Det här var i alla fall det mest flippade avsnittet av på väldigt länge. Alla avsnitt där någon dricker ur någon annans hjärna med ett sugrör är i och för sig ett bra avsnitt i min bok. För att inte tala om när folk skär upp tårtbitar ur Deanna Trois kropp. Surrealistspecial, kort sagt.
Phantasms kan man se lite som en fristående fortsättning på den första delen av dubbelavsnittet Birthright, det där Data för första gången upplevde hur det var att drömma. Nu är det dags igen, märkliga återkommande drömmar som känns som bärare av ett dolt budskap. Jag menar, en telefon som ringer som till sist visar sig befinna sig i Datas överkropp. Hur tydlig ska symboliken behöva bli? Lite obehagligare är förstås de märkliga gruvarbetarna som drar av Data diverse kroppsdelar. Men så suddas dessutom gränsen mellan dröm och verklighet ut, och Data börjar se sina märkliga visioner även när han är vaken. Ja, det går så långt att han hugger Troi med en kniv eftersom han ser en liten mun på hennes axel.
Alla de här visionerna är Datas undermedvetnas sätt att berätta för honom att Enterprise har invaderats av parasiter, som både saboterar tekniken ombord och börjat äta upp besättningen, eller åtminstone bryta ner deras celler. Parasiterna kan bara upptäckas med hjälp av en särskild scanner, och det enda botemedlet mot de främmande organismerna visar sig vara en högfrekvent interfasisk puls som på något vis (oklart hur) får dem att försvinna.
Så vad är då detta? Trots att förklaringen bakom Datas drömmar är hopplöst teknisk och bitvis en uppvisning i technobabble så är väl det här avsnittet framför allt ytterligare ett steg in i Datas utveckling mot att bli en fullständig människa. Jag menar, nu har han ett fullfjädrat undermedvetet, som till och med fångar upp tekniska problem som han inte är medveten om och föreslår lösningar som han inte förstår. Han har helt enkelt ingen koll, mer människa än så kan man väl inte bli?
Det här är kanske inte helt överraskande redan ett favoritavsnitt för min del. Scenen där Troi är en tårta som Data skär en bit av är grym. Ja, i alla fall idén som ligger bakom. Tårtan i sig är lite av en besvikelse (varför inga armar eller ben, och så platt?) och var tydligen inte heller vad regissören hade önskat sig, utan skapade ett mindre kaos under produktionen – Makodes var både vidrigare och mer välgjord. Att Data efter de omskakande mardrömmarna går till holodäck för att gå i terapi hos Freud är ju också ganska fyndigt, även om Freuds analys är helt felaktig – vi vet ju alla hur sexuellt funktionell Data är. Men framför allt är Phantasms det absolut påhittigast gestaltade avsnittet i den ofta använda “främmande art angriper Enterprise”-genren. Den enda svagheten är kanske att alla åskådare redan insett kopplingen mellan Datas mardrömmar och de tekniska problemen ombord, långt innan besättningen ombord gjort det. Och att lösningen för att få bort ohyran känns lite för simpel.
Det är verkligen lite shizofrent att hoppa mellan Deep Space Nine och The Next Generation just nu. Avsnitten i TNG är mera välskrivna, medan man saknar känsloutbrotten och de öppna konflikterna från DS9. Så trots ett visst sömngångaraktigt tempo och spelstil i det här avsnittet så avrundar jag uppåt när jag sätter betyg. Surrealism är nästan alltid bra.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 285 tv-avsnitt.
I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. 
Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.
Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror 
Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek). Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.
xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till 
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i 
Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.
Mest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.
Däremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – 
Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.
Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens 
Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta 
Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!
som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
scenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.
Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.
Sekvensen där Data går runt till sina kompisar och ber om råd är ovanligt rappt berättad (för att vara Star Trek), lite roligt klippt (för att vara Star Trek) och Data får höra en rad levnadsvisdomar som givetvis säger mest om den som yttrar dem. Det hindrar inte Data från att spotta upp sig och ta lite initiativ. Eller som han uttrycker det, i avsnittets kanske vackraste replikväxling:
Lite fjantigt tycker jag att det är att Data’s finmotorik ofta helt ballar ur när han ska visa känslor, till exempel ge en kram – även om man skulle kunna argumentera för att det beror på bristfällig programmering för den här typen av fysisk interaktion. Det gifta paret O’Brien dyker förresten upp även i det här avsnittet och visar sig även den här gången vara hemskt konventionella i sina könsroller – den här gången berättas det till exempel en lång sedelärande (?) historia om strumpor som inte plockas upp. Själv är jag mest intresserad av att det för första gången talas om hur man tvättar kläder ombord på skeppet.
SF-handlingen i den här avsnittet är betydligt tristare än Datas kamp med kärleken. Lite pliktskyldig nästan.Enterprise befinner sig i en nebulosa med mycket mörk materia i. Ganska snart inträffar mystiska händelser ombord – saker i rum flyttar på sig, eller trillar ner på golvet. När en kvinna ur besättningen fastnar mellan två våningsplan ombord på Enterprise (ett av de snyggaste och mest mystiska dödsfallen i serien) så inser man att deformerad materia flyter in i skeppet, och då och då liksom skapar ett slags glapp eller hål i den fysiska verkligheten. För att inte Enterprise ska kunna skadas av sådana fickor så sätter sig Picard i en skyttel och agerar lots mellan isbergen av farlig materia. En upplösning som är lite för lik den i 
Tänk om det bara hade varit så enkelt att radera ett program för att komma över hjärtesorg.
Datas ansträngningar för att förstå mänskligheten, eller för den delen bli mänskligare, är ju ett av The Next Generations oftast återkommande inslag. Till en början tyckte jag oftastatt det kändes som ett slags lyteskomik, men successivt har porträttet av Data fördjupats och blivit allt mer sympatiskt och kärleksfullt. I det här avsnittet får vi äntligen se ett avsnitt som till största delen berättas ur Datas perspektiv, och kanske förstår jag först nu hur svårt det är meningen att rollfiguren ska ha att hantera mänsklighetens irrationella och nyckfulla sidor. Det visar sig att ironi och neurotiskt beteende är två av hans svåraste grenar.
Så när hans bästa vän på skeppet, Keiki Ishikawa (som vi överhuvudtaget inte sett tidigare i serien men som uppenbarligen följer med ända in i Deep Space 9) ska gifta sig med transportchefen Miles O’Brien (som ju är något slags semi-återkommande rollfigur vid det här laget) så blir det hela mycket förvirrande för Data. Keiki får kalla fötter, och vill ställa in alltihopa, säger hon till Data. Som tolkar henne alldeles för bokstavligt och håller på att sabotera hela bröllopet trots sina goda föresatser.
Ishikawas och O’Briend bröllop är det 
En sista insikt som det här avsnittet gav. Data har en katt. När kommer en storyline om det här? Den vill jag se? Och hur många husdjur finns det ombord? Visst, Picard har en akvariefisk, men det här öppnar ju upp för en mängd möjligheter och intressen för djurintresserade ombord. Hundar? Ormar? Ödlor? Utomjordiska arter?
Det är precis som Hoffa skrev i en kommentar till ett blogginlägg för några dagar sedan. Det är verkligen familjen som är tema för säsong fyra av The Next Generation. Och är det inte släktingar till de som tjänstgör ombord på Enterprise som skrivs in i serien, så kan man ju alltid spåra upp en syster till en avliden besättningsmedlem. I det här fallet den 
Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man faktiskt följer upp en tappad tråd i serien, och besöker planeten som Tasha Yar berättat om några gånger (jag är inte helt säker men tror att vi till och med fått se någon enstaka ångestfylld flashback från Tasha Yars minnen från planeten). The Next Generations manusförfattare är uppenbart intresserad av seriens närhistoria, och plockar hellre upp och fördjupar fragment från förr än hittar på nya aliens varje vecka – det förstärker känslan av ett TNG-universum och ger serien ett sammanhang och kontinuitet som ju saknats tidigare (och som jag ju tjatat en del om). I det här fallet bygger man också vidare på Datas särskilda band till Tasha Yar, och lite sköna ST-samtal om vad definitionen av vänskap egentligen är.
Samtidigt skulle man också kunna sortera in det här avsnittet under den lite irriterande kategorin “vi går in i en fälla med öppna ögon”. Enterprise-besättningen är fullt medvetna om att Ishara kanske inte är fullständigt självuppoffrande när hon ska hjälpa Federationen att frita fångar från hennes fiender. Ändå använder de inte sig av några som helst försiktighetsåtgärder. Ishara kan till och med ha ett videosamtal ombord på Enterprise med sina vänner i Koalitionen där hon är helt öppen med att hon försöker lura Federationen, utan att ens någon försöker avlyssna det. Förklaringen som ges i avsnittet är att alla kompensationsgillar Ishara, på något sätt fyller hon det känslomässiga tomrum som uppstod när hennes syster dog. Eller så är det bara den otroligt tajta, blå helkroppsstrumpan som hon har på sig som gör att alla gillar henne.
Och på tal om kläder, för första gången fick jag en “kejsaren är naken”-uppenbarelse i det här avsnittet. Eller ska man kanske kalla det “kejsaren har på sig en pastellfärgad pyjamas i konstfibermaterial”-uppenbarelse. Jämfört med det hyfsat avslappnade street-mode som verkade gälla på Turkana IV so framstod Enterprise-besättningen plötsligt som så himla töntiga och fula. Bisarra färgval, raka motsatsen till kamouflage-färgade med tanke på att de används under uppdrag, illasittande och lite stela. Kommer jag någonsin att kunna ta de där uniformerna på allvar igen? Och varför dröjde det mer än tre säsonger innan jag insåg töntighetsfaktorn.