Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.
Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.
Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:
“The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.“
Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.
Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?
Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.
Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.
Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.
Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.
Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.
Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.
Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.
Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.
Betyg: 8/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.
I det här avsnittet träffar alltså Jadzia Dax för första gången Lenara Kahn, en trill som bär en symbiont som tidigare varit tillsammans med hennes symbiont. Eller, man kanske snarare ska se det som att de triller som bar deras symbionter var tillsammans. Äsch, det känns som om allt blev ännu mer krångligt så fort jag försökte förklara det. Ungefär som i scenen där doktor Bashir och Kira försöker reda ut hur allt hänger ihop för Quark:
Det är inte bara Jadzia och Lenara som är lite nervösa inför att de två ska börja jobba ihop på Deep Space 9. Alla andra iakttar också vad som händer med stort intresse. För allt utöver ett platoniskt förhållande mellan de två är strängt förbjudet inom den trill/symbiotiska kulturen. Regler som man i och för sig kan förstå. Det känns som upplagt för rätt röriga konsekvenser om varje trill som bar en symbiont skulle vara tvingad att fortsätta hans flera hundra år gamla relationer. Eller konflikter som varade i århundraden. Och hur många halvsyskon skulle man kunna ha i den typen av familjebildningar?
Men trots att Jadzia och Lenara känner till de där reglerna så är det snart uppenbart för alla hur oerhört attraherade de är av varandra. Fråga bara doktor Bashir som tillbringar sitt livs tristaste kväll som femte hjulet under vagnen tillsammans med de två på en middag. Flirten blir så småningom till kyssar, och sedan allvarliga diskussioner om framtiden mellan de två. För de vet att straffet för att bryta mot den där regeln är allvarligt. Man blir förvisad, och då blir det inte fler värdkroppar för symbionten. Då är hens tid utmätt. Och det blir inget lyckligt slut. Jadzia står där på promenaden och ser sitt livs kärlek, förlåt…Dax livs kärlek, försvinna bort för alltid.
Hur det går till? Jo, de tidigare Dax-värdarnas personligheter och minnen finns liksom lagrade i symbiontens hjärna. Genom en ritual kan de på något magiskt sätt överföras till en tredje individ, som under några timmar alltså får vara värd åt en död varelses personlighet (lite som i Exorcisten, fast utan kräkandet och obsceniteterna). Jadzia har valt ut de hon känner bäst på rymdstationen för att vara med i det här värdkroppslajvet, lite förvånande är också Quark och nykomlingen Leeta med i gänget (den senare har ju verkligen bara skymtat förbi i ett avsnitt tidigare, men tydligen var det en sådan brist på kvinnliga rollfigurer i serien att man var tvungna att utnämna henne till en av Jadzias bästisar här).
Mest stirrig är Jadzia över att träffa Curzon, trillen som hon avlöste som Daxvärd. Som vi 
För många av skådespelarna är avsnitt av den här typen ett tacksamt avbrott från deras vanliga rollfigurer. Nana Visitor (Kira) spelar förstås över när hon ska gestalta trillen Lela. Bäst i den här skådespelarövningen är, till min stora förvåning, Avery Brooks. Men så är också Siskos trillvärd en psykopat, och det är ju alltid lite mer tacksamt att spela Knäppisen i fråga är Joran, som vi tidigare fått möta i 
B-handlingen i det här avsnittet är inte direkt någon höjdare. Man plockar i och för sig på nytt upp tråden kring Nog, Quarks brorson, och hans planer på att söka sig vidare till Stjärnflottan. Det första steget för honom är att klara av antagningsprovet till en sex veckor lång förberedande kurs. Alla på Deep Space Nine är positivt inställda till det här, utom Nogs farbror Quark. Han är så äcklad inför tanken på en ferengier i Stjärnflottan att han saboterar Nogs ansökningsprov. Det kommer förstås fram, och allt slutar lyckligt. Värt att notera är väl att Nogs farsa Rom, som vanligtvis är undergiven och förtryckt, blir ursinnig på Quark i det här avsnittet. Maktbalansen mellan honom och Quark verkar rubbad ända sedan 
Den avslutande vändpunkten i handlingen känns lite krystad och märklig. Det visar sig att symbionten Dax under en kort period var inopererad i en värd som inte var helt lämplig för jobbet. På något sätt var den här operationen ett bevis för att många fler triller än vad myndigheterna har sagt skulle kunna få en symbiont inopererad, utan att för den skull riskera sitt liv, som tidigare hävdats. Problemet är bara att symbionterna inte räcker till. Trillernas system kring urvalet till symbiontkandidater är alltså uppbyggt kring en lögn, och skulle det komma ut till allmänheten vet ingen vad som kommer att hända.
Nej, då hade jag nog nästan hellre hängt lite längre på den uppsluppna middagsbjudning som Sisko bjuder till i avsnittets början, och där vi får redan på saker som att hans pappa var kock och att Odo inte vet hur man vispar. Det var ju värst vilken mysfarbror Sisko har blivit nu på sistone! Först inredning och nu bjuder han hem hela crewen på middag. Var ska det här sluta? Scrapbooking? En lokal variant på Halv åtta hos mig? Kanske ett övertagande av The Next Generations pokerspelande?
Men så missar jag förstås den egentliga poängen, fandomflirtandet. För alla de tre klingonerna är hämtade från Star Treks orginalserie. Kor från avsnittet 
Man kan säga att det här avsnittet kretsar kring samma grundproblematik som i 
Ibland tänker jag att Star Trek kanske inte ens ska bry sig om att försöka göra avsnitt med actioninslag. I alla fall inte när de är så här dåliga. Kanske ska man inte ens försöka sig på moment som “vi planerar att bryta oss in i ett hus”. Inte när de är så här dåliga. Det är rena rama dagisnivån när de äldre herrarna och Jadzia ska överlägga attacken mot albinons palats. Och under fajtingscenerna satt jag och skämdes i soffan. Maken till långsamma, utdragna och amatörmässiga stridsscener har jag inte sett på länge. Avsnittet kändes också utdraget och märkligt upplagt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett dubbelavsnitt eftersom det skulle pratas så himla mycket om allting innan man ens gav sig iväg till den planet där albinon skulle finnas.
Det där kanske låter lite invecklat, men det mesta klarnar ganska snart. Det är avsnittet ger oss helt enkelt en snabbkurs in i förhållandet mellan triller och symbionter. Det visar sig att det bara är utvalda individer av Trill-släktet som får en symbiont tilldelad sig. Och att det är hård konkurrens om symbionterna, bara en av tio godkänns av symbiontnämnden. Verad var en av dem som blev kuggad och nu vill ha ta saken i egna händer. Han ser sin chans när större delen av invånarna och besättningen på Deep Space Nine har blivit evakuerade på grund av en plasmastorm. Med hjälp av Quark (som för femtielfte gången förråder sina grannar på stationen utan att bli straffad) tar han sig ombord på rymdbasen tillsammans med sin flickvän och två arga klingoner för att kidnappa Dax. Han har tänkt sig att transportera Dax bort från rymdstationen i sin egen mage, vilket är det detsamma som en dödsdom för Jadzia – när en trill väl fått en symbiont inopererad och den boat in sig i kroppen så kan inte värdkroppen bli separerad från den.
Även om jag tycker att det här är ett intressant ämne så får det här avsnittet aldrig riktigt upp något tempo. Man pratar på något vis sönder det och allt känns lite feltajmat. De slagsmål som lagts in känns krystade. Och den där rätta spänningen vägrar infinna sig – jag kan inte på något sätt få mig att ens överväga att manusförfattarna tänker skriva ut Jadzia ur serien till förmån för en symbiontkidnappare – hon är ju trots allt DS9:s enda riktiga sexobjekt. Däremot känns det som ny information att trillernas prickar på huvudet fortsätter ner längs kroppen i samma form som ett linne eller en bh. Var slutar prickarna, egentligen?
Trots all information om formaliteterna och urvalet kring triller som blir ett med symbioner, så klargör det här avsnittet inte riktigt själva relationen mellan symbionten och trillen när symbionten väl är inopererad. Vem är den dominanta parten? Vad händer om de två delarna av den nya individen inte är sams, eller rentav tycker illa om varandra? Hur mycket fäster sig en symbiont vid en värdkropp? Och hur mycket kan symbionten påverka sin värdkropp? Frågorna dyker upp när Dax blir inopererad i Verad. Skillnaden märks direkt. Verads osäkerhet och vekhet försvinner. Ja, till och med hans hållning förbättras. Trots det verkar inte Dax kunna påverka Verad till att ångra sig, och låta Dax återvända till Jadzia innan hon dör.