DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

DIS: Vaulting Ambition. Det där vi äntligen får reda på sanningen om Lorca. Och hela intrigen i Star Trek: Discovery.

dis vaulting 7

Det här börjar bli rätt så invecklat nu. Nästan ingen i Star Trek: Discovery är den som de utger sig för att vara. Är det inte en klingon förklädd till människa så måste man bry sig hjärna med spegeluniversumstvillingar som hamnat i fel parallella universum. Eller så är de spöken inne i svampsporsuniversumet. Ja, jisses.

Temat med demaskering började ju redan i förra avsnittet, då vi fick reda på att Michael Burnhams kärleksintresse, Ash Tyler, i själva verket var klingonen Voq. Men i det här avsnittet kommer ett kanske lite mer överraskande avslöjande – att den kapten Lorca som vi följt i vårt universum i själva verket kommer från spegeluniversumet. En avgörande twist för allt som har hänt i den här serien. Utflykten till spegeluniversumet var alltså inte bara en eftergift för fansen (som jag tidigare spekulerat kring) utan den bärande idén bakom hela intrigen. Varenda sak som hänt sedan Michael Burnham förflyttades till Discovery har varit ett led i Spegel-Lorcas plan för att ta sig tillbaka till spegeluniversumet. Och väl där verkar han vilja ta livet av kejsaren och själv ta makten. Alla Stamets orakelliknande varningar om att fienden är nära får nu ny betydelse. Liksom att han säger att man inte ska gå in i palatset – exakt den plats där Burnham och Lorca nu befinner sig på. Och alla de där konstigheterna med Lorca, hans regelvidriga beteende, konstiga uttalanden och skoningslösa uppförande faller nu på plats.

Stamets möter ett spöke

dis vaulting 2I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om Days of our lives?

Burnham kommer ut för spegeluniversum-Georgiou

dis vaulting 3Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.

Överhuvudtaget är det mycket prat i det här avsnittet, Gud vad Georgiou och Burnham har mycket informationsutbyte. Men så visar det sig också att de två har ett ännu starkare band i det här universumet än det vi är vana vid. I spegeluniversumet har Georgiou adopterat Burnham, och Michaels förräderi mot tronen tillsammans med Lorca förklaras som ett allvarligt fall av daddy issues. Det pratas kanske lite väl mycket, tycker jag. Även om det här och där gnistrar till på sant spegeluniversum-sätt. Som när Georgiou förklarar sitt sätt att uttrycka kärlek på:

We have sentenced you to death for crimes committed against the Terran throne. Do you have any last words before we collect our retribution? At least you are showing some steel. I do love you, Michael. I would never grant anyone else in the empire the mercy of a quick death.

Scenen där Burnham försöker hålla god min medan hon äter en kelpier lär väl också bli en klassiker.

Voq mår inte heller så bra

Kanske sammanfattar Saru hans situation bäst när han försöker få L’Rell att hjälpa till att lösa problemet med Voq:

You have sealed this being’s hellish fate. Human versus Klingon in one body. That is war.

dis vaulting 5Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.

Vi får också veta att Ash Tylers identitet inte är påhittad, utan skördades vid slaget vid dubbelstjärnan. L’Rells klingonska dödsvrål i “operations”-scenen antyder att vi sett det sista av Voq (nej, jag tror inte heller det).

Lorca är på fri fot

 

dis vaulting 4Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.

Till sist…

Som helhet ett informationstungt avsnitt, det här. Förutsättningarna för hela den här serien ska ju avslöjas och gå igenom. Och visst, det fyller ju sin funktion. Jag var verkligen tvungen att behärska mig för att skriva det här blogginlägget innan jag kollade vidare i serien. Ändå saknas det de där riktigt legendariska scenerna för att dra upp betyget. Snacka går ju!

PS Kul att se Jonathan Frakes i After Trek vara så tydlig kring sin besvikelse att han inte fick hångla med en man i The Next Generation. Han framstår ju som sjukt sympatisk överhuvudtaget

Betyg:7/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 12/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 365 tv-avsnitt.

DIS: Into the Forest i go. Det med de 133 spordriftshoppen och slutet för sarkofagskeppet.

dis into the forest 5

Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery.  Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.

Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.

Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.

Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel

…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.

Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.

Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.

Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:

Tylers hemlighet

dis into the forest 4Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!

Slutet för domedagsskeppet

dis into the forest 2Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou.  Snyggt.

Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…

Stamets, spordriften och ett alternativt universum? 

dis into the forest 3Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.

Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

DIS: Si vis Pacem, Para Bellum. Det med den sjungande planeten.

star trek si vis 4Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (Eller, jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen).  Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min fritid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gånger är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse, varpå Discovery plötsligt känns lite scoutliknande väluppfostrad i jämförelse.  Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska blogga om. Något som får mig att tveka kring hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.

I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.

När jag försöker analysera min uppgivenhet så tror jag faktiskt att det är (till min egen stora förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”.

Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo gemensamt har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat efter att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Sarus hjärna på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.

Och på tal om Saru…

star trek dis si vis 2

…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och i det här avsnittet känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev dessutom galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.

Klingonernas osynlighetssköldar

Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan, efter att allt fler av de klingonska husen lovat den storbossen Kol sin lojalitet. När Federationens jakt på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur manusförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osökt för oss in på:

Avsnittets mest långsökta teknologiska teori

Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

Låt oss försöka övertala chefen att få åka och upptäcka planeten tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och avsluta dagen med att sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man anade. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har fortfarande inte sett till Vuq på flera avsnitt…

L’Rell är inte världens bästa på förräderier

star trek dis si vis 3Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och levererar sedan ingenting när jag får chansen att tortera amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt helt öppet på skeppet och hoppas ingen lägger märke till oss.

Fast scenen med henne i klingonskeppets bårhuset var ju rätt rälig.

Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man klara av ytterligare ett lojalitetstest för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?

Spordriftens pris

Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt på egen hand till märkliga platser. Som när han lite förvirrad plötsligt kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:

Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen

Si Vis Pacem, Para BellumSi vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med lösas) i det nästkommande avsnittet.

Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:

Betyg: 6/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.