Det här var en krånglig historia.
Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.
När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.
Hela avsnittet kändes som en lång och komplicerad – om än ganska underhållande – väg fram till en upplösning som mest blev av det lite gäspig slaget. Och något sliten. “Det var en shapeshifters som gjorde det”-förklaringen användes ju faktiskt till och med i det allra första avsnittet av Star Trek som sändes någonsin.
Geordis mamma är tydligen bara den första av många släktingar till besättningen som på olika sätt passerar revy under den här säsongen. Ett grepp man kan ta till för att fördjupa skildringen av en rollfigur, eller så är det en nödlösning när man inte kommer på några nya idéer om den befintliga besättningen. De flesta verkar vara ense om att det var den senare förklaringen som låg bakom släktkrönikorna i den här säsongen.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt.
Återigen får jag hålla med dig om det mesta i det här avsnittet. Det är återigen ett Geordi-avsnitt som jag bara finner okej, 6/10. Trots att jag är ganska vänligt inställd till Geordi, jag har absolut inget emot honom, så känner jag att det ofta blir lite tråkigt och förutsägbart när avsnitten fokuserar på honom. Jag tror att det är just det, den sortens avsnitt som han ofta får. Det handlar ju allt som oftast om hans misslyckade kärleksliv eller om hur hans är blind/hans visir. Det känns lite som om han aldrig kommer bort från det här, att de alltid använder honom för att skapa något litet äventyr som egentligen har ganska lite med honom att göra, med undantag för just de aspekterna av rollfiguren. Många andra rollfigurer har ju utvecklats och fått ett allt större privatliv, men det får vi aldrig med Geordi, inte ens när det är hans avsnitt.
Sen är det ju precis som du skriver, när det kommer till det praktiska i den här fjärrstyrningen. Att det här skulle vara futuristisk teknologi är kanske lite svårare att köpa idag än då. Den aspekten har väl inte åldrats så bra med tiden. Däremot förstår jag inte alls varför de skulle bygga in funktionalitet i den här fjärrstyrningsteknologin som gör att det är som om man vore där själv. Det är väl därför man fjärrstyr sonden, för att man av en eller anledning inte vill vara där själv? De får fila vidare på den där produkten, tycker jag.
Originalmanuset till avsnittet pitchades av Joe Menosky i TNG S05, men hade lagts åt sidan tills nu. Som jag förstått det så hade Joe Menosky vid det här laget flyttat till Frankrike där han arbetade och var inte längre involverad i det dagliga arbetet på varken TNG eller DS9. Däremot så jobbade han fortfarande på enskilda avsnitt för de båda serierna på frilandsbasis.
Frågan är alltså om det var Joe Menosky själv som plockade upp avsnittet och finslipade det lite inför produktionen, eller om det var någon annan som inte blev krediterad för sitt jobb. Ifall det var det senare så var det förmodligen René Echevarria som stod för det, då det står att han ska ha jobbat på det och gjort lite ändringar som förblev okrediterade. Bland annat så var tanken först att det skulle ha varit ett Riker-avsnitt som också även involverade Rikers far, men då La Forge hade visiret och Riker dessutom nyligen haft avsnittet 6×21 Frame of Mind, så skrev man om det till att det blev Geordi istället för Riker. Ironiskt, då jag tidigare skrev att Geordi-avsnitten oftast inte kändes speciellt personliga för honom, som om han bara var ett verktyg för att handlingen som man ville skriva, det visar sig alltså vara fallet specifikt i det här avsnittet.
Både Naren Shankar, författare och tidigare vetenskapsrådgivare för serien, och den dåvarande vetenskapsrådgivaren André Bormanis tyckte att tekniken var allt annat än futuristisk när man har i åtanke att det här skulle utspela sig 400 år i framtiden. De menar att vi redan idag inte är så långt ifrån sån här teknik och att det helt enkelt verkade underlägset allt annat på Enterprise.
Jeri Taylor argumenterar att de gjorde det här avsnittet för att La Forge var den ende av de främsta rollfigurerna som inte fått besök av sina föräldrar och att de på så vis ville korrigera detta och ge rollfiguren lite mer kött på benen genom detta. Ron Moore, som utöver att jobba med Brannon Braga på den kommande TNG-filmen, fortfarande skrev för serien håller dock inte med Taylor. Han menar att när författarna satt och försökte komma på avsnitt att skriva/producera och den här idén inte bara föreslogs utan också accepterades utan några invändningar, då insåg han att TNG hade kommit så långt som serien skulle komma. Moore menar vidare att författarna själva tittade på varandra i det ögonblicket och kände att det var ganska sorgligt att de inte kunde komma på något bättre.