VOY: Day of Honor. Det med de ondskefulla tiggarna. Samt Torres och Paris romantiska syrebrist.

Alltså, om du befinner dig flytande runt i rymden i en läckande dräkt, och varje andetag känns som det sista eftersom det inte finns något syre kvar i tanken, räkna då inte med att du står högst upp på Kapten Janeways Attt göra-lista. Nej, innan hon och crewen ens börjar fundera på vad den där nödsignalen som du skickade iväg skulle kunna innebära så ska det först genomföras lite otrevliga samtal med Seven of Nine om hennes eventuella skuld till att warphärden höll på att fara i luften, och så ska man utpressas av caatatierna och förhandla om hur mycket teknik, vapen och mat som man ska lämna ifrån sig till dem, och så ska det byggas matriser och omförhandlas med caatatierna. När allt det är klart så kanske, om du har tur, någon svarar på signalen som du skickade när döden började slå sina lovar runt dig. Alltså, jag vet att de här avsnitten inte är dokumentära skildringar, men hur 30 minuters syre i B’Elannas syrgastuber kunde räcka för två personer under den timme som personalen på Voyager säger att det skulle ta att återställa deras impulsmotorer är en gåta som någon Star Trek-forskare får reda ut för mig.

Tom och B’Elannas syrgasbrist i rymden, ett slags interstellär motsvarighet till den där scenen på flotten i Titanic, kanske åtminstone kan leda till någon slags genombrott i deras extremt trevande kärleksrelation. För det är när det bara återstår några munfullar av syret de delar på som B’Elanna äntligen lyckas få ur sig att hon gillar Paris. Hans respons är den enda rimliga:

TORRES: I’ve been a coward about everything. Everything that really matters. 
PARIS: Now you’re being a little hard on yourself. 
TORRES: No. I’m going to die without a shred of honour. And for the first time in my life that really bothers me. So I have to tell you something. I 
COMPUTER: Warning. Oxygen level at seventy one millibars. 
TORRES: I have to tell you the truth. 
PARIS: The truth about what? 
TORRES: I love you. Say something. 
PARIS: You picked a great time to tell me. 

Det här med att berätta för killen man gillar att man gillar honom medan bägge håller på att omkomma ute i rymden, är något av peak-misslyckad på en i övrigt väldigt dålig dag för Torres. Allt går liksom fel för henne. Hon försover sig,sen fungerar inte duschen och två på hennes avdelning är sjuka och hon måste jobba hårdare och mer för att ersätta dem.. Hon hade bokat upp en tid på holodäck för att fira den klingonska “Day of Honor”, men väl där blir hon förbannad, slår ner alla klingoner omkring henne och drar från programmet innan det väldigt plågsamma firandet ens hunnit komma igång. Sen är hon tvungen att skjuta ut warphärden på grund av ett misslyckat försök att använda sig av borgernas transwarpteknik. Och, som grädde på moset, avslutas alltså allt med att hon och Paris driver omkring ute i rymden i sina läckande rymddräkter.

Fast egentligen tycker jag att det där med Torres och Paris är b-handlingen i Day of Honor. För precis som i förra avsnittet så är det Seven of Nines assimilering till människa som är mest intressant. Och inte heller Seven of Nine har kanske sin bästa stund i livet den här dagen. Det börjar med att hon känner att hon vill ha ett jobb. Att bara sitta för sig själv känns tråkigt, ensamt och till och med lite skrämmande för en ex-borg. Janeway ger henne en plats i maskinrummet – utan att fråga B’Elanna först. Så det är inte precis mysstämning första dagen på jobbet. Och arbetsklimatet blir inte bättre när hennes implementering av transwarptekniken slutar i att man måste skjuta ut warphärden. På det följer sedan i rask takt nöjet av att bli misstänkt för att ha sabbat warphärden med vilje, att emotta en rätt så intensiv aggression från de besökande caatatierna för att sedan bli begärd utlämnad av samma folk. Caatatierna assimilerades av borgerna, och de som överlevde vill hämnas på Seven of NIne.

Caatatierna framstår i avsnittets början som galaxens hjälplösa stackare. En liten spillra flyktingar från en tidigare framstående civilisation som nu är hänvisade till att tigga allmosor från passerande rymdskepp. Trots att det gått ett år sedan borgerna krossade deras värld har ingen planet de besökt velat ta emot dem. Deltakvadranten verkar vara ett kallt och kyligt ställe med väldigt lite utrymme för medmänsklighet. För att läsa situationer som den här verkar Voyager ha formulerat någon form av allmose-standard. Hur mycket av sitt överskott man kan skänka bort åt gången. För Caatatierna, som svälter och knappt kan hitta drivmedel till sina skepp, så är det ofattbart att Voyager och hennes besättning inte kan hjälpa dem med ordentliga ransoner och teknisk undsättning.


LUMAS: There are over two hundred people on our three ships alone. Everyone of them suffers from malnourishment, but it’s been hardest on the children. Every parent sacrifices for their child, but even so, there’s not enough food. If you could hear the crying of the babies, you would have as much trouble sleeping at night as I do. 
TUVOK: Have you considered relocation to a planet where you could grow your own food? 
LUMAS: Of course, but we haven’t been welcomed anywhere. Because we have no resources everyone treats us like vagrants, even criminals. 
CHAKOTAY: We’re not unsympathetic, but we have limited supplies. We can’t possibly provide enough for all your people. 
LUMAS: Forgive me but, from my perspective you live in luxury. You don’t suffer from debilitating diseases. You have many sources of energy. Replicators. Your crew is very well fed. Apparently, keeping your bellies full is more important to you than helping those less fortunate. 
NEELIX: That’s unfair. These are the most generous people you could hope to meet. But if we gave supplies to everyone who asked, we wouldn’t have anything left. 

Här finns ju en alldeles utmärkt frågeställning att ta upp i ett Star Trek-avsnitt. Bistånd, allmosor och moral. Hur mycket är för mycket att ge? Hur bevarar man sitt eget välstånd med moralen i behåll. I stället hänger man sig åt en annan och mycket oftare utforskad trope. Caatatierna kommer nöjer sig helt enkelt inte med allmosor, utan förvandlas snabbt till ett slags rymdpirater. De snor warphärden som Voyager skjutit ut, och begär en lösensumma i proviant för den. Och man omringa Voyager med en massa av sina skepp, så att det annars så kraftfulla federationsskeppet (som nu är utan warpmotor) hamnar i ett extremt underläge. Och så kräver de ju Seven of Nine utlämnad, något hon också erbjuder sig att gå med på. Men Janeway blockerar det förslaget.

Däremot blir det Seven of Nine som löser den här knipan. Efter assimileringen av caatatierna så vet hon allt om deras teknik. Så hon kan, ur minnet, bygga en replikator som ger Caatatierna möjlighet att skapa just det ämne som deras teknologi bygger på. När caatatierna får de här byggsatserna från Voyager så stillar sig hämndbegäret något och de låter Voyager åka iväg i lugn och ro. Janeway myser lite extra mycket över den här upplösningen, eftersom Seven of Nines vilja att dela med sig av teknologi är det mest o-borgska man kan göra. Seven of Nine håller alltså på att bli en människa, precis som Janeway hoppats och trott.

Jag tycker att alla scenerna med Torres och Paris i rymden är ovanligt bra för att vara Star Trek. Precis som jag tycker att hela sättet man tar sig an caatatierna känns slitet och tradigt. Avsnittet saknar helt enkelt den där humanistiska touchen som brukar vara standard i Star Trek i skildringen av de här flyktingarna.

En sak som Voyager däremot inte skulle kunna skänka bort till någon är skyttlar. Ytterligare en gick alltså åt helvete i det här avsnittet. Hur står det egentligen till på Voyagers skyttelfront. Kan det verkligen finnas några kvar? Hälsningar: Nu orolig på riktigt.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 496 tv-avsnitt.

VOY: The Gift. Det där Kes löser upp sig själv och blir utskriven från serien.

Ska man nu bli utskriven ur en tv-serie så får det ju gärna ske på ett storslaget och lite spektakulärt sätt. Som här, där Kes förvandlas till ett slags mäktigt och kraftfullt väsen utan fysisk kropp och flyger ut i galaxen på egen hand. Men den här gången väger inte det storslagna riktigt upp den snopna känslan som infinner sig hos mig när en person som successivt blivit allt viktigare för serien bokstavligen löses upp i atomer. Det blir inte ens den där chockartade effekten av sorg som i avsnittet där Tasha Yar dog, eftersom Kes inte bara håller på att lösa upp själv utan också hela Voyager. Man är liksom ganska glad och tacksam när hon äntligen lyckas ta sig på en skyttel och styra iväg från skeppet.

Men The Gift är egentligen framför allt en illa förklädd stafettväxling. För samtidigt som Kes blir allt mer kosmisk så pågår ju parallellt återassimileringen av Seven of Nine i det här avsnittet. Hon ska bli mer mänsklig, har Janeway bestämt, vare sig Seven vill det eller ej (hint: hon vill verkligen inte). För produktionens innebär det här att Seven-skådespelerskan Jeri Ryan från och med det här avsnittet ersätter Kes-skådisen Jennifer Lien i rollistan.

Varför Lien blev utbytt finns det lite olika teorier om, men när alla artighetsfraser och undvikande formuleringar silats bort så står det väl hyfsat klart att huvudskälen var att man 1 tyckte att man nått vägs ände med Kes rent intrigmässigt (man utforskade ju till och med hennes liv ända fram till döden i ett avsnitt, om än med en man som man nu tänkt gifta bort med någon annan). Dessutom har man redan tidigare skrivit in repliker som tyder på att Kes funderar på att lämna Voyager, så det är ju uppenbart att man har funderat på den här förändringen även tidigare under manusdiskussionerna. 2, Man ville verkligen ha någon mer drop dead gorgeous på bryggan. Med större…behag. Eller hur ska man annars tolka det där silverfärgade fodralet som man klär Seven of Nine i så snart hon kommit ur sina borg-applikationer? Det finns faktiskt uppgifter, 3, om att man egentligen hade tänkt skriva ut Harry Kim ur serien. Men så valdes han till up-and-coming sexsymbol i någon tidning, och så kändes det onödigt. Voyager måste verkligen ta vara på varje möjlighet till sexvibbar som man kan hitta i den där ensemblen. Och en sak till. Eftersom, 4, Kes och andra ocampas livsläng är så kort (i genomsnitt nio år), så skulle det eventuellt snart börja bli dags att ålderssminka henne innan den här serien nått sitt slut. Det verkar ju som en betydligt jobbigare process att schemalägga än att limma på två metallfärgade plastbitar i Seven of Nines ansikte.

Man kan egentligen se hela det här avsnittet som en provkarta på vilka val producenterna stod inför, rent storylinemässigt, med de här två rollfigurerna. I The Gift utvecklas ju Kes mentala förmågor i rasande takt, snart så avancerade att inte ens Tuvok kan undervisa henne längre. Första steget i den här snabba utvecklingen är när hon här går rakt in i Seven of NInes hjärna och tar bort ett Borg-implantat genom telekinesi. När hon sedan ska träna telepati med Tuvok så nöjer hon sig inte med att gå in och granska hans fina ljusstake på subatomnivå, hon vill gå bortom det. Något som startar en process som kan hota att upplösa både henne och det omkring henne. Ingen förmåga som man vill att någon tränar ombord på ett rymdskepp, helt enkelt. Dramatiskt och lite spejsat, på gränsen till fantasyartat.

Seven of Nine, däremot, hinner skapa helt annan typ av dramatik omkring sig. Dels får vi följa hennes egen process in i sitt förmänskligande. Paniken när hon inte har kollektivets tankar i sin hjärna, och efter det hennes försök att hantera den helt nya känslan av ensamhet. Utöver det psykologiska så genomgår hon också en fysisk förändring när hennes mänskliga immunförsvar piggar på sig och börjar stöta ut hennes inopererade Borg-delar, vilket nästan dödar henne. Och sedan har vi det där med de mellanmänskliga relationerna. Att säga att B’Elanna inte gillar att ha att göra med Seven of Nine i maskinrummet är förstås en underdrift. Plus att Seven of Nine genast också visar att hon inte är att lita på. Så fort hon får en chans så försöker hon kontakta Borgerna, för att tipsa dem om var de kan hitta henne och Voyager. Att Seven of NIne kanske inte går att lita på, gör ju bara henne ännu mer spännande.

Jag tycker också att det är lite snyggt att man låter det här med Janeways mission kring att göra Seven of Nine till människa kännas lite ambivalent. Hur det nu än är så fattar Janeway ju ett beslut om att göra Seven of Nine mer lik henne själv, och Seven ges faktiskt en chans att hyfsat välformulerat kritisera det beslutet:


SEVEN: You have imprisoned us in the name of humanity, yet you will not grant us your most cherished human right. To choose our own fate. You are hypocritical, manipulative. We do not want to be what you are. Return us to the Collective! 
JANEWAY: You lost the capacity to make a rational choice the moment you were assimilated. They took that from you, and until I’m convinced you’ve gotten it back, I’m making the choice for you. You’re staying here. 
SEVEN: Then you are no different than the Borg.

Fast det där ambivalenta får inte vara hur långdraget som helst. Redan i slutet av det här avsnittet bryter Seven of Nine först ihop, och sen får hon det där silverfodralet. Ny-assimilerad, även om det är på ett annat sätt än tidigare. Jag är ändå lättad över att Seven of NIne inte gick med på att Janeway skulle få använda hennes gamla människonamn, Annika Hansen, som tilltalsnamn. Någon måtta på hyperassimilerandet får det ändå vara.

Kes sista present till sina gamla besättningskollegor, den som gett det här avsnittet sitt namn, blir att supersnabbt skjuta Voyager genom rymden. På bara några sekunder kommer skeppet tio år närmre sitt slutmål, Jorden. Snällt. Fast, å andra sidan, när Kes förvandlades till fri energi i rymden råkade hon spränga sin skyttel i luften också. Och nu börjar jag faktiskt bli lite orolig. Det känns som om skyttlarna försvinner, exploderar eller kraschlandar på planeter stup i kvarten. Hur många skyttlar har Voyager ombord, egentligen? Hur ska det gå?

Ska jag sammanfatta mina känslor inför det här avsnittet, så är jag ändå glad över producenternas val att göra lite förändringar i rollistan. Tycker att Seven of Nines transformering är mycket intressantare än Kes möjliga storylines om att bli ett väsen eller morsa.

Jag tycker också att The Gift har en väldisponerad intrig, när det gäller vändpunkter och starka känslor. Men tycker fortfarande att det nästan är lite pinsamt att producenterna gjorde sig av med Kes på det här abrupta sättet. Det hade ju kunnat vara så mycket snyggare om de bara inte hade stressat så mycket. Kes förvandling hade ju blivit lite mer rimlig om den fått växa fram under några avsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 494 tv-avsnitt.