DS9: Homefront & Paradise lost. Dubbelavsnittet där Grundarna infiltrerar Federationen på Jorden.

ds9 paradise lost 2Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

ds9 homefrontMen allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

ds9 paradise lost 3När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

ds9 homefront 2En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

ds9 homefront 3Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

ds9 paradise lostJag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.

DS9: The way of the warrior, pt 1 & 2. Det där Worf ansluter sig till Deep Space Nine.

ds9 the way 4

Nya, friska tag när man drar igång den fjärde säsongen av Deep Space Nine. Man börjar med ett långfilmslångt dubbelavsnitt där man faktiskt totalt ritar om den insterstellära politiska spelplanen för alfakvadranten. Dessutom flirtar man ohämmat med The Next Generation-fansen genom att låta Worf ansluta sig till personalen på den slitna rymdstationen. Och så mer bomber och granater än jag tidigare någonsin sett i den här serien. The Way of the Warrior har en helt annan attityd än i de där mosiga avsnitten som hopades i slutet av förra säsongen.

Ett av de stora problemen med Star Trek-serierna, och som jag återkommer till gång på gång som en samtida tv-serie-junkie, är ju det här med de avslutade avsnitten. Att man inte vill göra för stora förändringar i konceptet eller förutsättningarna för serien, utan gärna ändå dras mot någon form av status quo. Det mest dramatiska sker ofta i falska starter, och oavsett vad som händer i avsnittet så är läget återställt när det är dags för eftertexterna. Deep Space Nine är i det här sammanhanget ovanligt djärva, och har ju till exempel flera gånger låtit det politiska livet på Bajor ta olika såpaartade vändningar. Men även för Deep Space Nine är  The Way of the Warrior nästan är lite chockerande. Ingenting är som det var efter det här avsnittet.

ds9 the way 2Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.

ds9 the way 3Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).

Mina anteckningar kring första halvan av The Way of the Warrior är något i stil med det här: pratpratpratpratpratpratprat. Det är mycket information som ska utbytas och introduceras, och sällan har jag väl varit med om att man pratat så mycket om ett krig utan att visa en endaste liten explosion i bild. Allt detta förändras förstås mot slutet av avsnittet, då Deep Space Nine slår något slags personligt rekord inom pyroteknik. Det är fint, och så. Men ska man bygga ett dramaturgisk båge i ett 90-minuters avsnitt så bör man nog fördela det göttiga lite mer jämnt under hela avsnittet.

ds9 the wayAtt alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.

Några lite allvarligare inslag ska väl också noteras. Som att klingonerna inleder mötet med Sisko och Kira med att alla skär sig i handen, för att se på blodet om de är shapeshifters. Samtalet mellan Quark och skräddaren Garak är också ovanligt mörkt för att vara i Star Trek. Quark bjuder Garak på root beer och jämför hur man vänjer sig med dess vämjeliga smak med hur man till sist kan börja gilla att leva under Federationens lagar. Men han menar förstås inte det på ett bra sätt.

Under det här avsnittet tycker jag väl också att Siskos kärleksintresse Kasidy är väldigt nyfiken på allt som Sisko ska göra, men inte får berätta om. Kan hon också vara en changeling, kanske? Sisko stoppar ju klingonernas shapeshifterkontroll av hennes skepp. Det var kanske extremt korkat av honom. Måste han vara sådär dumsnäll, plötsligt?

ds9 the wayThe Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take”  på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space nine. Säsong 4, avsnitt 1& 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 390 tv-avsnitt.

 

DS9: The Adversary. Det med shapeshifterinfiltratören ombord Defiant.

ds9 adversary 3

SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery  parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.

Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.

ds9 adversary 5För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?

I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera  Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.

ds9 star trek adversaryDet här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.

ds9 adversary 2 Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. ds9 adversary 4

Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.

Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.

 

TNG: Interface. Det med La Forges VR-äventyr med sin döda mamma.

tng-interface

Det här var en krånglig historia.

tng-interface-2Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.

tng-interface-4När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
tng-interface-3Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.

Hela avsnittet kändes som en lång och komplicerad – om än ganska underhållande – väg fram till en upplösning som mest blev av det lite gäspig slaget. Och något sliten. “Det var en shapeshifters som gjorde det”-förklaringen användes ju faktiskt till och med i det allra första avsnittet av Star Trek som sändes någonsin.

Geordis mamma är tydligen bara den första av många släktingar till besättningen som på olika sätt passerar revy under den här säsongen. Ett grepp man kan ta till för att fördjupa skildringen av en rollfigur, eller så är det en nödlösning när man inte kommer på några nya idéer om den befintliga besättningen. De flesta verkar vara ense om att det var den senare förklaringen som låg bakom släktkrönikorna i den här säsongen.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt. 

Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

The Dauphin. Det där Wesley blir kär i en shapeshifter.

dauphin

“Du har så himla konventionella åsikter om Star Trek”, sa min kompis Johannes och himlade med ögonen. Okej, han är för straight acting för att himla med ögonen, men jag uppfattade hans mentala himlande i rösten. Han hade kommit hem till mig för att agera stödperson och få fart på den här bloggen igen. Som sitt hemliga vapen hade han med sig två pizzor och en ordentlig portion TNG-entusiasm. Men när jag började basha Wesley Crusher var det slut på positivismen. Det var för förutsägbart, tydligen (jag har ju ingen riktig aning, jag känner ju inga andra trekkers än de som skriver kommentarer här). Så under hela det här avsnittet, som till stor del kretsar kring den unge herr Crusher, så satt liksom Johannes och smygpeppade. “Men det här var väl inte så farligt?”, “det här var ju ganska fint?”, “Visst var det här ganska bra?”.

the dauphin 8Jag är just nu lite osäker på om jag bara är är väldigt jag-svag och känslig för den här formen av påtryckningar, eller om skådisen som spelar Wesley, Wil Wheaton, gjorde en ovanligt stark insats här. För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt. Var ska det här sluta? En orsak till att det går att acceptera Crusher i The Daupin är kanske att han inte behöver vara ett überpräktigt underbarn här. I det här avsnittet är han tvärtom slav under hormonerna precis som vilken tonårsslyngel som helst. Det räcker med en blick för att han ska falla hejdlöst för Salia, prinsessan som ska transporteras av Enterprise till planeten Daled IV.

the dauphin 4Det han inte vet är att Salia är en shapeshifter, den söta tonårstjejen han blir kär i kan också se ut som ett stort lurvigt monster och en skimrande astralkropp, vilket i sig skulle kunna vara en analogi för tonårens humörsvängningar om det inte varit för att den gamla gumman som också är med ombord på Enterprise har samma förmågor. Eller, gamla gumman….ska jag vara helt ärlig så är det Paddi Edwards i rollen som guvernanten Anya som äger det här avsnittet. Edwards hade sina största framgångar som röstskådespelare i animerade filmer och tv-serier, men här tycker jag att hon är helt grymt bra. På bilderna här intill ser ni hennes fyra inkarnationer. Bland annat ser hon då och då ut som Mädchen Amick, praktiskt, va?

Trenden med fantastiska avsnitt fortsatte alltså inte, The Daupin är ett ganska ordinärt avsnitt, men långt över den genomsnittliga standarden i resten av denna hiskeligt ojämna säsong.

the dauphin 2

Jag tyckte mycket om att: Star Trek fortsätter med sina kackiga utklädnader. När Anya och Salia förvandlas till monster så ser deras kostymer så härligt malätna och icke-skräckinjagande ut. Gulligt, även om det nog inte var menat så.

Jag var inte så förtjust i att: det här bitvis känns som en upphottad version av Elaan of Troyius. Fast Salia ska inte gifta sig med någon främmande regent, hon är bara bortlovad med sin hemplanet (där förresten halva planeten och dess befolkning lever i ständig natt. Så synd att vi aldrig fick följa med ner dit).

Betyg: 6/10 (vilket är ett högt betyg från mig för ett Wesley Crusher-dominerat avsnitt).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 138 tv-avsnitt.