The Bonding är på flera sätt likt förra avsnittet, Who watches the watchers? Bägge avsnitten inleds rätt så svagt för att sedan utvecklas till betraktelser över mänskligheten och dess egenskaper. Man skulle kunna säga att de två avsnitten tillsammans bildar ett slags minitema: döden i den tredje säsongen av The Next Generation. Picard spelar också en extremt viktig roll i bägge avsnitten, och visar tydligt att han vid det här lagetvuxit in i rollen som både skeppets befälhavare och dess filosofiska ankare.
Den generiska öppningen, där en patrull landsatts för att undersöka koinonianska ruiner på en främmande planet, är egentligen bara en ursäkt för att kunna ta livet av skeppets arkeolog, Marla Aster. På det sättet blir hennes tolvårige son Jeremy föräldralös, och avsnittets egentliga handling kan ta fart. The Bonding utvecklas nämligen till ett slags komplicerad vårdnadstvist där tre parter är onse om vad som är det bästa för den föräldralöse pojken. Worf, som ledde expeditionen där Aster dog, vill genom den klingonska R’usstai’-ceremonin som skulle göra dem till bröder. Troi vill iscensätta ett psykodrama där Jeremy kan leva ut sin mot Worf, som han innerst inne skyller moderns död på. Och så dyker, lite oväntat, pojkens mamma upp igen och vill ta hand om Jeremy. Hon visar sig vara en “energi” från planeten man nyss utforskat. Livsformen där har dåligt samvete över Jeremys öde och vill nu iscensätta ett annat liv åt pojken – ett där hans mama fortfarande lever. Det låter hemskt underligt när man skriver det, men jag köpte det rakt av när jag ser avsnittet.
Det här
är det smartast konstruerade avsnittet av The Next Generation hittills, eftersom Jeremys förlust river upp andras sorg ombord på skeppet. Worf identifierar sig med Jeremy, eftersom han själv blev föräldralös vnär han var sex år gammal. Och Wesley Crusher får äntligen berätta hur arg han länge var på Picard, som ju ledde den expedition där Wesleys pappa dog. Jeremy själv måste försöka förstå att kvinnan framför honom inte är hans mamma.
Jag såg det här avsnittet samma kväll som Who watches the watchers? och på något vis kändes det som om hela serien tog ett stort steg i sin utveckling i och med de här två avsnitten. De filosofiska resonemangen, som förekommit även tidigare, bottnade nu handlingen, och kändes varken krystade eller abstrakta. I Who watches the watchers? uppfattade jag budskapet som att det är dödens meningslöshet som gör att folk söker sig till religioner. I det här avsnittet går Picards budskap ut på att det är själva medvetandet om och accepterandet av döden som gör människor till människor. Som här när Picard försöker förklara för energin som tagit Marla Asters form varför Jeremy inte skulle bli lycklig av att leva i varelsen illusion av en lycklig tillvaro under resten av sitt liv.
PICARD: Do you honestly believe he would be happy in this total fiction which you wish to create? What reason would he have to live? What you’re offering him is a memory, something to cherish, not to live in. It is part of our life cycle that we accept the death of those we love. Jeremy must come to terms with his grief. He must not cover it or hide away from it. You see, we are mortal. Our time in this universe is finite. That is one of the truths that all human must learn.
Det här påminner om: Avsnitt där en gnistrande ljuskälla eller blixtar av energi har tagit sig ombord på Enterprise och försöker styra upp saker om bord har vi ju sett tidigare, både i originalserien och i The Next Generation. Min favoritljusboll är nog ändå den som levde på dålig stämning i Day of the Dove.
Det här är nytt: Aldrig förr har en katt återuppstått från de döda i serien. Nej, men tönterier åsido. Som jag skrev tidigare, det känns som om serien nyss lämnade sina fjuniga tonår och gick in i en ny, mogen fas. Jag hoppas att det håller i sig.
Vad har vi lärt oss? Det är medvetenheten om döden som gör oss mänskliga.
Jag gillar allra mest att: Det finns så mycket att välja mellan. Som när Troi faktiskt iscensätter ett psykodrama där både Wesley och Jeremy får leva ut sitt hat. Att en hel scen typ är inspelad genom ett galler i väggen (mkt arty!). Men jag börjar också ana att det är så fort den här serien börjar handla om döden som jag verkligen gillar den.
Jag tyckte inte om att: soffan på Picards kontor börjar se rätt sunkig ut. Kuddarna börjar sagga ihop. Finns det ett lager av nya soffor ombord, eller fixar man nya heminredningsdetaljer med en replikator/3D-skrivare? Så många frågor om livet ombord som fortfarande återstår att få svar på.
För mig är det här avsnittet uppe och väger mellan en åtta och en nia. Fan, vad svårt. Jag gillade verkligen hur jag först tittade uppgivet och irriterat, och sedan bara sögs in i handlingen.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 155 tv-avsnitt.
Det här avsnittet är ökänt bland klingonister för sin användning av ord-för-ord-översättning med nonsens som resultat.
I slutet av avsnittet ska Worf och Jeremy ha ett fint ögonblick ihop, och då drar de till med orden SoS jIH batlh SoH. Ord för ord betyder det “Moder jag heder du”, eller “Mother I honor you” på engelska.
När klingonsk grammatik tas i åtanke betyder det dock “Jag är mamma. Du är heder.”
Har dock för mig att det i övrigt var ett helt okej avsnitt … och det ligger nog någonting i det du säger om att serien tar några steg framåt. Till säsong tre var författarstrejken över och skaparna hade börjat lära känna karaktärerna. Jag tycker särskilt att det märks på Data och Worf, som verkar ha hittat en bra (och konsekvent) balans mellan sina mänskliga och omänskliga egenskaper
Sitter och tittar på en avsnittslista, och jag tror att du har några bra veckor framför dig 🙂
Vilket katastrofalt misstag! Vilken tur att jag inte gav avsnittet ett högre betyg!!!
I sanning! Tyvärr är det normen för Star Trek, både på TV och i böcker. Tajta budgetar och tajtare tidsplaner tillåter sällan för att ta in en språkkonsult…
Haha! Vi har mer eller mindre omvända betyg och åsikter om de senaste två avsnitten. Bra att det jämnar ut sig iaf. 😛
Personligen tycker jag att det här är ett ett bra avsnitt, men det står verkligen inte ut för mig på något sätt.
Det var kul att läsa din recension för det fanns mycket intressanta perspektiv däri, perspektiv som jag kanske inte riktigt haft tidigare när jag sett avsnittet. Nästa gång jag tittar på det får jag fundera på de här sakerna. 😉
På sätt och vis så tyckte jag redan att detta var ett väldigt välskrivet och välstrukturerat avsnitt och dessutom ett avsnitt som handlar om någonting, någonting ganska intressant. Men det är någonting som fattas för att jag verkligen ska dras in. Jag tror helt enkelt det är den här typen av avsnitt som försöker rycka i de mer emotionella strängarna inte riktigt fungerar så effektivt på mig. Det är inte den underhållningen jag letar efter, inte isolerat iaf, och inte heller den underhållningen som jag brukar uppskatta mest. Det finns fall där det fungerar ändå, men det ska vara avsnitt som verkligen är ofantligt bra. Av en eller annan anledningen så är inte detta det.
Men som sagt, fortfarande ett bra avsnitt. 🙂
Det här är faktiskt passande, att jag har förhållandevis lite att säga om avsnittet i sig, för det finns ju saker runt om som är värda att kommentera. Det här var alltså första avsnittet som producerades under Michael Pillers kontroll. Det är en viktig poäng. Dessutom är det här avsnittet skrivet av en viss Ronald D. Moore, vilket inte är en liten detalj inte.
Berättelsen om hur Ron Moore blev involverad i TNG är faktiskt ganska kul. Han hade nämligen flyttat till LA för att försöka starta om sitt liv efter att ha hoppat av college och där jobbade han med lite olika saker tillfälligt tills han hittade något vettigt. Som tur var så blev han ihop med en tjej som hade varit med och jobbat på TNG-piloten och eftersom hon visste att han var ett stort Star Trek/TOS-fan så erbjöd hon att fixa en guidad rundtur för honom.
Det tog ett par veckor innan det hände och under tiden bestämde sig Moore för att försöka skriva ett avsnitt till serien och hoppas på det bästa. Det avsnittet var “The Bonding” (originalversionen). Väl där så lyckades han övertyga mannen som gav rundturen, som råkade vara en av Gene Roddenberrys assistenter, att ta emot den och läsa den. Han tyckte att den var bra och fixade så att Moore fick en agent så att han kunde skicka in den officiellt. Detta hände förmodligen betydligt tidigare, kanske under säsong 2, för sen gick det ett bra antal månader utan att Moore hörde ett ord.
Till slut så tog ju då Michael Piller över mitt under tredje säsongens produktion och det var då saker började hända. Piller beskriver situationen som att han hade lite eller inget på gång när det kom till manuskript att producera och som vi har nämnt ville han även genomföra ganska stora förändringar. Så han och övriga gick igenom allt de hade tillgång till som kunde vara användbart, vilket inkluderar den s.k. “slush pile” där Moores manus och andra externa idéer till avsnitt låg. Det första som Piller fattade intresse för var Moores bidrag. Han älskade idén, men den gick att förbättra.
De köpte loss manuset från Moore och sen ska tydligen Snodgrass och Piller själv ha skrivit om det något. Bland annat genom att sammanfläta den två handlingarna, där de var mer separata i Moores original, samt att plocka bort holodeck elementen i Jeremys handling. Ändringar som Moore i efterhand själv säger var klara förbättringar.
Moore själv hade inget att säga till om efter att de hade köpt loss manuset, men detta satte den unge och oprövade författaren på radarn för de som jobbade på serien. Senare skulle han därför få fast anställning som författare för serien, vilket satte igång en lång och framgångsrik karriär både inom Star Trek och inom SciFi. Han är förmodligen den författaren som fansen har störst allmän respekt för inom Star Trek.
Ja, med tanke på allt fantastiskt arbete han gjorde på TNG och DS9… och sedan med nya Battlestar Galactica är han den jag hade velat ha som “kapten” för den nya serien. Tror att han skulle göra den bästa ST-serien någonsin.
Här berättar Moore sin historia. Väldigt intressant: http://www.imaginaryworldspodcast.org/why-ron-moore-killed-capt.-kirk.html
Lite spoilervarning på den va? Jag har inte lyssnat, men det låter så på länken. 😀
Hoppsan ja det är ju sant. Tänkte inte på det. Så Roger titta inte på länken och vänta med att lyssna tills du är uppe i tng-filmerna. 😉
Men sedan är det jätteintressant lyssning om Trek och BSG.
Ooooooops!!!