Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök. I Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.
Tydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan. Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.
Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.
Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?
Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt.
Åh, tänk att mina två favorit-star trekbloggar uppdaterar samtidigt med samma bild längst upp! http://captaincrusher.tumblr.com/post/148095884331/ltcommanderluxlumens
Tycker med det var fint att Lwaxana fick visa lite ödmjukhet, och det verkade ju dessutom funka för att charma Odo. Han var ju inte bara lättad över att hon försvann, som Picard brukar bli.
Ja, ÄNTLIGEN tycker jag också!!!
Ja, stunden i hissen är fin och jag har lite lättare för Lwaxana i DS9. Jag hör nyare till dem som har stört mig på henne.
annars till dem skulle det stå.
Jag har ju alltid innerst inne älskat henne. Men blir lite lättad av den här typen av avsnitt!
Ett helt okej avsnitt, som hade varit ganska mediokert om det inte varit för Lwaxana. 6/10.
B-handlingen var inte bara väldigt intetsägande, det var också en typ av handling som vi sett så många gånger sen början på TNG och ambassadörerna var varken sympatiska eller ens intressanta. Jag är ju inget stort fan av Lwaxana Troi, jag är väl egentligen inte något fan av henne alls. Även i det här avsnittet är hon fortsatt en karikatyr av en riktig människa och ett irritationsmoment till att börja med, men tack och lov så ändras det under avsnittets gång. Precis som i TNG 4×22 så skriver de henne ordentligt här och visar att det faktiskt finns en riktig, sympatisk människa (eller betazoid) bakom karikatyren.
Att hon skrivs vettigt och faktumet att hennes samspel med Odo faktiskt är riktigt bra gör att en del av deras scener rent av är ganska roliga. Inte minst scenen i hissen, när Odo fortfarande försöker att fly från mardrömmen som han har blivit försatt i. Även fortsättningen av den hiss-scenen är, precis som ni påpekar, väldigt fin. Det är så få gånger vi får se Lwaxana på det sättet och så få gånger som Odo visat svaghet och vågat låta någon komma så nära att det måste ge pluspoäng. Det är förmodligen mitt favoritögonblick när det gäller Lwaxana.
Avsnittet pitchades av Jim Trombetta och enligt Trombetta själv handlade det mycket om den här macho-inställningen som män har om att man inte får visa svaghet. Att män måste vara starka och stabila och att svaghet betraktas som ett misslyckande, där de ser det som en sorglig hjälplöshet. Det var Odo tvungen att genomgå och han var till slut tvungen att låta någon se det och hjälpa honom.
Internt var det Piller själv som tog sig an avsnittet som blev en s.k. “bottle show” för att försöka spara lite på budgeten. Piller ska även ha påpekat efteråt att B-handlingen med datorn knappast var nyskapande, men att de hade hittat en ny vinkel som han var nöjd med. Även Don Carlos Dunaway ska ha hjälpt till med avsnittet, då även han krediteras.
Det här ska ha varit ett av Auberjonois (Odo) favoritavsnitt, då han tyckte att det var så otroligt viktigt för Odo utveckling. Scenerna med Lwaxana gav även Odo en helt annan, mer intim relation till tittarna.