Medan Deep Space Nine så här långt in i säsongen håller sig på en stadig, om än lite underlevererande nivå, så är The Next Generation rena rama berg- och dalbanan. Och nu har vi nått vad som, i mitt tycke, är en av de absoluta topparna. Jag älskar nämligen två saker i Star Trek-avsnitt: 1. Historier där alla på skeppet blir galna eller personlighetsförändrade. Och 2. Avsnitt där manusförfattarna verkar ha fått flippa ut nästan så mycket de velat. Och Genesis uppfyller bägge kriterierna. Med råge.
Allt börjar med ett syntetiskt genetiskt läkemedel som doktor Crusher ger till den hypokondriske Barclay när han har fått influensa. Det muterar blixtsnabbt till ett virus som påverkar alla ombord på ett extremt…eh…. extremt sätt. Viruset aktiverar gamla, vilande delar av DNA, vilket leder till att besättningen utvecklas baklänges, tillbaka till ett tidigare stadie i utvecklingen till människa.
Det är Deanna Troi som först börjar uppföra sig lite märkligt. Hon fryser hela tiden, och är jättetörstig. Hon fyller snart badkaret med varmt vatten och lägger sig där med kläderna på. Så småningom börjar hon förvandlas till någon form av utdöd amfibieödla. I Barclays DNA är det spindelgener som aktiveras, medan Worf, som ju inte kommer från Jorden, inte längre går att känna igen när han transformerats till en aggressiv krabbliknande varelse på två ben. Och ja, hans och Deanna Trois “romans” gör sig nytt påmind då Worf biter Troi i kinden som något slags förspel i en parningsritual. Ja, till och med Datas katt Spot påverkas, hon förvandlas till en ödla – lyckligtvis just efter att hon fött sina kattungar.
De måste haft så roligt när de gjorde det här avsnittet, som för övrigt var det enda regisserat av Gates McFadden, aka Beverly Crusher. Hon berättar i boken Captains’ logs om hur många av hennes favoritscener klipptes bort ur avsnittet., som till exempel när Picard och Data har en diskussion om djurträck. Extra guldstjärna till manusförfattaren som kläckte idén om att Picard känslomässigt skulle hinna börja förvandlas till en halvapa innan avsnittets upplösning. Att se Patrick Stewart spela mer och mer hispig och nervös är ett stort nöje. Precis som valet att låta Riker bli en primitiv grottmänniska.
Som vanligt består ett sånt här avsnitt inte alls av lösningen på gåtan och krisen. Själva “botandet” av alla de genetiskt förändrade personerna ombord klaras av i en voice over, så vi får inte träffa de chockade besättningsmedlemmarna som försöker vänja sig vid att vara människor igen. Istället avslutas det hela i en lite skämtsam The Original Series-stil. Upplösningen som manusförfattaren Brannon Braga hade tänkt sig från första början var dock ännu roligare. I det hindrade Datas motgift inte baara cellförändningarna och vände på utvecklingen hos de drabbade – utan botemedlet förvandlade också alla ombord till Barclay. Men fullt så roligt fick vi visst inte ha det.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 311 tv-avsnitt.
Brannon Braga. Jag har ju lite av en love-hate relation till den här manusförfattaren som är kapabel till så mycket bra men även så mycket dåligt. Framför allt är det oftast något i stil med att han struntar i detaljerna, i vad som har etablerats tidigare eller ifall hans idé till avsnitt öht passar in i det stora hela som brukar få mig att kritisera hans verk ibland. Genesis blir ju så klart ett bra exempel på det.
Ett avsnitt som inte är menat att tas på för stort allvar eller med för mycket tanke och analys, ett avsnitt som framför allt bara är menat att ha kul och vara underhållande. Men jag ska gå rakt på sak och ta upp mitt största problem i det här avsnittet. Brannon Bragas fullständigt felaktiga definition av hur evolutionen fungerar. Om evolutionen kunde skulle den ha stämt Brannon Braga för att ha förvanskat vad den är.
Då pratar jag inte ens om ganska uppenbara saker som att alla borde ha dött illa kvickt om deras kroppar gick igenom så stora mutationer, att de magiskt kunde återställas i slutet eller att alla verkade utvecklas baklänges till helt olika arter. Att vi kan ha små strängar dna som vi delar med helt andra arter betyder ju inte att människan är en vidareutveckling av den arten och alltså kan bli den arten igen. Det handlar snarare om att Braga öht verkar insistera att evolutionen är något förutbestämt, att planerna för evolutionen och de delar av den som redan hänt ligger i dna och bara väntar på att bli upplästa. Då har man ju missat en ganska grundläggande del i evolutionen som utgår från att evolutionen är många olika mutationer som sker på måfå där vissa av de skulle kunna ge de individerna större chans att överleva och fortplanta sig. Med tiden skulle alltså allt fler ha den här mutationen och då kan man på sätt och vis säga att människan som art har utvecklats. Det är inte någon förutbestämd programmering.
Att fullständigt förvanska en sådant grundläggande vetenskapligt koncept som evolutionen, i en SciFi-franchise som Star Trek som till stor grad är stolt att ha vetenskapliga rådgivare, inkludera riktiga vetenskapliga teorier och försöka vara någorlunda korrekta, är ju bara att be om att bli kritiserad. När landet som serien främst produceras för fortfarande innehåller delar och stora befolkningsgrupper som fortsatt ifrågasätter eller är emot att detta ska läras ut i skolor och inte ens Star Trek kan ge en simpel korrekt bild av vad evolutionen är, utan den presenteras istället som något helt felaktigt, så är det ärligt talat lite pinsamt. Om inte annat så är det iaf ganska förolämpande mot fansens intelligens, då man kan förmoda att väldigt många skulle haka upp sig på det här.
Tyvärr, för mig, så kan jag ändå inte säga att det här avsnittet är dåligt hur mycket jag än skulle vilja. Som jag sagt en del på senare tid, de har vid det här laget lärt sig hur man skriver avsnitt med bra tempo som bibehåller ett visst intresse och rör handling framåt. Det här avsnittet i de första säsongerna av TNG hade fallit pladask. Så jag måste tyvärr säga att det är lite av ett höjdpunktsavsnitt i S07, ett som man minns efteråt och som ändå är rätt underhållande trots manuset idioti på vissa punkter. Underhållande men ack så dumt. 6/10 blir det från mig till slut, framför allt för att det känns som ett avsnitt som inte ska tas på för stort allvar i vilket fall. Men åhhh vad det gör mig arg!
Tyvärr är detta inte heller slutet på Brannon Bragas misshandel av allt som är evolutions biologi. Det här kom att bli början på en tråd som löper över flera år då han vid ett flertal tillfällen insisterar på att skriva avsnitt baserat på den här definitionen av evolutionen. När jag läser efter lite nu ser jag t.o.m. att han även var med och skrev 4×18 Identity Crisis, som även den innehöll små delar av detta.
Avsnitt skrevs alltså framför allt av Brannon Braga rakt igenom och regisserades av Gates McFadden (Dr. Crusher). Hon blev härmed den första kvinnliga skådespelaren som fick regissera ett avsnitt i Star Trek. Pga detta skrevs manuset om lite sent omsider så att McFadden itne behövde spela sin rollfigur speciellt mycket i avsnittet, så att hon istället kunde koncentrera sig på att vara regissör.
Michael Westmore, som var ansvarig för sminket på serien, menar med all rätta att det här avsnittet var hans största utmaning. Han menar att hans avdelning hade tur i att det var juluppehåll strax innan produktionen av avsnittet och på så sätt hann de förbereda saker innan produktionen drog igång. De fick jobba rakt igenom uppehållet.
Det här avsnittet var även sista gången vi fick bekanta oss med Reginald Barclay i serien.
Avsnittet har både fått ros och ris från tittarna och kritikerna. Vissa tycker som Roger att det är ett bra och underhållande avsnitt, medan en hel del snarare tycker att det var riktigt dåligt och med ett dåligt manus. Ett exempel på det senare alternativet är att avsnittet fick Star Trek 101s “Spock’s Brain”-pris för sämsta avsnitt i TNG.