Skin of Evil. Det med spökplumpen och dödschocken. Och tårarna! Faktiskt. Tårarna!

skin of evil

Går det ens att skriva om det här avsnittet utan att spoila? Och eftersom det är en ganska avgörande spoiler, vill du ens läsa det här om du inte redan sett avsnittet? Så jag börjar i andra änden av historien, för säkerhets skull.

tng skin 4Först och främst. Någon form av eloge till den som kom på att man skulle kunna göra en skurk av något som mest påminner om pöl med tjära. Fast som då och då förvandlas till en kletig version av seriefiguren Spökplumpen. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen av den superonda värstingen Armus att han ser ut som en pingvin som råkat simma in i ett oljeutsläpp? En del har kallat det här för den sämsta specialeffekten i Star Treks historia. Jag tycker mest att den är så fånig att jag faktiskt blir imponerad.

Kletig, kladdig, oljig och utan ansikte – och för en gångs skulle ska man tydligen döma boken efter omslaget. För Armus är lika tjockflytande obehaglig på insidan som på utsidan. När Enterprise besättning kommer till planeten där han levt ensam i flera hundra år så blir han inte särskild glad över att få sällskap. Han blir överlycklig. Över att ha någon att manipulera och plåga. Och Deanna Troi håller han fången, och vägrar låta henne transporteras upp till Enterprise.

Deanna Troi försöker få Armus att släppa henne fri genom förstående samtalsterapi, medan kapten Picard pratar med den stränga papparösten. Men ingen av dem får Armus att lämna den mörka sidan. men ingenting fungerar. Till sist lämnas han kvar på planeten för att marinera i sin egen bitterhet och övergivenhet i det oändliga. Utan att jag fick svar på min viktigaste fråga i det här avsnittet. Hur känner han till Trollkarlen från Oz? För varför skulle han annars kalla Data för Tin Man).

Med detta avsklarat kan vi övergå till att diskutera det historiska med det här avsnittet. Det chockerande och unika med Skin of Evil. För i det här avsnittet inträffar något som aldrig tidigare skett i tv-serien Star Trek: för första gången dör någon som har en återkommande roll i serien. (Visst, Spock dog i en av filmerna, men återuppstod ju faktiskt redan i nästa film och flaxade sedan till och med runt i rebooten, så han räknas inte). Och den som har den tvivelaktiga lyckan att göra avsnittet så epokgörande är skådespelerskan Denise Crosby, som ju spelar säkerhetsofficer Tasha Yar. Fast det var efer hennes eget önskemål som hon skrevs ut ur serien. Missbelåten med hur rollfiguren utvecklat sig ville hon hellre satsa på film. Istället blev hon tv-historia.

tng skin 3Det lustiga är hur lite regissör och manusförfattare mjölkar det dramatiska med det här dödsfallet. Det är liksom ingen utdragen dödskamp utan bara en snabb, nästan slumpartad död, orsakad av den där levande oljeläckan Armus. Å andra sidan kompenserar man det med en extremt känslosam begravning där Yar i ett hologram-testamente tar farväl av resten av personalen ombord, som hon själv kallar för sin “familj”. Den här förhärdade gamla filmkritikern upptäckte plötslig att han grät så tårarna sprutade under den här scenen. Trots att det förekommer sådana märkliga detaljer som att Yars hologram vänder sig till var och en i rummet när hon håller sitt tal, fast det är förinspelat utan att hon kunde veta var folk stå. Men tårarna. Första gången hittills i Star Trek för mig, tror jag. Fast jag gapflabbade förstås rakt ut när Yar tackar Troi med orden:

Deanna, you are capable of so much love. You taught me without ever having to say a word. I realised I could be feminine without losing anything.

tng skinEgentligen är jag inte särskilt imponerad av det här avsnittet. Tyckte att det var tjatigt med alla turerna med Armus, där man dessutom använde sig av exakt samma, ganska kackiga, specialeffekter om och om igen (däremot gillar jag när Rikers skalle dyker upp mitt i oljan – snyggt!) Egentligen var inte ens den där testamentescenen någon höjdare, genomförd som den var i en superkitschig holodäck-miljö. Men mina tårar hade kunnat dra upp betyget ett snäpp om man inte hade sabbat allt man åstadkommit hitintills med att låta Data göra en barntv-sammanfattning av hela begravningsceremonin:

DATA: Sir, the purpose of this gathering confuses me.
PICARD: Oh? How so?
DATA: My thoughts are not for Tasha, but for myself. I keep thinking how empty it will feel without her presence. Did I miss the point?
PICARD: No, you didn’t, Data. You got it.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 125 tv-avsnitt.

12 thoughts on “Skin of Evil. Det med spökplumpen och dödschocken. Och tårarna! Faktiskt. Tårarna!

  1. Mr_Trek says:

    Wow! Det var ett för mig oväntat högt betyg! Detta är helt klart ett knepigt avsnitt att bedöma. Nästan hela avsnittet är kasst, men det innehåller samtidigt en väldigt viktig händelse i serien och sedan så är slutet, som du säger, faktiskt rätt bra! Det här är ett sådant där avsnitt som är viktigt att se för att förstå senare saker i serien, men jag tycker att man får stålsätta sig under stora delar av avsnittet.

    På ett sätt så känns det fel att en huvudkaraktär har en såhär ordinär dödsscen, men på ett annat sätt gillar jag faktiskt att Tasha dör lite som vilken redshirt som helst. Egentligen är det nog mer realistiskt.

    Like

    • > På ett sätt så känns det fel att en huvudkaraktär har en såhär ordinär dödsscen, men på ett annat sätt gillar jag faktiskt att Tasha dör lite som vilken redshirt som helst. Egentligen är det nog mer realistiskt.

      Jag håller helt och hållet med! Även om en fin dödsscen à “The ship? Out of danger.” kan vara trevlig då och då så tycker jag att TV och film alltför ofta förhärligar döden, och därmed också skymmer en del av det sorliga med den.

      Döden kommer aldrig lägligt, och fyller sällan något syfte. De flesta som dör får inga sista ord precis innan livet lämnar dem, och om de fick det skulle de nog inte vara särskilt inspirerande. Döden tar ingen hänsyn till vem du är, och du är inte garanterad en bedårande publik.

      Tasha’s död gav mig dessutom en känsla av att vad som helst kunde hända i den här serien. Det fanns ett antal tillfällen då någon karaktär stod för dödens port, och även om jag visste att de med 99.4% chans skulle klara sig så kunde jag ändå intala mig själv för stunden att det fanns en reell risk involverad.

      Like

  2. Mitt största problem med avskedsmeddelandet var att det här avsnittet ska ha skett mindre än ett år efter “Encounter at Farpoint”, vilket får meddelandet att kännas lite överdrivet. Nu vet jag i och för sig att man i en nära knuten arbetsgrupp kan bilda väldigt nära band på väldigt kort tid, men ändå.
    Detta lyfter även en annan frågeställning: När var det här inspelat? Var det rena turen att hon verkar ha gjort det så nyligen, eller gör hon en ny varje månad eller så? Inledde hon den första med “Will Riker, you seem like an OK guy.” och stegade sig gradvis upp till “Will Riker, you are the best!”?

    Underligt också att de som omnämndes var just de som råkar ingå i den ordinarie skådespelaruppsättningen. Fanns det ingen annan på skeppet (till exempel någon från säkerhetsavdelningen) som var värd att nämna? Det får hennes livserfarenhet att se lite platt.

    Sedan vill jag säga att jag älskar Armus. Jag vet inte om han är välskriven direkt, men jag gillar att han inte är något ondskefullt geni; han är bara ond. Jag menar, bara en så’n här sak:

    > Crusher: I am a doctor. I need to treat our injured friends.
    > Armus: Say please.
    > Crusher: Please.
    > Armus: You ask nicely; I will allow it.
    > …
    > Wait! I’ve changed my mind.

    Like

    • hahaha, bra iakttagelse! Jag har gnällt så mycket på serien nu, så jag orkar inte riktigt vara så här sträng. Men alltså, Armus. Lite mer sofistikerad än så kunde han väl ändå vara. Det är som att en femåring skrivit det där manuset.

      Like

  3. LDL says:

    Oj, det här var tydligen mer dramatiskt än vad jag trodde. 😀

    Betyget kanske var något snäpp högre än vad jag hade gett det, men det känns fortfarande rättvist, tycker jag. Precis som du säger så är ju inte i avsnittet i sig något speciellt, utan det är chocken från dödsfallet som gör att det är minnesvärt. Det går ju inte att undvika att den aspekten lyfter avsnittet ganska rejält. Inte bara drar det in tittaren, men man får tänka om angående hur säkra rollfigurerna är och hur mycket som kan hända helt plötsligt i vilket som helst av de här avsnitten. Något som annars inte varit fallet, då de måste sluta i ungefär samma tillstånd som de började.
    Annars tycker jag faktiskt precis som du att Yars död och även testamentescenen spelades och skrevs relativt platt och odramatiskt. De hade kunnat mjölka och dramatisera de delarna mycket mer. Man hade nästa förväntat sig det. Det är ganska tydligt på så sätt att det bara handlar om att Crosby vill lämna serien och de vill få det undanstökat, snarare än att de har lagt mycket jobb på hur det ska hända. Kanske av den anledningen så brukar Yars död ofta nämnas som ganska meningslös, alltså att det var ett ganska meningslöst sätt att dö på.

    Jag kan inte låta bli att skratta lite åt klingonskas fundering kring hur och när de här hologramen spelas in och uppdateras, då jag tänkt i samma banor tidigare. 😛

    Som jag har förstått det så var hennes död i det här avsnittet inte bara något nytt och dramatiskt för TNG eller Star Trek, utan det var väl relativt nytt och dramatiskt för Drama- och/eller SciFi-serier öht i slutet på 80-talet. De skrevs ju ofta, precis som TNG, väldigt episodiskt. Seriens generella rollfigurer fanns med i varje avsnitt, utan att allt för mycket ändrades med dem, och handlingen fokuserade ofta på veckans gästskådespelare som kom in och spelade en tillfällig roll, ungefär som “veckans alien” i TNG. Så att göra något så här radikalt chockade nog inte bara många av tittarna, utan det bröt – tillfälligt – helt och hållet med seriens episodiska natur.

    Like

  4. Du har väl inte missat Denise Crosbys avskedsvinkning till kameran?

    I hennes sista scen ombord på Enterprise så ser man henne i bakgrunden vinka till kameran 🙂

    Också väldigt “otrekkigt”…

    /Andreas

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s