Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandez och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

TNG: Interface. Det med La Forges VR-äventyr med sin döda mamma.

tng-interface

Det här var en krånglig historia.

tng-interface-2Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.

tng-interface-4När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
tng-interface-3Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.

Hela avsnittet kändes som en lång och komplicerad – om än ganska underhållande – väg fram till en upplösning som mest blev av det lite gäspig slaget. Och något sliten. “Det var en shapeshifters som gjorde det”-förklaringen användes ju faktiskt till och med i det allra första avsnittet av Star Trek som sändes någonsin.

Geordis mamma är tydligen bara den första av många släktingar till besättningen som på olika sätt passerar revy under den här säsongen. Ett grepp man kan ta till för att fördjupa skildringen av en rollfigur, eller så är det en nödlösning när man inte kommer på några nya idéer om den befintliga besättningen. De flesta verkar vara ense om att det var den senare förklaringen som låg bakom släktkrönikorna i den här säsongen.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt. 

I, Borg. Det om Borgen Hugh och individualismen som ett datavirus.

tng i, borg

Det känns som staben bakom The Next Generation drabbats av ett slags kollektiv attack av välvilja och optimism under den här säsongen. Det här avsnittet handlar ju om ganska förskräckliga saker – om hur man hittar en skadad borg som man sedan under fångenskap planerar att infektera med ett datorvirus, som sedan ska spridas till alla borger och sprida död och förstörelse. Trots doktor Mengele-feelingen på den intrigen så är känslan genom hela det här avsnittet den totalt motsatta. Det känns mest som att jag tittar på en historia om hur en övergiven och skadad hundvalp hjälps tillrätta i livet. Borgen Hugh är helt enkelt den gulligaste borgen i universum, och hans hundögon, förlåt hundöga, får till och med den hämndlystne Picard att smälta.

tng i, borg 4Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till,  är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.

tng i, borg 3Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att assimilera hela mänskligheten. Annars är väl det mest minnesvärda i det här avsnittet när Picard går in i sin borg-persona när han ska prata med Hugh. Hur mycket borg finns det kvar inuti Picard egentligen? Och varför hade han ett personnamn som borg, när stackars Hugh bara hette tredje av fem?

För att vara en huvudfiende till Federationen så har borgerna varit högst frånvarande under nästan två säsonger. Så det blir nästan lite trevligt att på nytt se en steampunkare ombord på Enterprise. Också lite av en lättnad med ett avsnitt som åtminstone är okej, efter den senaste tidens bottennapp.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 225 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Mind’s Eye. Det där La Forge hamnar i The Manchurian Candidate.

tng mind 1

Och DÄR kom jag över 200-avsnittsgränsen. Åtminstone enligt mitt sätt att räkna på, där jag ser The Next Generations inledande dubbelavsnitt som två separata episoder av den samlade mängden tv-historia kallad Star Trek. Skönt! Då har jag bara lite mer än femhundra avsnitt kvar av den här bloggen! Inte för att jag egentligen tror att det tar slut då. Jag har nog några år till kvar av att läsa kringlitteratur, doktorsavhandlingar och fanfiction, tänker jag mig.

tng mind 4Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en federationskritisk klingon bli ertappad med spioneri ombord på Enterprise och några avsnitt innan dess var det en romulansk agent som låtsades vara en vulcansk diplomat. Det som är lite lustigt är att det ju hintades om det här redan i slutet av säsong två och under säsong tre, men att jag trots det känner mig lite överrumplad av att plötsligt vara mitt uppe i värsta kalla kriget-scenariot. Från lite hotfullhet på distans så verkar det nu inte finnas något som romulanerna inte kan göra eller inte känner till. Som här, när man kidnappar och omprogrammerar stackars La Forge till att bli en fjärrstyrd mördare. Ett tryck på en knapp räcker för att han ska döda en i förväg utvald person efter att han blivit hjärntvättad – i det här fallet en klingonsk guvernör. Tanken är att ett sådant attentat skulle skapa en konflikt så stor och allvarlig att förbundet mellan Federationen och klingonerna inte skulle kunna räddas.

tng mind 3Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen The Manchurian Candidate (eller Hjärntvättad, som den fick heta på svenska). Och själva omprogrammeringen är snyggt och obehagligt gjord. Tanken att man kan använda portarna till La Forges visir för att mata hans hjärna full av bilder av tortyr och misshandel känns extremt obehaglig. Han kan inte ens blunda, liksom. I det här avsnittet får vi också, för första gången på länge, se hur La Forge upplever världen genom sitt visir, vilket också är tänkt att bygga på obehagskänslan – La Forge blir på något vis mer maskin än människa i de här point of view-bilderna.

tng mind 2Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.

För nördarna finns här däremot massor med små detaljer att glädja sig åt. Som de olika färgerna i klingonsernas och romulanernas transportörstrålar. Däremot undrar jag ju mycket över exakt hur dålig datorutrustningen i Stjärnflottans skyttlar är. När ett jättestort fiendeskepp materialiseras framför en farkost så borde väl ändå datorn varna för det, snarare än att spela loungemusik och leka frågesport?

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 200 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Identity crisis. Det där La Forge blir en uv-målad ödla.

tng identity 5

Ännu ett mysterium, men den här gången en rymdgåta som fungerar lite bättre än vad de brukar göra. Det handlar om mysteriet på Tarchannen III. Här har nämligen manskap från Stjärnflottan försvunnit spårlöst. Och inte nog med det. Fem år efter att en räddningspatrull besökt planeten för att leta efter de försvunna så börjar även de gå upp i rök. Någon har lämnat ledtrådar som visar att han försökt återvända till Tarchannen III. Andra är bara borta. På Enterprise finns de två kvarvarande medlemmarna i expeditionen, La Forge och hans kollega Susanna Lejten. När kommer de att drabbas av Tarchannen-feber? Och hur yttrar den sig?

tng identity 2Lösningen på gåtan är känns ovanligt originell i Star Trek-sammanhang: De försvunna har blivit attackerade av  en parasit som fortplantar sig genom att successivt ta över och förändra dna:t i sin värdkropp (en så pass bra idé att den verkar ha återanvänts senare i serien). När förvandlingen är påbörjad drabbas den smittade av en oerhört stark drift som gör att hen blir besatt av tanken på att återvända till Tarchannen III. När förvandlingen är fullbordad kan man inte längre se personen med blotta ögat. Bara med ett särskilt uv-ljus går det att upptäcka de mystiska nattvarelser som är organismens ursprungsform (skådespelare klädda i fantastiska spräckliga pyjamaser målade med uv-färger – sann Star Trek-kitsch).

tng identityBäst i det här avsnittet gillar jag nog scenerna när La Forges gamla polare Susanna Lejten genomgår sin förvandling i sjukstugan på Enterprise. Otroligt obehagligt att bara tänka sig att ens kropp skulle börja förändras på det där sättet. Dessutom tycker jag att man verkar ha använt mer och bättre smink än man brukar i de här scenerna. Men det som framför allt gör att jag gillar det här avsnittet är kombinationen av psykologisk skräck (att ha en fiende inuti sin kropp) och ett stort mått av stillsam gåtfullhet. Det här är ett mysterium som långt in i avsnittet verkligen får vara mystiskt.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 194 tv-avsnitt. Det här är också mitt fjortonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Enemy. Det med de skeppsbrutna Romulanerna på fel sida av den neutrala zonen.

tng enemy 3

Det här ska väl föreställa något slags fortsättning på det sista avsnittet av förra säsongen, det vill säga ytterligare ett steg i den upptrappning som jag antar pågår från romulanernas sida. Det är roligt med Star Trek. Först: nej, vi ska inte ha sammanhängande historier mellan avsnitten. Sedan: om vi nu ska ha det så ska det vara åtminstone sju avsnitt emellan varje storyline som hänger ihop, så att ingen som följer serien på tv kan komma ihåg någonting (sen tittade jag några avsnitt i förväg och inser att FULLT så många avsnitt behöver man kanske inte vänta innan romulanerna dyker upp på nytt). Å andra sidan är det faktiskt just den här ovilliga attityden som gör att The Next Generation faktiskt fungerar väldigt bra för bingewatching, många år efteråt. Ibland är gamla serier alldeles för brutala med sina cliffhangers, som ju är tänkta att hålla intresset uppe för nästa avsnittet i en hel vecka. The Next Generation flyter liksom bara på, och just när du glömt bort hotet från romulanerna så dyker några av dem upp på en märklig vindpinad och åskvädersdrabbad planet. Det är helt enkelt något skumt i görningen, men exakt vad är osäkert — även efter att avsnittet är avslutat.

tng enemyHandlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!

 

tng enemy 4Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!

Det här påminner om: Dödlig strålning? Igen? För andra avsnittet i rad? Visst, det är ju knappast orealistiskt, men lite tjatigt. Det är också andra avsnittet med La Forge som huvudperson. Det känns mycket bättre.

Det här är nytt: Visst har romulanerna verkat väldigt auktoritetsbundna i de tidigare avsnitt där de skymtat förbi, men repliker i stil med:inte konstigt att er ras är svag, ni lägger tid och resurser på defekta barn” (apropå Geordis funktionsnedsättning) har inte jag hört tidigare. De får klingonerna att framstå som galaxens lättkonverserade stämningsupplättare i jämförelse. 

tng enemy 5Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.

Gillade inte: Jag trodde nästan att We are the world skulle rulla igång i bakgrunden när vi förstår att det trots allt skapats ett band mellan La Forge och romulanen Borchi, vars liv han räddat. Det var så himla typiskt Star Trek. Ingen får vara osams längre än 35 minuter. Om de inte är borger, dårå. Eller Worf.

Vad har vi lärt oss? Lita aldrig på en romulan. Inte ens en som du hittar skeppsbruten på en obebodd planet där det finns massor av dödlig strålning. Visst, hen kanske blir snäll de fem sista minuterna av avsnittet, men fram tills dess är hen helt opålitlig.

Underhållande avsnitt, men egentligen lite av en transportsträcka  för att hålla konflikten med romulanerna levande under säsongen.

Betyg: 6/10

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 157 tv-avsnitt.