Man får vänta till den allra sista scenen innan det här avsnittets familjebandstema uppenbarar sig (fjärde avsnittet i rad med familjetematik, faktiskt). För det är precis mot slutet av Soldiers of the Empire som general Martok (han som räddades från Jem’Hadars fängelse) kommenterar Worfs band över bröstet. Det där han bär emblemet som visar att han tillhör Huset Mogh. Och det är då som Martok erbjuder Worf medlemskap i huset Martok. Det är faktiskt den allra bästa scenen i hela avsnittet, rörande och vacker. I övrigt är det här annars en rätt så ljummen historia som handlar om hur man inte ska uppträda som kapten på ett klingonskt skepp. Framför allt inte om besättningen är helt modstulen.
Det här är nämligen historien om vad som händer när Martok får order om att ta befälet på det klingonska skeppet Rotarran. Uppdraget är att leta reda på rymdskeppet B’Moth, som försvunnit nära den cardassiska gränsen. Det här är Martoks första uppdrag sedan tiden i fängelse, och han sätt att föra befäl på är svajigt, reglementesfixerat och defensivt. Inte riktigt den ledarstil som passar sig på ett klingonskt skepp – framför allt inte ett där besättningen förlorat massor av fajter mot cardassierna. Alla i skeppet besättning är missnöjda och bittra, och bara letar efter något eller någon att få ut sin frustration på. Nykomlingarna ombord – Dax, Worf och Martok är enkla offer för den här ilskan.
Det blir mer och mer uppenbart ju längre avsnittet pågår att Martok lider av så pass mycket PTSD efter sin tid i fängelse att han blir helt skakig av blotta tanken på att konfronteras med Jem’Hadar. Det krävs till sist att Worf utmanar honom på knivslagsmål för att Martok ska få tillbaka den gamla stridsviljan. Och det är efter den där fajten, när Martok förstått att Worf låtit honom vinna slagsmålet, som Worf blir adopterad.
Det här är ett ganska tjatigt avsnitt. För att vi ska förstå hur dåligt allt är ombord och hur kass Martok är på att vara kapten så blir det liksom ett antal upprepningar. Det som fascinerar mig mest ombord är inte alla de där buttra klingonerna, utan Dax nästintill totala personlighetsförändring ombord på Rotarran. Hon verkar svinförbannad på Worf nästan från början, och blir ett slags aggressiv besserwisser som hela tiden har massor av synpunkter på vad Worf gör och inte gör. Ett klingonskt stridsskepps motsvarighet till en baksätesförare, liksom.
Förresten, det här att klingonerna sjunger på däck, lite som fulla gamla pirater (även om upphovspersonerna främst tänkte på vikingar), det är faktiskt jättepinsamt. Ville bara säga det.
Som helhet, ett ganska mediokert avsnitt som liksom aldrig lyfter. Lite kul att läsa i min Deep Space Nine-companion att manusförfattaren från början hade en vision om ett riktigt maffigt och djupt existentiellt avsnitt om livet och döden och klingoner. Men fick svaret att varken skådespelare eller teamet skulle klara av något så pass svårt och experimentellt så här sent på säsongen. Det förklarar en hel del. Men inte att nästa avsnitt i den här serien känns både maffigt och existentiellt.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 478 tv-avsnitt
