligt jobbigare process att schemalägga än att limma på två metallfärgade plastbitar i Seven of Nines ansikte.

Man kan egentligen se hela det här avsnittet som en provkarta på vilka val producenterna stod inför, rent storylinemässigt, med de här två rollfigurerna. I The Gift utvecklas ju Kes mentala förmågor i rasande takt, snart så avancerade att inte ens Tuvok kan undervisa henne längre. Första steget i den här snabba utvecklingen är när hon här går rakt in i Seven of NInes hjärna och tar bort ett Borg-implantat genom telekinesi. När hon sedan ska träna telepati med Tuvok så nöjer hon sig inte med att gå in och granska hans fina ljusstake på subatomnivå, hon vill gå bortom det. Något som startar en process som kan hota att upplösa både henne och det omkring henne. Ingen förmåga som man vill att någon tränar ombord på ett rymdskepp, helt enkelt. Dramatiskt och lite spejsat, på gränsen till fantasyartat.

Seven of Nine, däremot, hinner skapa helt annan typ av dramatik omkring sig. Dels får vi följa hennes egen process in i sitt förmänskligande. Paniken när hon inte har kollektivets tankar i sin hjärna, och efter det hennes försök att hantera den helt nya känslan av ensamhet. Utöver det psykologiska så genomgår hon också en fysisk förändring när hennes mänskliga immunförsvar piggar på sig och börjar stöta ut hennes inopererade Borg-delar, vilket nästan dödar henne. Och sedan har vi det där med de mellanmänskliga relationerna. Att säga att B’Elanna inte gillar att ha att göra med Seven of Nine i maskinrummet är förstås en underdrift. Plus att Seven of Nine genast också visar att hon inte är att lita på. Så fort hon får en chans så försöker hon kontakta Borgerna, för att tipsa dem om var de kan hitta henne och Voyager. Att Seven of NIne kanske inte går att lita på, gör ju bara henne ännu mer spännande.

Jag tycker också att det är lite snyggt att man låter det här med Janeways mission kring att göra Seven of Nine till människa kännas lite ambivalent. Hur det nu än är så fattar Janeway ju ett beslut om att göra Seven of Nine mer lik henne själv, och Seven ges faktiskt en chans att hyfsat välformulerat kritisera det beslutet:

SEVEN: You have imprisoned us in the name of humanity, yet you will not grant us your most cherished human right. To choose our own fate. You are hypocritical, manipulative. We do not want to be what you are. Return us to the Collective! 
JANEWAY: You lost the capacity to make a rational choice the moment you were assimilated. They took that from you, and until I’m convinced you’ve gotten it back, I’m making the choice for you. You’re staying here. 
SEVEN: Then you are no different than the Borg.

Fast det där ambivalenta får inte vara hur långdraget som helst. Redan i slutet av det här avsnittet bryter Seven of Nine först ihop, och sen får hon det där silverfodralet. Ny-assimilerad, även om det är på ett annat sätt än tidigare. Jag är ändå lättad över att Seven of NIne inte gick med på att Janeway skulle få använda hennes gamla människonamn, Annika Hansen, som tilltalsnamn. Någon måtta på hyperassimilerandet får det ändå vara.

Kes sista present till sina gamla besättningskollegor, den som gett det här avsnittet sitt namn, blir att supersnabbt skjuta Voyager genom rymden. På bara några sekunder kommer skeppet tio år närmre sitt slutmål, Jorden. Snällt. Fast, å andra sidan, när Kes förvandlades till fri energi i rymden råkade hon spränga sin skyttel i luften också. Och nu börjar jag faktiskt bli lite orolig. Det känns som om skyttlarna försvinner, exploderar eller kraschlandar på planeter stup i kvarten. Hur många skyttlar har Voyager ombord, egentligen? Hur ska det gå?

Ska jag sammanfatta mina känslor inför det här avsnittet, så är jag ändå glad över producenternas val att göra lite förändringar i rollistan. Tycker att Seven of Nines transformering är mycket intressantare än Kes möjliga storylines om att bli ett väsen eller morsa.

Jag tycker också att The Gift har en väldisponerad intrig, när det gäller vändpunkter och starka känslor. Men tycker fortfarande att det nästan är lite pinsamt att producenterna gjorde sig av med Kes på det här abrupta sättet. Det hade ju kunnat vara så mycket snyggare om de bara inte hade stressat så mycket. Kes förvandling hade ju blivit lite mer rimlig om den fått växa fram under några avsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 494 tv-avsnitt.