DS9: Fascination. Det med En midsommarnattsdröms kåtslagförhäxningar ombord på Deep Space 9.

ds9 fascination 3

Ändå glad att jag knäckte det här med influenserna från Shakespeares En midsommarnattsdröm i det här avsnittet innan jag läste om det i Star Trek-litteraturen.  Och då menar jag alltså inte att en av de som jobbar i maskinrummet på rymdstationen plötsligt förvandlas till en åsna, utan i stället leker Deep Space Nine-författarna här med den där förhäxningen som gör att huvudpersonerna blir kära i fel personer.

Det är lite märkligt. Defiant var verkligen ett riktigt bra avsnitt i klassisk SF-stil. Då är det som om någon genast känner att man måste kompensera det hela med ett riktigt tramsigt genast därefter. Till och med lite tramsigare än det brukar vara när Lwaxana Troi dyker upp. Men tydligen var det här ett sätt för produktionsteamet att få leva ut allt det där fjolliga som nästan aldrig får komma upp till ytan i de vanliga avsnitten i serien. Och när jag läser på så visar det sig att det där lättsamma inslagen främst var efterfrågade inför de nästkommande, ganska mörka, avsnitten. Själv skulle jag gladeligen välja bort allt det här tramset för konstant mörker varenda gång.

ds9 fascinationDet är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga Lwaxana-avsnittet, och hon är som vanligt ett enda stort svart hål av kärlekstörst. Till Deep Space 9 kommer hon främst för att uppvakta Odo på nytt. Vad hon inte vet är att hon drabbats av ett telepatiskt virus, som gör att hon smittar andra med sin kärlekshunger. Det betyder att Jake (som lämnats av sin dabo-flicka) blir kär i Kira efter att Lwaxana typ nyst på honom digitalt. På samma sätt blir Kiras pojkvän, Vedek Bareil, som förtrollad av Dax. Men bara en liten stund senare är det Dax som i sin tur kärar ner sig i Sisko. De enda som har någon form av ömsesidighet i begäret är Kira och Bashir. Och som något slags crescendo så blir Quark slutligen besatt av Keiko O’NBrien. Det är då, slutligen, som Sisko förstår att något är fel, och att allt det konstiga började med Lwaxanas ankomst.

Det finns en b-handling här också. Den handlar om det äkta paret O’Briens olika problem. Och som vanligt när det handlar om Miles och Keikos förhållande så är det hon som är sur, irriterad, grälsjuk och orättvis mot den stackars äkta mannen. Börjar bli rätt så trött på att man alltid skriver om deras relation på det där sättet. Det är bara tråkigt, förutsägbart och klyschigt. Blä!

Ett rätt tramsigt avsnitt som jag nu i efterhand ändå kan se tillbaka på med viss värme. När jag satt och tittade höll jag däremot på att explodera av ilska. Men efter några dagars eftertanke blir jag också lite mer generös med betyge.t

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 336 tv-avsnitt.

TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt. 

 

 

 

DS9: The Forsaken. Det om det barnsliga datorviruset och de gnälliga ambassadörerna.

ds9 forsaken 3

Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök.Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.

ds9 forsakenTydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan. Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får  visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.

ds9 the forsaken 2Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.

Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?

Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt. 

Cost of living. Det där Enterprise invaderas av ohyra och Lwaxana lär ut sin livsfilosofi.

tng costJag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.

tng cost 6Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
tng cost 3Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.

tng cost 5The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet Evolution. Inte ens en scen där Worf badar gyttjebad kan kompensera upp den allmänna medelmåttigheten. Då förstår ni att det är illa.

Betyg: 2/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 222 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Half a life. Det om äldreomsorgen på Kaelon II.

tng half a lifen2

Det här var det första riktigt sorgliga avsnittet på länge. Och i min ständiga referensjakt på andra tv-serier och filmer som Star Trek-avsnitten påminner om så har jag idag bestämt mig för ett svenskt alternativ. Half a life är helt enkelt science fiction-versionen av Solbacken avd. E. Eller kanske kan man se det som ett profektiskt debattinlägg i Carema-debatten. För på Kaelon II blev man så trött på den dåliga vården av gamla att man helt enkelt avskaffade den. Ingen ska behöva åldras, försummas av sina barn och dö ensam. Istället måste alla dö när de fyllt 60. Det blir mer värdigt på det sättet, resonerar man.

tng half a life 5Veckans alien, vetenskapsmannen doktor Timicin, är också helt inställd på att han ska återvända till sin hemplanet åör att dö efter fullgjort uppdrag ombord på Enterprise. Helt övertygad och bestämd kring det där, faktiskt. Åtminstone tills han träffar en kärlekskrank och vältalig Lwaxana Troi som inte tänker gå med på att hennes nya, stora kärlek frivilligt ska gå in i döden.

tng half a life 3Det här är ett riktigt fint Lwaxana-avsnitt tycker jag. Det börjar förstås som vanligt. Picard blir paralyserad och rädd när han stöter på henne ombord på skeppet, och hon börjar förstås tvångsmässigt flirta. Tanken är att vi på nytt ska skratta åt den kåta, galna tanten, hon som inte förstår att hon alla ser på henne som ett skämt. Sen upptäcker Lwaxana den gästande vetenskapsmannen Timicin, som försiktigt verkar roas av hennes uppvaktning. Det utvecklas så småningom till grovhångel och ligga, samtidigt som han också brejkar för henne att han har ingått ett löfte om att dö inom kort.

tng half a lifeLwaxana försöker på alla sätt få Timicin att hoppa av och söka asyl ombord på Enterprise. Dels genom skarp argumentatin med honom, dels är hon praktiskt taget på väg ner till planeten Kaelon II på egen hand för att se till att de ändrar på sina lagar. En diplomatisk kris uppstår, och det ser nästan ut som om det ska bli en väpnad konflik innan Timicin beslutar sig för att stå fast vid sitt löfte, trots allt. Då åker Lwaxana med honom till planeten, för att ta farväl av sin älskade och vara med honom under hans sista dagar. Jag tycker att vi mot slutet av det här avsnittet får se en smartare och mer mångbottnad Lwaxana än någonsin tidigare. För varje avsnitt får vi ytterligare en bit lagd till en av seriens, faktiskt, mest fascinerande rollfigurer. Från ren karikatyr till excentriker med hjärta. Nej, men det var väl ord som jag absolut inte trodde att jag skulle skriva för bara några veckor sedan!

Förresten, min absoluta favoritgrej i hela det här avsnittet är Timicins blå outfits i två olika utformningar.Så himla missklädsamma, men samtidigt mysiga. Vill sy upp sådana där pyjamasliknande tält och ha på mig nästa gång jag och min kulmage ska gå på bögbjörnfest. Det var också kul att se David Ogden Stiers, känd från Mash i Star Trek.

Jag gillar sorgligt, men Kaeloniternas lösning på åldringsfrågan är lite väl drastisk, tycker jag. Dessutom är jag totalt ointresserad av den ena plotten, den där Timicin ska försöka återuppväcka en sol.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 198 tv-avsnitt. Det här är också mitt artonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Ménage à Troi. Det där Lwaxana blir bortrövad.

tng menage 4

Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.

tng menage 5Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.

Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.

tng menage 2Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?

Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.

tng menage 1Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?

Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.

 

 

The Haven. Det med tvångsgifte, ett nedsmittat tarellanskt skepp och en hysterisk Majel Barrett

tng haven

Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.

tng the haven 4Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.

Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.

Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.

tng the haven 3Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka   drömkvinna.

Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..

Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.

Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.