Så var det dags igen för det beprövade signalspaningsintrigtricket. Det vill säga, Voyager (eller annat Star Trek-federationsskepp) snappar upp en märklig signal, söker upp dess källa och hamnar i ett bakhåll. Som jag nämnt tidigare, en av de vanligare konventionerna i Star Trek-manus. Men det är väl också att beteckna som ett av de absolut tröttaste uppslagen som Star Trek-manusrummen kan prestera. I det här fallet rör det sig dessutom om en fälla som man, inom Voyager-universumets egna rimlighet, borde ha genomskådat.
Visst, jag kan väl förstå att alla på Voyager blir superglada och upphetsade över att man snappat upp något som verkar komma från en radiosändare utskickad av Federationen. Att man tänker att det här kan vara första ledet i en räddningsaktion, och genast börjar drömma om att snabbt få komma hem till alfakvadranten. Men borde man inte istället någon gång under de månader som gått ha funderat över vad som egentligen hänt med Seska? Hon som var den till bajoran förklädda cardassiern som blev tagen på bar gärning när hon försökte kränga replikatorer till kazonierna. Och som vet att en signal från en Federationssändare skulle få alla ombord på Voyager att fullständig tappa omdömet. När man på Voyager upptäcker att sändaren man letar efter befinner sig mitt inne i ett vätemoln (det universella standardknepet för ett bakhåll) borde man väl verkligen ha varit lite mer vaksamma än man är nu.
För det är ju mycket riktigt Seska som ligger bakom den här ytterst välplanerade attacken på Voyager. Hon har lierat sig med en av de kazonska ledarna och tar sig in i Voyager genom att krascha rakt in i skeppet. Målet är att stjäla en av transportörerna, ett första smakprov för kazonerna på den teknik som finns ombord på Voyager. Nästa steg är att skapa en kazonsk allians för att på nytt attackera federationsskeppet och sno resten av dess prylar. Och efter det tänker sig den kazonska ledaren Culluh (eller om det är Seskas plan, egentligen) att samtliga kazonklaner ska enas under honom.
Det är nu som det blir rena rama såpan av Maneuvers. Chakotay (som ju tidigare varit tillsammans med Seska) tar attacken extremt personligt och bestämmer sig för att på egen hand sno åt sig en skyttel och rädda situationen – det vill säga ta tillbaka eller förstöra den där transportörenheten och därmed hindra spridningen av Federationsteknik i deltakvadranten. När han kommit fram till kazonernas skepp skickar han ett videomeddelande till Voyager som går i stil med: “jag fixar det här, försök inte att komma och rädda mig – antagligen är jag redan död”. Men den där filmen leder bara till nästa känslostyrda utbrott i besättningen. B’Elanna är ju upp över öronen förälskad i Chakotay, och lyckas prata omkull Janeway så att hon till sist går med på att försöka sig på ett räddningsuppdrag.
Det här avsnittet rymmer en hel del kul. De sexuella undertonerna när Chakotay och B’Elanna i avsnittets början åker i hissen efter att de tränat ihop. Brutaliteten när Culluh avrättar sina fiender genom att transportera dem rakt ut i rymden. Siskas förhör av Chakotay – där han försöker göra kazonledaren svartsjuk genom att slutshamea henne genom att prata om födelsemärket hon har på magen inför hennes nya pojkvän Culluh (risky att nämna detaljer om kroppen dock på en person som just håller på att göra en transition från bajoran till cardassier). Siska får sin hämnd när hon tar fram en jättestor spruta och kör in den i hans nacke. Jag gillar också att vi nu får se ännu fler kazonska klaner och deras olika frisyrer. Jag har verkligen ändrat åsikt, deras hår är bland det bästa i hela Voyager. I Maneuvers får vi se Nistrim, Mostral, Hobii, Oglamar och Relora-klanerna. Det var väl bara Ogla som saknades, vad jag vet.
Det finns förvisso också en del uppenbara svagheter i Maneuvers. Janeway och Voyagers crew har inte direkt gjort sig kända för sin list. Oftast så dundrar man bara in med sitt skepp och litar på sin tekniska överlägsenhet för att klara krisen. Den här gången har Seska verkligen förutsett alla Janeways beslut och jag blir lite irriterad på att Voyagers ledningsgrupp liksom inte ens hade ett möte och diskuterade sin taktik innan man for iväg (så gjorde man ju alltid i The Next Generation). Lite symptomatiskt för planlösheten känns det också när en stor del av replikerna i slutet av avsnittet bara består av olika variationer på att Janeway frågar B’Elanna om hon har knäckt Seskas olika skyddsfält och skit (det är ju också ett av de mest klassiska manusuppläggen i Star Trek: Kapten “har du fixat problemet”. Bild på besättningsmedlem som trycker på förtifem knappar “snart. kanske om fem minuter/en timme/två månader”. Kapten: “du måste fixa det nu” – detta upprepas sedan så pass många gånger så att man kan fylla speltiden för avsnittet).
Med Siska har Voyager-producenterna verkligen skapat en klassiskt (läs: en smula klyschig) makthungrig femme fatale. Hon använder en kombination av sex, manipulation och strategiskt viktig know how för att linda kazonledaren runt sitt lillfinger. Men hon måste hela tiden vara försiktig, så att Culluh fortfarande är övertygad om att det är han som styr och ställer. På samma intriganta sätt lyckas hon också göra hela den här konflikten till ett emotionellt laddat drama med Chakotay – annars skulle han ju inte ha gjort något så pass överilat som att ensam dra till kazonskeppet utan att prata med Janeway först. Men det är i avsnittets slutscener som jag verkligen får känslan av att det här manuset är skrivet av någon nyseparerad man (som eventuellt också har en uppslitande vårdnadstvist bakom sig). Att Seska snott dna från Chakotay, för att sedan göra sig själv gravid med hans barn är en minst sagt bisarr twist i den här historien. Nu verkar Seskas handlingar ha allt mindre ha med makt och överlevnad att göra – nu är det Chakotay som är den främsta måltavlan. Och den ska tydligen utkämpas med livmodern som vapen. Är hela hennes avhopp från Voyager till och med en reaktion på att hon blivit ratad av Chakotay?
För Janeway blir kaptensjobbet bara mer och mer komplicerat. Nu har hon inga relevanta disciplinära åtgärder att sätta in på sitt skepp, ensamt i deltakvadranten. Trots att Chakotay så uppenbart har brutit mot alla upptänkliga regler i det här avsnittet, så behöver hon fortfarande honom mer än hon har utrymme att bestraffa honom. Krånglig sits.
Maneuvers är ett lite ojämnt avsnitt som trots allt fyller den ofta eftersatta actionkvoten med råge. Ett extra pluspoäng för att man fick se så många olika kazonklaner , och deras olika frisyrer, på en och samma gång i det här avsnittet. Kanske är det en inspirationskälla till nästa säsong av Discovery – har ju förstått att det är dags för klingonerna att låta sitt hår växa ut nu.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 402 tv-avsnitt.
Det jag gillade med avsnittet var att vi nu fick se de där efterlängtade slitningarna mellan Starfleet och Maquis. Utöver det uppenbara med Chakotays lilla äventyr så är det mycket oskön stämning mellan kaptenen och Torres, och så den smygande hopplösheten med faktumet att Janeways auktoritet enbart består i att folk frivilligt lyder henne då det inte finns någon högre instans att vända sig mot. I scenen där Torres övertygar kaptenen att följa sin magkänsla och följa efter Chakotay frågar hon ju just vad det skulle innebära för skeppets besättning att förlora sin nr 1, hon säger det inte rätt ut men det är, om inte ett hot så i alla fall en rimlig bedömning om att de forna maquiserna nog skulle få stora samarbetsproblem framöver.
Och blicken Chakotay ger Tuvok när denne föreslår att han kanske kan använda sin “intimate knowlege of Seska” för att komma på ett smart drag är mördande! Höjdpunkten på de tvås ömsesidiga passivt-aggressiva hat.
Har precis tittat på Alliances, och förstår ju i och med din kommentar att det här avsnittet var fullt med planteringar inför det jag just sett. Bra att du fick mig att se det ordentligt!!!