“Ja, men jag skriver ett blogginlägg om tre avsnitt, på det viset sparar jag tid och tar ett ordentligt skutt framåt i säsongen med bara en post”. Tänkte jag. Det var tydligen en rätt dålig taktik, för nu har det här inlägget legat så länge bland mina utkast att det nästan börjat lukta gammal fisk. Men, hursomhelst, nu kör vi. Äntligen dags att börja skriva om den andra säsongen av Deep Space Nine.
Det är tydligt att skaparna bakom serien vid det här laget börjat tröttna på det här med avslutade historier i varje avsnitt. Dels genom att det verkligen finns en betydligt starkare följetongskänsla i serien som helhet, men också genom att man drar igång sin andra säsong med tre sammanhängande avsnitt – något som aldrig tidigare hänt i Star Treks historia. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion ser man också det här som ett tydligt sätt för Deep Space Nine att odla sin särart. Man är inte The Next Generation , befinner sig inte på ett skepp som hoppar fram och tillbaka genom galaxen. Så här långt in i serien var det helt enkelt hög tid för Deep Space Nine att engagera sig i rymdbasens närmiljö och på allvar fördjupa sig kring den politiska situationen på Bajor (ironiskt nog kom dock grundidén till de här tre avsnitten från The Next Generations hög med manusutkast).
Berättelsen tar vid ungefär där vi avslutade första säsongen. Det är fortfarande rätt rörigt på Bajor, där nationalistiska grupper försöker ta kontroll över planeten. De kallar sig för The Circle och deras symbol dyker upp som graffitti på väggarna även på Deep Space Nine. Deras mål är att kasta ut alla icke-bajoraner från sitt solsystem, det inkluderar förstås även Federationens representanter på rymdstationen.
The Homecoming, det första av de tre avsnitten, handlar främst om Kiras lyckade försök att frita en av Bajors stora frihetskämpar – Li Nalas. När någon hittat ett av hans örhängen (hittills har vi inte fått reda på så mycket om bajoranernas örhängesvanor, men det är ju tydligt att det är en viktig kulturell detalj) så räcker det som bevis för Kira att tro på uppgifterna om att han befinner sig i fångenskap hos cardassierna – trots alla tidigare uppgifter om att han är död. Hon “lånar” ett rymdskepp och drar iväg ut i fiendeland för att mot alla odds lyckas frita en person som hon tror kan lyckas ena Bajor. Kruxet är bara att ingen är särskilt glad över hans återkomst. Li Nalas vill inte vara en hjälte, och försöker till och med fly från Deep Space Nine. Och politikerna på Bajor vill inte ha en konkurrent om folkets gunst på planeten. Istället ger Bajors regering honom Kiras jobb på Deep Space Nine.
I The Circle försöker Kira hantera det faktum att hon fått sparken från sitt jobb på Deep Space Nine. Hon drar till Bajor och hänger på ett kloster med Vedek Barail (ni vet, den snygge och gode religiöse ledaren på Bajor) och får en uppenbarelse med en av de där utomjordiska sfärerna. Det hon inte nämner för Barail är att den bland annat inkluderar en avklädd och erotisk vision mellan de två. Det är också i det här avsnittet som Odo upptäcker att de bajoranska extremisterna via bulvaner får sina vapen från cardassierna. Planen från cardassiernas sida är att skapa oro på Bajor, få Federationen att lämna solsystemet och sedan invadera planeten på nytt. Kira både kidnappas och fritas i det här avsnittet – och upptäcker då att det är hennes egen chef – den bajoranske ministern Jaro – som står bakom The Circle. I sitt nät har han också den onda Vedek Winn som vi ju lärde känna redan i förra säsongen.
Den bästa scenen i det här avsnittet är däremot den där alla Kiras kollegor ombord på rymdstationen kommer in på hennes rum efter att hon mist sitt jobb. Kira vill bara packa, medan de vill prata och visa att de bryr sig om henne. Här når faktiskt Deep Space Nine nya höjder i tajming, humor och dialogskrivande.
I avslutande The Siege är det dags för upplösningen. Bajoranska skepp tvingar Federationen att lämna Deep Space Nine, men befälhavare Sisko vägrar ge sig. Han och hans närmaste gömmer sig ombord på rymdbasen där de gillrar en fälla för bajoranerna. Samtidigt tar sig Dax och Kira till Bajor för att berätta om hur cardassierna levererar vapen till The Circle. Upplösningen bjuder på såväl humor som action och uppoffringar med livet som insats. Li Nalas verkar nästan lättad över att dö. Problemet med att ingen verkar kunna ena folket på Bajor kvarstår dock – och på det viset blir den här trion av avsnitt inget mer än en lång version av ett avslutat avsnitt. Å andra sidan får vi se en ordentlig eldstrid mellan rymdskepp, när Dax och Kira förföljs av bajoranska skepp. Och se en månspindel. Bara det är värt mycket!
När man ser de här tre avsnitten så känns den här Star Trek-franchisen plötsligt lite mer normal. Man hinner helt enkelt med både mer fördjupning och nyanser när man låter en intrig löpa över flera avsnitt. Det märks också att manusskrivandet tagit ett ordentligt skutt framåt i utvecklingen, det finns ett stuns och en humor i dialogerna som ofta saknats. Kampen mellan nationalister och Federationen känns nog ännu mera aktuell idag än när avsnittet gjordes, vilket också tyder på att det var ett bra val av seriens producenter att äntligen ta sig an elefanten i rummet – solsystemet som Deep Space Nine faktiskt ligger vid, och problemen där efter att man fått sin hett eftertraktade frihet. Å andra sidan har Kiras outfits blivit lite mer intressanta, med lite mer stickade detaljer. Det uppskattar jag verkligen.
Betyg: The Homecoming: 7
The Circle: 9
The Siege: 8
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 1-3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 278 tv-avsnitt.
För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet 
Det här räknas tydligen som en av Star Treks 
Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.
Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.
Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.
Hur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.
Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.