Jeri Ryan får en riktigt klurig uppgift i det här avsnittet: att spela en handfull olika karaktärer i samma avsnitt – ibland hoppandes mellan dem flera gånger i en och samma scen. Att spela en rollfigur med en dissociativ identitetsstörning är en tuff utmaning, framför allt i en serie med så pass hög produktionstakt som Voyager (jag tror till exempel att James McAvoy hade eoner av tid för förberedelser när han gjorde samma grej i Split och Glass). För Jeri Ryan var det hela dessutom lite extra jobbigt eftersom hon hade ytterst begränsad koll på andra Star Trek-serier. Så att spela en ferengier eller en klingon här var i sig en utmaning.
Nu tycker jag väl att Ryan fixar det hela utan att behöva skämmas. Jag kan också tänka mig att hon tog sig an uppgiften med stor entusiasm – det måste vara rätt enahanda att vecka efter vecka gestalta Seven of Nines begränsade spektrum av känslouttryck. Tanken i Infinite Regress är alltså att Seven drabbas av ett neurologiskt virus som frigör massor av de individer som borgerna assimilerat genom i hennes hjärna. Plötsligt är det som om hon har ett myller av skrikande röster inuti huvudet – alla är de personer som fångats och genom åren blivit en del av borgernas kollektiva medvetande. Så det är knappast några glada och harmoniska personligheter som kommer till tals.
Viruset får Seven bara genom att vara i närheten av resterna av en smittad borgkub. Kuben har i sin tur gått under som en följd av viruset, som planterades där av ett folk som i serien kallas för Art 6339. En av många arter som nästan utraderats av borgerna, men ett av de få som lyckats konstruera ett vapen mot sina fiender. Problemet för Art 6339 är nu att Janeway håller på att sabotera hela deras plan. Viruset sprids genom borgkubens kärna – en så kallad vinculum – och den enda smittade borgkärnan finns just nu ombord på Voyager, där man använder den för att hitta ett sätt att bota Seven.
Det hela summeras i en avsnittsupplösning som blivit allt vanligare i Voyager, med flera lager av konflikter som parallellt trappas upp fram till det dramatiska slutet. I det här fallet har dels Tuvok gjort en mindmeld och försöker nå fram till Sevens personlighet i den trängsel av personligheter som försöker få plats i hennes huvud (bland annat gråtande barn). Detta visualiseras genom några rätt jobbiga folkmassescener filmade med funky objektiv. Dels försöker B’Elanna få den där vinculumgrejen att sakta trappa ner sin effekt för att släppa taget om Seven. På det läggs sedan att de sista individerna från rasen 6339 attackerar Voyager för att komma över vinculum-kärnan. De vill placera den i den smittade borgkubens vrakdelar för att på det sättet få sjukdomen att spridas vidare.
Allt löser sig till slut. Som vanligt. Trots att det ett tag såg ut som om Sevens identitet skulle komma bort i den neurologiska röran inuti hennes huvud, så lyckas man på ett mirakulöst sätt återställa hennes soliga personlighet igen. Kanske kan det här avsnittets händelser ändå betyda en viss personlighetsutveckling för Seven. Hon har flera gånger visat en totalt empatilös sida när det handlar om personer eller arter som assimilerats. Men nu är det som att hon faktiskt se skeendet sett ur assimilerades ögon. Hoppas manusförfattarna tar tillvara det här traumat och låter henne bli en smula mjukare kring den här frågeställningen i fortsättningen. Kanske är hon rentav redan där. Jag tänker framför allt på en replik i det här avsnittet som liksom yttrades i förbifarten, men som jag kände var betydelsefull.
JANEWAY: I understand what you’re going through, and I want to help you in every way I can, but the safety of this crew is my first responsibility. We haven’t had the best of luck with the Borg.
SEVEN: Nor have I.
Betyder det här att Seven nu är helt de-assimilerad?
Ett extra plus för att det irriterande barnet Naomi Wildman dyker upp även i det här avsnittet, och på det sättet skapar en viss kontinuitet i serien. En av mina favoritgrejor med Naomi är att hon känner något slags skräckblandad förtjusning inför Seven, och jobbar upp någon form av egen hysteri kring henne. Fantasier om att bli assimilerad, till exempel. Men den leken verkar lite överspelad efter det här avsnittet – eftersom det slutar med att Seven blir Naomis mentor istället.
Det här avsnittet kändes långt, på ett väldigt innehållsrikt sätt. Man är liksom van vid att ett ordinärt Star Trek-avsnitt innehåller ett visst antal komponenter och moment. På sistone verkar producenterna ha kommit på ett sätt att mixtra med den formulan, på ett bra sätt, bland annat genom att bygga flera lager i historien. Gärna med tre parallellhandlingar som ska lösas på en och samma gång.
Ett extra plus förresten, för idén att låta Seven bita B’elanna i kinden som en del av en klingonsk parningsritual när en av hennes klingonska personligheter plötsligt tagit över hennes medvetande.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 573 tv-avsnitt.
Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.
Ytterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.
Tydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan.
Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.