Star Trek-litteratur: Den jättedåliga bakom kulisserna-skildringen om The final frontier

Jag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.

Boken hittade jag när jag försökte göra en förteckning över självbiografier med Star Trek-anknytning och insåg att jag helt missat den här bokens existens. Fast, egentligen kan man inte kategorisera den som en memoar, trots att det låter så i den långa titeln. Boken är egentligen mer av ett långreportage, en bakom kulisserna-skildring om hur långfilmen Star Trek: The final Frontier kom till, skrivet i bästa skoltidningsstil.

Författaren är William Shatners dotter Lisabeth, som reder ut allt kring familjeförhållandena och eventuell nepotism i bokens inledning. Där beskriver hon hur det var att växa upp som dotter till kapten Kirk (en kändisbarnsupplevelse som påminner en hel del om den som  Leonard Nimoys son Adam skrev om i sin självbiografi). Men det märkliga är att Lisabeth håller fast vid sin dotterroll även i fortsättningen av boken. William Shatner, som ju regisserade filmen, kallas för father genom hela boken. På nästan varje sida blir vi alltså påminda om att det är en dotter som skriver som pappas bok, vilket förstås ger ett onödigt fjantigt och osjälvständigt intryck av författaren. Lisabeth Shatner tar mycket riktigt också allt William Shatner säger och tycker och gör på ett enormt allvar, vilket ganska snart börjar kännas lite pinsamt – det är ju inte som att The Final Frontier är en särskilt älskad film. Tvärtom.

Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.

Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.

Lisabeth Shatner känns inte heller riktigt som en auktoritet på området filminspelningar, bitvis är det som att läsa en barnbok när hon förklarar hur en filminspelning går till som om läsaren vore en total novis på området. Det är så dåligt att jag bitvis satt och skrek åt boken medan jag läste: JAG VET VARFÖR DET BEHÖVS EN KOSTYMÖR OCH DU BEHÖVER INTE FÖRKLARA VAD EN BLUESCREEN ÄR HELLER. Å andra sidan bjussar hon rätt mycket på saker som går fel under inspelningen också. Jag har läst många inspelningskildringar som handlar om kampen mot klockan, om hur man fått stryka scener när någon av alla de saker som kan gå fel under en filminspelning går fel. Men när jag läser den här boken (orkar inte skriva hela titeln en gång till) så undrar jag hela tiden var producenten håller hus. Shatner och hans team drabbas gång på gång av tidsödande missförstånd, tekniska lösningar som inte håller måttet och ett inspelningsschema som verkar bygga på en helt orealistisk glädjeplanering.

Det känns som om alla positiva sidor av Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner är helt ofrivilliga. Eller. Så är det inte alls på det viset. Lisabeth Shatner kanske är en ulv i fårakläder, och använder medvetet en barnslig berättarstil för att hämnas på sin självupptagna pappa. I så fall är det här en enormt lyckad publikation. Hur det nu än var med det så valde pappa William att samarbeta med andra författare i sina bokprojekt framöver.

BONUSINFO: Från början var det ju tänkt att Sean Connery skulle spela sektledaren Sybok. När han var upptagen med en annan film så funderade Shatner tydligen på en känd svensk skådespelare som ersättare – men backade ur när han fick reda på prislappen. Kan det möjligtvis ha varit en viss Max von Sydow?

BONUSINFO 2: En annan av Shatners idéer som stoppades var förresten att Sybok skulle rida på en enhörning.

BONUSINFO 3: Shatner ville att de dramatiska scenerna när Kirk och de andra skulle möta Gud skulle utspelas på en planet som befanns sig i universums mittpunkt. Detta skrotades efter att man tagit in en expert som berättade att det inte finns någon mittpunkt i universum, och om det fanns det så vore det ytterst märkligt om någon lyckats upptäcka den – med tanke på hur stort universum är.