Det här var nog tänkt att vara ett Deep Space Nine-avsnitt av det lite maffigare slaget. Jag menar, man har kostat på sig exteriörscener, slagsmål och stuntmän. För att inte tala om hur stor lösskäggsbudgeten måste ha varit för de tre krigiska klingonerna som dyker upp här. Själv blir jag mest förvirrad. Om man nu ska satsa på ett actionavsnitt, måste då fyra femtedelar av huvudpersonerna vara gamla gubbar? Som dessutom alla undervärderar Jadzia Dax (den obligatoriska kommentaren om hur snygg hon är måste tydligen fällas av exakt varenda äldre man som kommer i hennes väg)?.
Men så missar jag förstås den egentliga poängen, fandomflirtandet. För alla de tre klingonerna är hämtade från Star Treks orginalserie. Kor från avsnittet Errand of Mercy, spelad på ett mästerligt sätt av John Colicos, Kang från Day of the Dove spelad av Michael Ansara och Koloth från The Trouble with Tribbles, spelad av William Campbell. Att jag inte kände igen dem OMEDELBART kan ju bero på att klingonernas utseende varierat mellan de olika upplagorna av Star Trek, så rollfigurerna har liksom muterats till det klingonlook som var inne 1994. Till skådespelarna förklarade man den nya sminkningen med något i stil med att “ja, men ni är ju mycket äldre nu”.
Man kan säga att det här avsnittet kretsar kring samma grundproblematik som i Dax, fast tvärtom. På nytt handlar det om vilket ansvar som den nuvarande inkarnationen av Dax, Jadzia, har för saker som andra värdkroppar gjort eller lovat. I det här fallet ett heligt löfte från Curzon Dax att utkräva en dödlig hämnd på mannen känd som Albinon. En man som i sin tur hämnats på Kang, Kor och Koloths genom att mörda deras förstfödda barn. Det är helt enkelt mycket ära och hämnd och löften i luften när Jadzia nu sammanstrålar med de tre klingongubbarna på Deep Space 9. De har kommit albinon på spåret och är redo för en sista strid. Så vad ska Jadzia göra? Smita från löftet som Dax gav, eller bryta mot allt som Federationen står för och ge sig av för att utkräva blodshämnd?
Ibland tänker jag att Star Trek kanske inte ens ska bry sig om att försöka göra avsnitt med actioninslag. I alla fall inte när de är så här dåliga. Kanske ska man inte ens försöka sig på moment som “vi planerar att bryta oss in i ett hus”. Inte när de är så här dåliga. Det är rena rama dagisnivån när de äldre herrarna och Jadzia ska överlägga attacken mot albinons palats. Och under fajtingscenerna satt jag och skämdes i soffan. Maken till långsamma, utdragna och amatörmässiga stridsscener har jag inte sett på länge. Avsnittet kändes också utdraget och märkligt upplagt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett dubbelavsnitt eftersom det skulle pratas så himla mycket om allting innan man ens gav sig iväg till den planet där albinon skulle finnas.
Och förresten, ALBINON? Vad är det för jävla smeknamn? Här är en tv-serie där man reser runt i galaxen och träffar på de diverse bisarra livsformer, men en albino är tydligen en transgalaktisk anomali värd ett särskilt smeknamn.
För första gången känner jag också faktiskt sympati med Deep Space 9-befälhavaren Sisko. Jag menar, det kan inte vara så lätt att vara arbetsledare för ett gäng där folk plötsligt begär tjänstledigt för att uppfylla ett löfte som den förra värdkroppen för masken som lever i ens mage gav. Att Dax inte fick några som helst repressalier när hon kom hem från sin hämndresa, inte ens en liten åthutning, kändes också som ett slags antiklimax.
Blood Oath ska man nog se som ett rent tributeavsnitt, utifrån alla andra perspektiv är det undermåligt, tycker jag. Kan ändå inte ge det här tramset ett högt betyg med gott samvete. Så nördig har jag inte blivit ännu.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 312 tv-avsnitt.
Jag håller helt och hållet med. 4/10. Många håller faktiskt det här avsnittet ganska högt, men jag har aldrig blivit speciellt imponerad av det.
Ganska nyligen – 2×17 Playing God – gav jag alla inblandade ganska mycket beröm för ett bra Jadzia Dax-fokuserat avsnitt som äntligen utvecklade den rollfiguren lite och satte henne på rätt väg. Det här avsnittet är väldigt mycket ett steg tillbaka. Ett steg tillbaka för Jadzia Dax, ett steg tillbaka för vår förståelse för Trillerna och hur andra förhåller sig till deras samlevnad med de olika värdarna och ett steg tillbaka för hela DS9 när det kommer till bristen på konsekvenser från de här händelserna. Visst bekräftade de till slut vissa av slutsatserna som vi redan hade nått innan, men…vi hade ju redan nått de slutsatserna innan, som sagt.
Spelar det egentligen någon roll vad Curzon har lovat? Nej. Curzon Dax existerar inte längre. De är inte samma person. Är det okej att låta Jadzia ta ledigt och åka iväg för att hämnas på och döda folk? Nej. Varför skulle Starfleet vara okej med en sån sak? Borde det ha blivit stora konsekvenser för henne när hon kom tillbaka? Ja men herregud, det är väl solklart.
Det är svårt att hitta något som verkligen är helt positivt i det här avsnittet. Det är väl just det Roger kallar “fandomflörtandet”, fast det ger jag ärligt talat inte mycket för. Inte att klingonerna var dåliga på något sätt, jag tyckte de skötte sig helt okej. Men det är långt ifrån att få det här avsnittet att fungera för mig. Däremot uppskattar jag väldigt mycket att det här är ett enda stort universum där saker hänger ihop (för det mesta). När de ändå gör såna här ansträngningar för att binda ihop saker så är det absolut något jag kan uppskatta.
Fajtingscenerna minns jag inte specifikt, men ärligt talat är det inte något som Star Trek traditionellt har gjort speciellt bra. Någon som minns Kirk mot Gorn bara för att ta ett exempel? Så jag lämnar det ifred. 😀
Som tur är vill jag minnas att Jadzia kommer att vara tillbaka på rätt spår, för det mesta, hädanefter. Vi får se om det stämmer.
Idén eller del av idén för avsnittet kom tydligen från Andrea Moore Alton, även om det inte skrivs mer specifikt vad bidraget var. Annars så är det Peter Allan Fields som har skrivit avsnittet som i sig baserades och lät sig inspireras av flera källor. Samme Fiels som tidigare har skrivit två fanfavoriter i form av TNG 5×25 The Inner Light och DS9 1×19 Duet. Originalutkasten hade dock inte med de här tre klingonerna utan introducerade istället helt nya klingoner. Det var Robert Hewitt Wolfe som kom med förslaget att försöka få in de gamla TOS klingonerna och dess skådespelare.
Att faktiskt komma i kontakt med de tre ex-skådespelarna och övertyga dem var kanske det svåraste i hela processen, då de inte längre jobbade som skådespelare. Man lyckades snabbt få tag på John Colicos (Kor) och Michael Ansara (Kang), men inte William Campbell (Koloth). William Campbell kom man till slut i kontakt med efter att man fick veta att han ofta deltog på Star Trek-konvent på kryssningsfartyg.
John Colicos berättar att han först var mycket skeptisk med hur nedgången Kor verkade när Piller närmade sig honom och gav honome tt utkast av manuset. Han var orolig för att den grupp fans och intresset från konvent skulle försvinna om han spelade den här tolkningen av Kor. Men Piller insisterade att han skulle läsa vidare, då Kor förändrades under manusets gång och blev mer heroisk framåt slutet av avsnittet. Till slut lyckades Colicos även förhandla sig till att Kor inte skulle dö på slutet och då gick han med på det hela.
Författarna bakom DS9 funderade länge på ifall de skulle visa upp de gamla klingonerna med samma typ av smink och utseende som de hade i TOS, men bestämde sig till slut för att istället använda den moderna versionen av klingonerna och öht inte nämna det under avsnittet.
Inspelningsplatsen som användes för insidan på Albinons fästing var förresten en återanvänd inspelningsplats för TNG 7×17 Masks.
Det är ganska skilda åsikter om det här avsnittet. Medan det finns en viss kritik mot det så är det faktiskt väldigt många som tycker starkt om det. Bland de som var inblandade i produktionen är det flera som har varit väldigt positivt inställda. Terry Farrell (Jadzia Dax) tyckte att det här var det bästa avsnittet hittills i DS9. Colicos, Ansara och Campbell älskade att jobba på avsnittet och även slutprodukten och många älskade säkerligen att vara med om att spela in ett avsnitt med de tre i sina roller. Någon annan, som visserligen inte var delaktig här men ändå är välkänd inom Star Trek, som älskade avsnittet var Robert O’Reilly (Gowron). Tydligen är O’Reilly ett stort fan av klingonerna och speciellt de här originalen från TOS.