“Ja, men jag skriver ett blogginlägg om tre avsnitt, på det viset sparar jag tid och tar ett ordentligt skutt framåt i säsongen med bara en post”. Tänkte jag. Det var tydligen en rätt dålig taktik, för nu har det här inlägget legat så länge bland mina utkast att det nästan börjat lukta gammal fisk. Men, hursomhelst, nu kör vi. Äntligen dags att börja skriva om den andra säsongen av Deep Space Nine.
Det är tydligt att skaparna bakom serien vid det här laget börjat tröttna på det här med avslutade historier i varje avsnitt. Dels genom att det verkligen finns en betydligt starkare följetongskänsla i serien som helhet, men också genom att man drar igång sin andra säsong med tre sammanhängande avsnitt – något som aldrig tidigare hänt i Star Treks historia. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion ser man också det här som ett tydligt sätt för Deep Space Nine att odla sin särart. Man är inte The Next Generation , befinner sig inte på ett skepp som hoppar fram och tillbaka genom galaxen. Så här långt in i serien var det helt enkelt hög tid för Deep Space Nine att engagera sig i rymdbasens närmiljö och på allvar fördjupa sig kring den politiska situationen på Bajor (ironiskt nog kom dock grundidén till de här tre avsnitten från The Next Generations hög med manusutkast).
Berättelsen tar vid ungefär där vi avslutade första säsongen. Det är fortfarande rätt rörigt på Bajor, där nationalistiska grupper försöker ta kontroll över planeten. De kallar sig för The Circle och deras symbol dyker upp som graffitti på väggarna även på Deep Space Nine. Deras mål är att kasta ut alla icke-bajoraner från sitt solsystem, det inkluderar förstås även Federationens representanter på rymdstationen.
The Homecoming, det första av de tre avsnitten, handlar främst om Kiras lyckade försök att frita en av Bajors stora frihetskämpar – Li Nalas. När någon hittat ett av hans örhängen (hittills har vi inte fått reda på så mycket om bajoranernas örhängesvanor, men det är ju tydligt att det är en viktig kulturell detalj) så räcker det som bevis för Kira att tro på uppgifterna om att han befinner sig i fångenskap hos cardassierna – trots alla tidigare uppgifter om att han är död. Hon “lånar” ett rymdskepp och drar iväg ut i fiendeland för att mot alla odds lyckas frita en person som hon tror kan lyckas ena Bajor. Kruxet är bara att ingen är särskilt glad över hans återkomst. Li Nalas vill inte vara en hjälte, och försöker till och med fly från Deep Space Nine. Och politikerna på Bajor vill inte ha en konkurrent om folkets gunst på planeten. Istället ger Bajors regering honom Kiras jobb på Deep Space Nine.
I The Circle försöker Kira hantera det faktum att hon fått sparken från sitt jobb på Deep Space Nine. Hon drar till Bajor och hänger på ett kloster med Vedek Barail (ni vet, den snygge och gode religiöse ledaren på Bajor) och får en uppenbarelse med en av de där utomjordiska sfärerna. Det hon inte nämner för Barail är att den bland annat inkluderar en avklädd och erotisk vision mellan de två. Det är också i det här avsnittet som Odo upptäcker att de bajoranska extremisterna via bulvaner får sina vapen från cardassierna. Planen från cardassiernas sida är att skapa oro på Bajor, få Federationen att lämna solsystemet och sedan invadera planeten på nytt. Kira både kidnappas och fritas i det här avsnittet – och upptäcker då att det är hennes egen chef – den bajoranske ministern Jaro – som står bakom The Circle. I sitt nät har han också den onda Vedek Winn som vi ju lärde känna redan i förra säsongen.
Den bästa scenen i det här avsnittet är däremot den där alla Kiras kollegor ombord på rymdstationen kommer in på hennes rum efter att hon mist sitt jobb. Kira vill bara packa, medan de vill prata och visa att de bryr sig om henne. Här når faktiskt Deep Space Nine nya höjder i tajming, humor och dialogskrivande.
I avslutande The Siege är det dags för upplösningen. Bajoranska skepp tvingar Federationen att lämna Deep Space Nine, men befälhavare Sisko vägrar ge sig. Han och hans närmaste gömmer sig ombord på rymdbasen där de gillrar en fälla för bajoranerna. Samtidigt tar sig Dax och Kira till Bajor för att berätta om hur cardassierna levererar vapen till The Circle. Upplösningen bjuder på såväl humor som action och uppoffringar med livet som insats. Li Nalas verkar nästan lättad över att dö. Problemet med att ingen verkar kunna ena folket på Bajor kvarstår dock – och på det viset blir den här trion av avsnitt inget mer än en lång version av ett avslutat avsnitt. Å andra sidan får vi se en ordentlig eldstrid mellan rymdskepp, när Dax och Kira förföljs av bajoranska skepp. Och se en månspindel. Bara det är värt mycket!
När man ser de här tre avsnitten så känns den här Star Trek-franchisen plötsligt lite mer normal. Man hinner helt enkelt med både mer fördjupning och nyanser när man låter en intrig löpa över flera avsnitt. Det märks också att manusskrivandet tagit ett ordentligt skutt framåt i utvecklingen, det finns ett stuns och en humor i dialogerna som ofta saknats. Kampen mellan nationalister och Federationen känns nog ännu mera aktuell idag än när avsnittet gjordes, vilket också tyder på att det var ett bra val av seriens producenter att äntligen ta sig an elefanten i rummet – solsystemet som Deep Space Nine faktiskt ligger vid, och problemen där efter att man fått sin hett eftertraktade frihet. Å andra sidan har Kiras outfits blivit lite mer intressanta, med lite mer stickade detaljer. Det uppskattar jag verkligen.
Betyg: The Homecoming: 7
The Circle: 9
The Siege: 8
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 1-3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 278 tv-avsnitt.
Ah, då var vi igång igen. Undrade precis om ditt convention-besök oroade dig så pass mycket att det blivit skrivkramp. 😛
Jag håller i många delar med dig om den här säsongsöppningen över tre avsnitt, den fortsätter på ett mycket bra sätt det som presenterades för oss i säsongsavslutningen av DS9 S01. Precis som du säger gör också det faktum att man nu vågar sträcka ut handlingar över flera avsnitt att man plötsligt fått en mycket större duk att måla på. Jag ska inte ta upp diskussionen episodisk vs serialiserad igen, men det finns klara och för- och nackdelar med båda, men efter så lång tid med ganska episodisk Star Trek så känns det kul att få något annat, tycker jag.
Serien utvecklas mycket även på andra håll. Rollfigurer som kanske inte sattes helt från början, som Dax och Bashir har sakta men säkert blivit bättre definierade och vid det här laget har de där barnsjukdomarna till stor del lösts. Även Kira börjar kännas lite mer som om man hittat rätt. Dessutom så har man ju också hittat rollfigurer och par som fungerar bra. Far och son Sisko, Jake och Nog (när dialogen och handlingen tillåter), Quark och Odo, Odo och Kira, Kira och Dax, O’Brien och Bashir, etc. Väldigt många par som fungerar väldigt bra tillsammans börjar utkristalliseras.
Det här med att på ett eller annat sätt diskutera viktiga frågor i världen är ju något som Star Trek ofta gör ganska bra och det är ofta man hör “mer aktuellt idag än när det skrevs”. Det må vara sant – och i det här fallet så är det otvivelaktigt relevant – men jag tror att det finns ett litet knep att ta till för att lyckas med detta. De ämnena och frågorna som fungerar bäst över lång tid är såna som är tillräckligt abstrakta för att kunna appliceras på väldigt många specifika händelser. Även grundläggande händelser och tendenser i det mänskliga psyket som ofta alltid är närvarande, eller tenderar att komma i vågor fungerar ju väldigt bra här. För det är ju inte så att de här författarna har några Bajoranska Glober som de använder för att se specifika händelser i framtiden. Oavsett vilket så spelar det ju ingen roll när det kommer till dess värde, precis som avsnitten menade här så kan ju legenden och dess konsekvenser vara viktigare än detaljerna som åstadkom den. 😉
Precis som Roger nämner så nämns ofta detta som första gången Star Trek gjorde tre sammanhängande avsnitt i följd, men även om det säkert finns en bra förklaring så undrar jag varför inte TNG 3×26 TBoBW I, 4×01 TBoBW II och 4×02 Family räknas i den här kategorin. Kanske för att det inte i förväg skrevs och planerades på det sättet, men det tål att diskuteras oavsett. 😛
Jag håller med på det stora hela men ändå får jag dela ut lite annorlunda betyg. Även om de överlag var väldigt bra så var inget avsnitt så bra att det för mig är ett ikoniskt avsnitt, vilket betyder att nio och upp är omöjligt. Därmed får avsnitten en 8, svag 8 och svag 7, i just den ordningen.
Säsongsöppningen var väldigt bra och spännande samtidigt som den introducerade väldigt mycket och fördjupade vår kunskap om Bajor och det splittrade Bajoranska folket och samhället. Det andra avsnittet var lite av ett mellanavsnitt som tog oss från A till B, medan vi i takt med Sisko&Co fick veta mer om vad som höll på att hända. Det lyckades ändå vara väldigt bra. Sista avsnittet tyckte jag var snäppet sämre, trots att det var det som allt byggde till. I omgångar tyckte jag att avsnittet stod och stampade något och slutet på hela den här handlingen med Cirkeln och kuppförsöket kom lite väl hastigt och enkelt. Luften gick ur litegrann och jag kunde inte låta bli att bli lite besviken på upplösningen.
Precis som Roger nämnde så var startskottet för de här avsnitten ett avsnitt som hade pitchats av Jeri Taylor för TNG. Piller insåg dock att handlingen skulle fungera bättre i DS9 och därmed så producerades det som ett DS9-avsnitt istället. Avsnittet, som kom att bli 2×01 The Homecoming, fick givetvis anpassas en del och utöver Jeri Taylor så var det en av de främsta författarna för DS9 som krediterades med arbetet på det här avsnittet, nämligen Ira Steven Behr.
I slutet av S01 och inför arbetet med S02 så hade Piller talat med de övriga författarna om att sluta låta sig definieras av TNGs universum och istället börja definiera sitt eget universum och Star Trek universumet överlag på egen hand. Vi återkommer till detta i bakgrundsinfon för DS9 S02, men det var även av den anledningen som man valde att börja säsongen på det här sättet. Man kände att det här vore unikt för DS9 och kanske rent av ett avsnitt och en handling som aldrig hade kunnat göras i TNG så som det blev.
Scenerna på Cardassia IV filmades i en floddal norr om Los Angeles. En floddal som för övrigt var ganska ogästvänlig. Alla involverade varnades för spindlar, ormar och ospecificerade insekter, förutom den höga värmen. Visitor (Kira) och Meaney (O’Brien) var två av de som led mest av värmen och beklagar sig över att producenterna tyvärr tyckte så mycket om platsen att de i framtiden skulle filma där igen, med ännu större värmeproblem.
2×02 The Circle skrevs av Peter Allan Fields. Fields var dock lite besviken på vad som hände med Li Nalas i det här och följande avsnitt. Han menar att det fanns en tanke med Nalas, en utveckling av hans rollfigur genom de här tre avsnitten. Tyvärr tappades han bort i det hela och ingen större utveckling hände. Även Behr håller med honom om detta.
Vi bör också nämna Frank Langella i rollen som den Bajoranske minister Jaro, som på egen begäran aldrig krediterades för sin roll i de senare två avsnitten om jag förstått det rätt. Till skillnad från i början av TNG där sånt här ofta berodde på att folk var så missnöjda att de inte ville associeras med slutprodukten, så ska detta tydligen ha berott på något helt annat. Langella menar att han begärde det här eftersom han inte tog rollen för varken pengar eller exponering, utan för sina barn.
2×03 The Siege skrevs av självaste Michael Piller. Roger nämner actionscenerna och avsnittet var faktiskt det mest krävande att producera i hela S02 när det kommer till specialeffekterna. Fields, som redan iom förra avsnittet, var ganska besviken över hur lite de gjorde med Li Nalas var även emot rollfigurens död i det här avsnittet. Han menar att Li Nalas död återställer det hela och att det hela isf hade kunnat göras utan honom utan några problem. Behr försvarar det dock med att det var den naturliga slutpunkten för den rollfigurens handling. Dessutom ville de inte låsa sig till att ha honom som en återkommande rollfigur, de var nämligen inte säkra på om de hade råd med att ta in skådespelaren igen. Ironiskt nog så kom de senare i serien att introducera en ny rollfigur i en liknande roll.
Även regissören Winrich Kolbe menar att han redan på den tiden tyckte att de bara hade tillräckligt för 2,5 avsnitt och valde att dra ut det sista till ett tredje avsnitt. Han argumenterar att det hela förmodligen hade blivit bättre om de istället hade kondenserat det hela till två avsnitt istället för tre.
Kul att Benjamin Horne från Twin Peaks dyker upp. Det är flera Twin Peaks-skådisar som dyker upp i DS9, den dansande dvärgen har ju redan varit med som det där irländska sagotrollet, eller vad det var…
Men usch, jag gillar verkligen inte att se Kira med den där sliskiga Bareil. Finns det nått osexigare än såna där “moderna” snälist-präst-typer som reducerat religionen till menlösa intetsägande floskler? Tacka vet jag fundamentalistiska och maktkåta Vedek Winn, som man åtminstone kan älska att hata.
Sen är den en sak jag inte får ihop riktigt. I första avsnittet så antyds det ju att frigivningen av Li Nalas gick lite för lätt. Allt ifrån att kvinnan med örhänget på DS9 inte kan ha varit en slump till att cardassierna genast gav med sig, bad om ursäkt och frigav de återstående fångarna. Men hur passar Li Nalas in i cardassiernas planer för Bajor? De stödde ju the circle, och Li Nalas ställde ju bara till problem för cardassiernas konspiration.
Bakgrundsinfo – DS9 S02
Med tanke på att DS9 kom direkt efter TNG och båda serierna hade samma sorts tröga start innan de hittade sin egna identitet så är det relevanta att fortsätta dra paralleller och jämföra de två här i början. Med det sagt så skrev jag en del i bakgrunsinfon till DS9 (S01) att varken DS9 eller någon annan Star Trek-serie började lika illa som TNG och vad det kan ha berott på i DS9s fall. Det här såg vi redan i DS9 S01, en relativt svag säsong, men en säsong som med tanke på allt ändå var helt okej och rent av hade en ganska stark avslutning.
Iom att DS9 började betydligt bättre än TNG så kommer inte en lika plötslig och massiv kvalitetsförbättring som mellan TNG S02 och S03. Förbättringen i DS9 kommer lite mer gradvis, ett steg i taget, och det börjar framför allt här iom början på S02. Relativt till TNG S02, som Roger (och även jag, tydligen) tyckte var en i medel svagare säsong än den första, så hjälps DS9 så klart av att inte ha enorma interna konflikter bakom kulisserna och en lång författarstrejk. Därmed får man nog säga att DS9 S02 allmänt ses som snäppet bättre än S01 av fansen, om än att den inte riktigt når hela vägen än.
Piller har berättat att i första säsongen så fokuserade man mer på att få alla bitarna på plats och att locka över den stora skaran fans som systerserien TNG hade. Man hade därför en del gästskådespelare som fansen kunde känna igen från TNG och försökte väva in sig själva i universumet som TNG hade definierat. Även många avsnitt och handlingar var ganska generiska och TNG-aktiga ibland, trots att en del tid redan här även lades på utveckling och presentation av de främsta rollfigurerna. Med det jobbet utfört i den första säsongen och med den kritiska berömmet man fått för de sista avsnitten i S01 i ryggen, så ville Piller nu börja ge DS9 sin egen identitet och börja forma Star Trek-universumet själva till större grad.
Den första förändringen inför S02 är något vi tog upp nyligen i bakgrundsinfon för TNG S07, nämligen att Piller inofficiellt befordrat Jeri Taylor till att styra det dagliga arbetet på den serien, så att han själv kunde avsätta mer tid till DS9. Piller ringde upp Ira Steven Behr halvvägs in i hans semester mellan säsongerna och bad honom komma tillbaka så snart som möjligt så att de kunde diskutera nästa säsong. Man ville fortsätta basera seriens utveckling på rollfigurerna och det mer serialiserade livet på stationen, jämfört med TNG och tidigare Star Treks episodiska äventyr som ofta baserades på tillfälligheter. Det hade Piller alltid hållt fast vid, även när han kom in på TNG, att det var åt det hållet som det skulle luta mer åt. Iom detta så fortsatte både författarna och skådespelarna hitta mer och mer rätt i rollfigurerna, olika kombinationer av rollfigurer som fungerade väl började hittas och i vissa fall började man upptäcka vilken typ av handling specifika rollfigurer fungerade i.
Något annat de såg till att göra var att modifiera och bygga ut fler områden i stationen. Något som hade varit planerat från början, men fick läggas på is när budgeten inte riktigt räckte till.
Man ville även, för att försöka odla fram seriens egna identitet och börja forma universumet själva i högre grad, börja fokusera mer på Bajor, stationen och närområdet. Seriens premiss lämpade sig på sätt och vis kanske bättre för en mer lokal utveckling vid det här laget än i TNG där man åkte kort och tvärs över Federationens territorium hela tiden. Med det sagt så har man heller inte glömt att man har ett maskhål till Gamma-kvadranten som sitter där och väntar. Det kommer inte ignoreras fullt lika mycket som i S01. Framför allt så ville man även försöka hitta någon ny fiende att introducera, en fiende som på sätt och vis kan bli ett signum för seriens unika identitet, som TOS hade klingonerna och TNG hade borgerna. I det tysta börjar författarna iom den här säsongen att sätta ihop en sån fiende och diskret lägga ut några ledtrådar under säsongens gång.
Bakom kulisserna på serien inför S02 så är nog nyckelordet kontinuitet. Några människor kom och gick, men för det mesta var det inga större förändringar. Bland författarna kunde Piller som sagt avsätta mer tid för DS9 och en ny författare vid namn James Crocker kom även han in. Trots det ser jag att en hel del som inte är tillsvidareanställda som författare på DS9 krediteras för olika avsnitt under säsongen, vilket är ganska intressant. Jeri Taylor hade ju samtidigt, iom TNG S07, lagt ner Pillers tidigare system där vem som helst kunde skicka in manuskript och hade bytt ut det mot att hon skickade ut förfrågningar till andra professionella författare i branschen. Jag utgår därför ifrån att det är det här nya systemet som gäller även här för DS9 (men jag kanske har fel?). Frågan är om de kanske hade lite för få författare anställda på DS9 vid det är laget. Kanske inväntade man slutet av TNG för att försöka plocka in några därifrån.
Något annat som bör nämnas redan här är att Piller, som precis som i TNG, från början av DS9 inte hade några planer på att sitta kvar och styra serien hela vägen. Piller hade ju sedan tidigare väldigt bra kontakt med den tidigare nämnde Behr. De jobbade t.ex. tillsammans redan på TNG S03, när Piller kom in och rörde om i grytan och Behr gjorde sitt bästa för att medla mellan Piller och de övriga författarna på serien. Piller bad Behr om hans åsikter om DS9 redan under dess utveckling, när de gick på ett par baseball matcher tillsammans. När Behrs feedback var positiv blev han ombedd han hoppa på projektet och bli författare på serien, med planen att Piller så småningom skulle gå vidare till andra saker och befordra Behr till att styra serien tillsammans med Berman. Därmed så är det knappast förvånande att Behr redan iom S02 får en liten befordran, så att han står mellan Piller&Berman och de andra författarna. Piller lämnade visserligen inofficiellt över TNG till Taylor för att avsätta mer tid till att lyfta DS9, men med tanke på att även nästa serie – Star Trek:Voyager – säkerligen var under utveckling så kan man bara tolka det här som att man redan gjorde i ordning inför en nära framtid.
Med facit i hand så blev Piller väldigt nöjd med säsongen och han menar att DS9 S02 kan ställas mot vilken annan Star Trek-säsong som helst utan problem. Även Behr och hans författarkollega Wolfe håller med om att S02 var väldigt bra. Riktigt så bra kanske inte fansen överlag kände att den var, men det är en bra säsong som fortsatte utveckla DS9 åt rätt håll. Det var här som DS9 så sakteliga börja definiera sin egna identitet.