DS9: Tears of the Prophets. Det där vi säger ajöss till Jadzia.

Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.

Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.

Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:

The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.

Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.

Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?

Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.

Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.

Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.

Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.

Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.

Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.

Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.

Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.

DS9: Ties of Blood and Water. Det där Kira mister sin andra far.

Har ju uppenbarligen ett hjärta av sten, för det här var väl ändå tänkt som ett av de Stora Känsloladdade Avsnitten – och jag kände mig mestadels helt oberörd när jag såg det. Jo, en gång hettade det till, faktiskt. När Kira kastar porslin i huvudet på Gul Dukat. Det var faktiskt riktigt kul, men i övrigt kändes det här lite för utstuderat och generiskt för att jag skulle kunna dras in i historien. Lite trött på Kiras minnen från Bajors befrielsekrig, faktiskt, eftersom de oftast mynnar ut i exakt samma insikt om hur kriget är demoraliserande för alla inblandade. Jag blev också lite förvirrad över att man drar in Tekeny Ghemor, en rollfigur från början av säsong tre, i handlingen utan att etablera honom lite tydligare.

Tekeny Ghemor är alltså den sympatiske herren från Second Skin, avsnittet där Kira skulle övertygas att tro att hon egentligen var en cardassisk agent och där Ghemor skulle fås att tro att hon var hans dotter. Allt visade sig vara ett bedrägeri med syfte att sätta dit Ghemor – som drog iväg från Cardassia till en neutral planet. Nu är han på Deep Space 9 för att berätta så mycket han hinner om de styrande i Cardassia innan han dör – han är nämligen svårt sjuk. Och det här är laddat för Kira, Ghemor verkar ha blivit hennes plastpappa efter tiden tillsammans på Cardassia. På samma sätt som Ghemor inte har någon annan att vända sig till när slutet nu närmar sig.

Det här gillar inte Gul Dukat som, trots att han på nytt är en svuren fiende till Federationen, tillåts komma till Deep Space 9 för att försöka övertyga Ghemor om att komma tillbaka till Cardassia. Han lockar till och med att faktiskt ha koll på var Ghemors riktigt dotter finns (hon är fortfarande försvunnen). Och så överlämnar han lite info om vilka strider Ghemor var inblandad i som cardassisk soldat på Bajor till Kira. Allt för att försöka förstöra så mycket som möjligt för alla inblandade.

Både Gul Dukats uppgifter och Ghemors sjukdom väcker plågsamma minnen hos Kira. Hon minns hur hennes riktiga pappa dog på Bajor, under befrielsekriget. Och hur hon själv hanterade sin sorg genom att dra ut i strid igen, fast besluten på att hämnas sin far – redan innan han gått bort.

Efter en hel del velande väljer Kira till sist trots allt att vaka hos Ghemor fram till hans död, och inser att problemet inte handlar om kriget på Bajor. Utan att hon ännu en gång försöker fly från döden, precis som när hennes egen pappa gick bort. Den gången flydde hon från situatinen, men nu stannar hon kvar och möter sorgen. Nana Visitor gör faktiskt sin kanske bästa skådespelarinsats så här långt i serien mot slutet av det här avsnittet. Tycker att hon för en gångs skull undviker överspel och gestaltar känslorna av förvirring och sorg på ett ovanligt tillbakahållet sätt.

KIRA: Maybe he gave me something I needed. I missed my father’s death by less than an hour. Did you know that? Less than an hour. I always told myself that it was bad luck, bad timing, the will of the Prophets. But the truth is, I didn’t have to go when I did. I could have stayed a while longer. I saw my chance to get out and I took it. I saw so much death during the occupation, I felt so much pain. But my father, he was my strength, and I couldn’t stand to see that strength slipping away. So I ran. 
BASHIR: Just like you tried to run from Ghemor. 
KIRA: He reminded me so much of my father. Going through it again, I just couldn’t face it. 
BASHIR: But in the end, you did. You were there for Ghemor. 
KIRA: I owed it to him. I owed it to my father to get it right this time.

Det här avsnittet blev faktiskt lite bättre av att jag bloggade om det. Det kändes kanske till och med att jag blev lite halvrörd i efterhand. Samtidigt finns det också något extremt fyrkantigt hos mig som tycker att det är så himla konstigt att Gul Dukat liksom bara kan ränna runt ombord på Deep Space 9 hur som helst, trots att han öppet samarbetar med Dominion och har hotat Sisko med hämnd. Dessutom med sin nya bästis, vortan Weyoun (en klon av vortan som dog i To the Death). Nu är jag ju inte någon säkerhetsexpert, men någonstans får man väl ändå bestämma sig i den här serien. Är det krig, diplomatiska förhandlingar eller mysigt samkväm som gäller i förhållandet till cardassierna?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 475 tv-avsnitt

The Bonding. Det där Jeremys mamma återvänder från de döda.

tng bondingThe Bonding är på flera sätt likt förra avsnittet, Who watches the watchers? Bägge avsnitten inleds rätt så svagt för att sedan utvecklas till betraktelser över mänskligheten och dess egenskaper. Man skulle kunna säga att de två avsnitten tillsammans bildar ett slags minitema: döden i den tredje säsongen av The Next Generation. Picard spelar också en extremt viktig roll i bägge avsnitten, och visar tydligt att han vid det här lagetvuxit in i rollen som både skeppets befälhavare och dess filosofiska ankare.

tng bonding 6Den generiska öppningen, där en patrull landsatts för att undersöka koinonianska ruiner på en främmande planet, är egentligen bara en ursäkt för att kunna ta livet av skeppets arkeolog, Marla Aster.  På det sättet blir hennes tolvårige son Jeremy föräldralös, och avsnittets egentliga handling kan ta fart. The Bonding utvecklas nämligen till ett slags komplicerad vårdnadstvist där tre parter är onse om vad som är det bästa för den föräldralöse pojken. Worf, som ledde expeditionen där Aster dog, vill genom den klingonska R’usstai’-ceremonin som skulle göra dem till bröder. Troi vill iscensätta ett psykodrama där Jeremy kan leva ut sin mot Worf, som han innerst inne skyller moderns död på. Och så dyker, lite oväntat, pojkens mamma upp igen och vill ta hand om Jeremy. Hon visar sig vara en “energi” från planeten man nyss utforskat. Livsformen där har dåligt samvete över Jeremys öde och vill nu iscensätta ett annat liv åt pojken – ett där hans mama fortfarande lever. Det låter hemskt underligt när man skriver det, men jag köpte det rakt av när jag ser avsnittet.

Det härtng bonding 2 är det smartast konstruerade avsnittet av The Next Generation hittills, eftersom Jeremys förlust river upp andras sorg ombord på skeppet. Worf identifierar sig med Jeremy, eftersom han själv blev föräldralös vnär han var sex år gammal. Och Wesley Crusher får äntligen berätta hur arg han länge var på Picard, som ju ledde den expedition där Wesleys pappa dog. Jeremy själv måste försöka förstå att kvinnan framför honom inte är hans mamma.

tng bonding 3Jag såg det här avsnittet samma kväll som Who watches the watchers? och på något vis kändes det som om hela serien tog ett stort steg i sin utveckling i och med de här två avsnitten. De filosofiska resonemangen, som förekommit även tidigare, bottnade nu handlingen, och kändes varken krystade eller abstrakta.  I Who watches the watchers? uppfattade jag budskapet som att det är dödens meningslöshet som gör att folk söker sig till religioner. I det här avsnittet går Picards budskap ut på att det är själva medvetandet om och accepterandet av döden som gör människor till människor. Som här när Picard försöker förklara för energin som tagit Marla Asters form varför Jeremy inte skulle bli lycklig av att leva i varelsen illusion av en lycklig tillvaro under resten av sitt liv.

PICARD: Do you honestly believe he would be happy in this total fiction which you wish to create? What reason would he have to live? What you’re offering him is a memory, something to cherish, not to live in. It is part of our life cycle that we accept the death of those we love. Jeremy must come to terms with his grief. He must not cover it or hide away from it. You see, we are mortal. Our time in this universe is finite. That is one of the truths that all human must learn.

 

Det här påminner om: Avsnitt där en gnistrande ljuskälla eller blixtar av energi har tagit sig ombord på Enterprise och försöker styra upp saker om bord har vi ju sett tidigare, både i originalserien och i The Next Generation. Min favoritljusboll är nog ändå den som levde på dålig stämning i Day of the Dove.  

Det här är nytt: Aldrig förr har en katt återuppstått från de döda i serien. Nej, men tönterier åsido. Som jag skrev tidigare, det känns som om serien nyss lämnade sina fjuniga tonår och gick in i en ny, mogen fas. Jag hoppas att det håller i sig.

Vad har vi lärt oss? Det är medvetenheten om döden som gör oss mänskliga.

Jag gillar allra mest att: Det finns så mycket att välja mellan. Som när Troi faktiskt iscensätter ett psykodrama där både Wesley och Jeremy får leva ut sitt hat. Att en hel scen typ är inspelad genom ett galler i väggen (mkt arty!). Men jag börjar också ana att det är så fort den här serien börjar handla om döden som jag verkligen gillar den.

Jag tyckte inte om att: soffan på Picards kontor börjar se rätt sunkig ut. Kuddarna börjar sagga ihop. Finns det ett lager av nya soffor ombord, eller fixar man nya heminredningsdetaljer med en replikator/3D-skrivare? Så många frågor om livet ombord som fortfarande återstår att få svar på.

För mig är det här avsnittet uppe och väger mellan en åtta och en nia. Fan, vad svårt. Jag gillade verkligen hur jag först tittade uppgivet och irriterat, och sedan bara sögs in i handlingen.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 155 tv-avsnitt.

 

 

 

Where silence has lease. Det som handlar om ett svart hål som inte är ett svart hål.

tng silence 1  “Oj, vilket stort svart hål som ligger här framför oss mitt ute i världsrymden! Det är jättekonstigt för det verkar vara ett svart hål som är helt tomt inuti, tommare än antimateria! Jaså, Worf, du har hört en klingonsk myt om svarta hål i rymden som slukar rymdskepp? Intressant! Kör nu vårt eget skepp så nära som möjligt så vi kan kolla in det här svarta, tomma hålet som precis käkat två upp av våra sonder utan att vi har förstått hur det gick till. Hmmm. Det ser fortfarande svart ut. Vi kan väl köra liiiiite närmre så vi kan se hur ingenting ser ut på nära håll?”

Ibland är science fiction precis som skräckfilmer. För att driva handlingen framåt måste alla i varje enskild situation alltid fatta det sämsta möjliga beslutet. I det heliga utforskandets namn måste alltså Enterprise åka alldeles för nära det stora, svarta, okända fenomen som man stöter på mitt ute i rymden.

tng silence 2Det kan ju bara sluta på ett sätt. Inte helt överraskande slukas alltså även Enterprise av det mystiska molnet, även om det tar ett tag innan Picard och de andra faktiskt inser att de är fångade inuti den intergalaktiska motsvarigheten till en valbuk, utan några möjligheter att kommunicera med omvärlden. Eller ska jag kanske lämna de bibliska referenserna därhän och istället beskriva platsen de befinner sig på som världsrymdens motsvarighet till ett sterilt, lysrörsupplyst laboratorium? För i själva verket är Enterprise och dess besättning satta under observation där i det svarta hålet. De är, som någon uttrycker det i avsnittet, råttor i laboratoriet. Och olyckligtvis ska försöksdjuren den här gången användas för att undersöka vad själva dödsögonblicket innebär för de,. Och experimentet inleds förstås med den ende svarte mannen på skeppets brygga (se bild ovan).

Besättningen får till sist kontakt med det svarta molnets livsform, hen väljer att visa sig på ett sätt som de kan förstå, säger han, vilket i det här fallet betyder att han ser ut som något som får mig att tänka på, i tur och ordning, 1. ett slags gullig jättesköldpadda, 2. en mysig Disneydrake eller 3. en bebisdinosaurie. Eventuellt finns det en poäng med att försöka se så gullig ut som det bara går när man ska förhandla med en kapten om att få döda hälften av hans besättning i forskningssyfte.

Och det är väl den där vetgirigheten som till sist blir nyckeln när Picard ska lista ut ett sätt att fly från molnet. För vad irriterar en nyfiken livsform mest? Jo, först gör man ingenting. Det ger lite andrum. Sen höjer man insatsen och hotar att spränga sig själv och hela skeppet i luften (vi kan i det här avsnittet förresten konstatera att självdestruktionsfunktionen på skeppet numera är betydligt smidigare och mer lättstartad än i originalserien eller filmen. Inga säkerhetskoder behöver längre rabblas i det oändliga, utan det räcker med att datorn känner igen rösterna på  de två personer som ger kommandot). Inför risken att gå miste om både forskningen och forskningsobjektet så backar det svarta molnet/hålet med gullisansiktet och låter Enterprise fara och flyga.

Först var jag lite imponerad av det här avsnittet, som innehöll ett manus med ovanligt många oväntade vändpunkter. Men som vanligt så slutar det hela ändå i något slags jaha-upplevelse. Måttligt imponerande, helt enkelt.

Rent generellt känns det annars som om uppläggen i säsong två är lite  snyggare, manusen lite skickligare skrivna och skådespelarna mer hemma i sina roller (förutom Jonathan Frakes, vars Riker alltid står och fånler i fel situationer). Men jag förstår fortfarande inte vart serien är på väg, egentligen? Jag har verkligen ingen aning efter det här avsnittet. Det känns lite som om jag och min startrekathon fortfarande befinner mig kvar i det svarta molnet/hålet (som inte är ett hål)

Bästa scenen: När Riker och Picard diskuterar hur lång tid de ska sätta nedräkningen på när de ska spränga Enterprise.

RIKER: Initiate auto-destruct sequence.
COMPUTER: Desired time interval?
PICARD: Stand by. Interesting question. How long to prepare to die?
RIKER: What would be the least painful to our crew? Move to it quickly, or allow them time to prepare for it thoroughly? Well, twenty minutes? Nice round figure.
PICARD: Initiate auto-destruct. Interval, twenty minutes.

De kommer överens om att 20 minuter är en lagom lång tid att förbereda sig på döden. Inte så kort att det blir chockartad, men inte så lång att man hinner få panik. En glimt av allvar där, i ett annars ganska tramsigt manus om allvarliga saker.

Ambivalent till: Ja, men jag tng silence 3klarar däremot inte av fler av de där pedagogiska scenerna i stil med att “Picard berättar för svart moln-monster med babyfejs vad döden egentligen innebär”. Han är kapten för ett rymdskepp, ingen filosof. Det är smärtsamt tydligt.

Värst: Att inleda den där första teasern innan förtexterna med en scen som innehåller en massa lyxigt våld och slagsmål och sånt där, för att sedan avslöja att det vi sett bara var ett iscensatt bråk på holodäcket, det är faktiskt inget annat än att fuska. Lite som en manusförfattares motsvarighet till en lösnäsa. Men visst, jag förstår att man var tvungna att fejka lite action, för det är tunt med den varan i det här avsnittet. Dessvärre är själva slagsmålskoreografin i den här öppningsscenen fullt i klass med originalserien i dess sämsta ögonblick. Iiiiih!

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 130 tv-avsnitt.