Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.
First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.
Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).
Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation.
Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen.
Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom.
Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus den här gången? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam kanonrespekterande tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?
Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?
Betyg: 8/10
Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.
Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.
Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.
Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).
Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.
I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:
Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:
Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.
I det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.
En sak jag liksom älskar med Star Trek är att allting alltid får så stora konsekvenser. Som i det här avsnittet. Riker sover lite dåligt några nätter (vem gör inte det, liksom), AHA! Det måste betyda något jätteskumt! I det här fallet upptäcker man visserligen ganska snart att det finns flera skumma omständigheter. Rikers arm är nämligen avsågad och sedan tillbakafäst igen. Hans trötthet beror alltså på att han blir kidnappad på nätterna och utsatt för diverse experiment. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man misstänker att något skumt är på gång ombord på skeppet, eftersom en portal håller på att öppnas på ett av lastdäcken, en öppning så stor att att den hotar att spräcka skrovet på Enterprise.
Det finns två höjdpunkter i det här avsnittet, det ena är när flera av de bortförda tillsammans på holodäck lägger samman sina olika minnesfragment till en bild av vad de varit med om. En suggestiv scen, där detalj läggs till detalj. Det andra är förstås när vi får följa med Riker som vaken befinner sig i det märkliga undersökningsrummet med de insektsliknande varelserna. Så nära riktig rymdskräck har inte The Next Generation befunnit sig på mycket länge.
som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
scenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.
Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.
Silicon Avatar börjar lika moraliskt som det brukade vara i gamla slasherfilmer där sexuell frihet genast bestraffades med döden, fast i det här fallet hinner ingen ens ligga. Riker har bara blivit uppraggad av en av de kvinnliga nybyggarna på Melona. Menande blickar har utbytts. Hon har utlovat en sparad ranson av torkad currykyckling i sitt tält – vilket antagligen är kod för något riktigt perverst med tanke på Rikers ansiktsuttryck när hon säger det. Men när sexträffen till sist är spikad hörs plötsligt ett märkligt ljud från skyn, och kristallväsendet börjar förvandla den grönskande planeten till aska och grus.
Det visar sig att Karrs son var en av de som dog på Datas hemplanet. En hel del dålig stämning uppstår när hon inte litar på Data på grund av hans äldre brors roll i massakern på deras hemplanet, något som i vanlig ordning inte rör Data i ryggen (är det någon del av honom som verkligen inte är mänsklig så är det förmågan att aldrig känna sig kränkt). När det sedan visar sig att Data har Karrs sons loggar och dagboksanteckningar lagrade i sina minnesbanker så slår Marrs skepsis över till ett lätt förvirrat tillstånd där hon börjar se på Data som ett slags reinkarnation av sonen. Scenen där Data börjar tala med sonens röst är väl den som jag kommer att minnas från det här avsnittet. Tillsammans lyckas i alla fall hon och Data komma på ett sätt att spåra varelsen, och det är nu som veckans moraliska dilemma formuleras.
Det verkar som om kollen på personalen inte är den bästa inom Stjärnflottan. Det här är 
Sekvensen där Data går runt till sina kompisar och ber om råd är ovanligt rappt berättad (för att vara Star Trek), lite roligt klippt (för att vara Star Trek) och Data får höra en rad levnadsvisdomar som givetvis säger mest om den som yttrar dem. Det hindrar inte Data från att spotta upp sig och ta lite initiativ. Eller som han uttrycker det, i avsnittets kanske vackraste replikväxling:
Lite fjantigt tycker jag att det är att Data’s finmotorik ofta helt ballar ur när han ska visa känslor, till exempel ge en kram – även om man skulle kunna argumentera för att det beror på bristfällig programmering för den här typen av fysisk interaktion. Det gifta paret O’Brien dyker förresten upp även i det här avsnittet och visar sig även den här gången vara hemskt konventionella i sina könsroller – den här gången berättas det till exempel en lång sedelärande (?) historia om strumpor som inte plockas upp. Själv är jag mest intresserad av att det för första gången talas om hur man tvättar kläder ombord på skeppet.
SF-handlingen i den här avsnittet är betydligt tristare än Datas kamp med kärleken. Lite pliktskyldig nästan.Enterprise befinner sig i en nebulosa med mycket mörk materia i. Ganska snart inträffar mystiska händelser ombord – saker i rum flyttar på sig, eller trillar ner på golvet. När en kvinna ur besättningen fastnar mellan två våningsplan ombord på Enterprise (ett av de snyggaste och mest mystiska dödsfallen i serien) så inser man att deformerad materia flyter in i skeppet, och då och då liksom skapar ett slags glapp eller hål i den fysiska verkligheten. För att inte Enterprise ska kunna skadas av sådana fickor så sätter sig Picard i en skyttel och agerar lots mellan isbergen av farlig materia. En upplösning som är lite för lik den i 
Tänk om det bara hade varit så enkelt att radera ett program för att komma över hjärtesorg.
Datas ansträngningar för att förstå mänskligheten, eller för den delen bli mänskligare, är ju ett av The Next Generations oftast återkommande inslag. Till en början tyckte jag oftastatt det kändes som ett slags lyteskomik, men successivt har porträttet av Data fördjupats och blivit allt mer sympatiskt och kärleksfullt. I det här avsnittet får vi äntligen se ett avsnitt som till största delen berättas ur Datas perspektiv, och kanske förstår jag först nu hur svårt det är meningen att rollfiguren ska ha att hantera mänsklighetens irrationella och nyckfulla sidor. Det visar sig att ironi och neurotiskt beteende är två av hans svåraste grenar.
Så när hans bästa vän på skeppet, Keiki Ishikawa (som vi överhuvudtaget inte sett tidigare i serien men som uppenbarligen följer med ända in i Deep Space 9) ska gifta sig med transportchefen Miles O’Brien (som ju är något slags semi-återkommande rollfigur vid det här laget) så blir det hela mycket förvirrande för Data. Keiki får kalla fötter, och vill ställa in alltihopa, säger hon till Data. Som tolkar henne alldeles för bokstavligt och håller på att sabotera hela bröllopet trots sina goda föresatser.
Ishikawas och O’Briend bröllop är det 
En sista insikt som det här avsnittet gav. Data har en katt. När kommer en storyline om det här? Den vill jag se? Och hur många husdjur finns det ombord? Visst, Picard har en akvariefisk, men det här öppnar ju upp för en mängd möjligheter och intressen för djurintresserade ombord. Hundar? Ormar? Ödlor? Utomjordiska arter?
Det här är nytt: Kivas Fajo är en ny skurk. Kanske till och med lite av en ny typ av skurk – en samlare, så besatt av att få ha Data i sin samling att han är beredd att fejka en mindre naturkatastrof för att kunna lägga vantarna på honom.
Höjdpunkten är: Det är ett riktigt bra slut på det här avsnittet. Smart och intelligent. Fajo känns också som en värdig skurk, inte sådär korkad som många av skurkarna som Enterprise stött på ofta är. Sen tycker jag förstås också att Fajos fjollige samlarnördkompis också var helt fantastiskt. Var tvungen att pausa lite för att kolla på det där märkliga guldbandet som liksom går in i ansiktet. Och så tyckte jag förstås mycket om byxmodet.
Vad har vi lärt oss? bit för bit läggs bevisen på hög, Data blir bara mer och mer mänsklig. Den här gången verkar han till och med vilja hämnas på Kivas Fajo. Oavsett vad han säger själv.
Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.
Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.