Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.
Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.
Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.
Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.
Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.
Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.
(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).
En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?
Betyg: 6/10.
Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandez och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.
Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.
När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.
Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till, är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.
Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att 
Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en 
Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen 
Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.
Lösningen på gåtan är känns ovanligt originell i Star Trek-sammanhang: De försvunna har blivit attackerade av en parasit som fortplantar sig genom att successivt ta över och förändra dna:t i sin värdkropp (en så pass bra idé att den verkar ha återanvänts senare i serien). När förvandlingen är påbörjad drabbas den smittade av en oerhört stark drift som gör att hen blir besatt av tanken på att återvända till Tarchannen III. När förvandlingen är fullbordad kan man inte längre se personen med blotta ögat. Bara med ett särskilt uv-ljus går det att upptäcka de mystiska nattvarelser som är organismens ursprungsform (skådespelare klädda i fantastiska spräckliga pyjamaser målade med uv-färger – sann Star Trek-kitsch).
Bäst i det här avsnittet gillar jag nog scenerna när La Forges gamla polare Susanna Lejten genomgår sin förvandling i sjukstugan på Enterprise. Otroligt obehagligt att bara tänka sig att ens kropp skulle börja förändras på det där sättet. Dessutom tycker jag att man verkar ha använt mer och bättre smink än man brukar i de här scenerna. Men det som framför allt gör att jag gillar det här avsnittet är kombinationen av psykologisk skräck (att ha en fiende inuti sin kropp) och ett stort mått av stillsam gåtfullhet. Det här är ett mysterium som långt in i avsnittet verkligen får vara mystiskt.
Handlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!
Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!
Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.