DS9: The Sword of Kahless. Jakten på den försvunna Bat’lethen.

ds9 swordNär Worf nu flyttat in i Deep Space Nine-universumet, så följer också hans komplicerade förhållande till klingonimperiet med. Det har ju varit flera jobbiga turer kring hans familj och ära och rätt att få vara en del av det klingonska samhället i The Next Generation. Hans medverkan i Deep Space Nine introduceras i samma stil. I The Way of The Warrior blev han ju på nytt utkastad från allt som är klingonskt. Kanske inte så märkligt då att Worf i det här avsnittet med liv och lust ger sig in i jakten på en gammal klingonsk artefakt, den skulle ju kunna fungera som hans återinträdesbiljett till den klingonska makteliten.

ds9 sword 2Den som ger honom den här möjligheten är Kor, en av klingonseniorerna från Blood Oath, och på många sätt känns det här som en ren uppföljare till det avsnittet. Samma äventyrskänsla, halvtaskiga slagsmålsscener och irriterande huvudperson. Hur som helst, Kor har fått nys om var den legendariske krigaren Kahless försvunna Bat’leth finns – ett mytomspunnet vapen som väl kan sägas vara klingonernas motsvarighet till den heliga graalen. Han vill ha med sig Dax på äventyret, och Dax vill ha med sig Worf. Men efter en fylleslagsliknande kickoff med sitt nya resesällskap på Deep Space 9 blir Kor överfallen på sitt rum, Han blir elchockad medvetslös och sedan scannad på sina minnen – det är fler som är ute efter den där magiska bat’lethen.

Det gör mig lite ont att skriva det här, men det här avsnittet var bitvis outhärdligt tradigt för mig. Kapplöpningen med det andra klingongänget om vem som först skulle lägga vantarna på bat’hlethen kändes väl cirka som standardupplägg 1A, liksom dess inramning –  grottor, grottor, ständigt dessa Star Trek-grottor. Inte helt oväntat blir Kor och Worf så småningom oense om vem som ska få använda bat’lethen för att ställa sig in hos de klingonska ledarna. Det gamla vapnet verkar till och med ha samma effekt som ringen i Sagan om ringen, för både Worf och Kor blir allt mer förryckta av de möjligheter som den heliga bat’lethen kan ge dem. Den annars så korrekte Worf försöker till och med ta livet av Kor när den stackars gamlingen hänger på kanten av ett stup, genom att övertala honom att stå på en instabil klipphylla.

KOR: You call that a ledge?
WORF: It would’ve been sufficient.
KOR: For a Degebian mountain goat, not a Klingon warrior. You were going to let me fall. You wanted me to die so you could keep the Sword for yourself.
WORF: And you were willing to take the Sword to your death and rob our people of their future.

Jag gillar Worf, verkligen. Men han har inte varit sig själv sen han kom till Deep Space 9. Och nu är han till och med någon som försöker ta livet av sina fiender på ett väldigt icke-ärofyllt sätt. Jag är chockad. Men däremot inte lika överraskad över att jag inte gick igång på det här avsnittet. Det är tydligen något med klingonsk mytologi och maktkampen om dess imperium som mest känns tråkigt och jobbigt att se på. Klingonerna är groteska, primitiva och skrikiga, huvudpersoner i ett drama där alla kopplat bort jaget och överjaget, och detet får löpa amok. Till och med ferengierna är mer nyanserat skildrade vid det här laget. Jag blev dessutom rätt besviken och förbannad på upplösningen. Här har man pinat sig igenom ett rätt kasst avsnitt, bara för att se hur hela den kamp man följt var förgäves. När Dax, Kor och Worf inser att bat’lethens symbolvärde går att missbruka, så tycker de att det därför är bättre att bara slänga ut den i rymden lite på måfå, än ta den till klingonernas kejsare – en lite sämre och mindre symbolladdad lösning än i Sagan om ringen.

WORF: But are we ready for it? The Sword turned you and me against each other. Imagine how it would divide the Empire.
KOR: Just let me hold it one last time.
WORF: The Sword is not meant for us. It was never our destiny to find it.
KOR: You’re wrong. It was our destiny to find it. It just wasn’t our destiny to keep it.

Om bat’lethen nu är så helig så dyker den väl upp igen, verkar man resonera. Jag hoppas verkligen inte det.

Det är något allvarligt fel med ett avsnitt som så tydligt placerar sig i äventyrsfacket, men där jag blev mest upphetsad av att få se en glimt av Siskos blå rakapparat. Det enda som räddar det här från ett riktigt bottenbetyg är att jag i grunden ÄR intresserad av Worf. Det är resten av klingonerna som hela tiden gör mig besviken. Bu!

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 403 tv-avsnitt.

 

TNG: Rightful heir. Det om klingon-Jesus återkomst.

tng rightful

Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom  att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.

Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.

tng rightful 2Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.

Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!

För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om  religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt.