Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

tng manhuntBuskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.

tng ladder 3I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.

tng up the long ladderMed farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.

Mindre farsartad är intrigen kring en annan bortglömd koloni, dit bara fem personer lyckades ta sig levande. Den har överlevt genom kloning, men nu har invånarna replikerats så många gånger att genuppsättningen börjar förlora i kvalitet. De är såpass desperata på sin jakt efter nya gendonatorer att de söver ner Riker och doktor Pulaski för att sno lite dna från dem. Till sist kommer man förstås fram till slutsatsen att det bästa vore att slå samman de två kolonierna för att få in nytt blod i bägge grupperna. Pulaskis mycket schemaartade prat om genetik känns väldigt kyligt och logiskt – som om hon plötsligt vore Spock. Bland annat måste varje kvinna ha barn med tre olika män för att garantera den genetiska mångfalden inom gruppen. Ett minst sagt intrikat dilemma som inte utforskas närmare.Det är ju ändå bonnlurkar och kloner det handlar om. Inte fina personer som Riker och Pulasko, som förskräckt ryggar tillbaka vid tanken på att donera DNA till en isolerad rymdkoloni med genhunger.
tng manhunt lwaxana 2Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret Lwaxana Troi gör comeback här. Om än tossigare än tidigare. Hon har uppnått den fas i livet då Betazoidkvinnor är som mest sexuellt aktiva, vilket i praktiken innebär att hon med stor gränslöshet och frenesi jagar efter i stort sett varenda karl hon råkar på. För ett ögonblick verkar hon till och med överväga att inleda ett seriöst förhållande med unge herr Wesley Crusher. Han undkommer med blotta förskräckelsen. Även om i stort sett alla skämt görs på Lwaxanas bekostnad, så lyckas Star Trek-veteranen Majel Barrett ändå på något sätt rädda det här avsnittet. Det hade kunnat bli förfärligt, nu är det bara bitvis obehagligt. Dock undrar jag fortfarande lite över varför Lwaxana är besatt av att gifta sig när hon går in i sin sexuella peak. Det låter på något vis kontraproduktivt.

tng manhunt 3Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i The Big Goodbye, men hon spårar förstås upp honom ganska snart. Holodäcksmiljön visar sig dessutom vara långt ifrån ett gömställe, det är betydlig mer farligt än han hade förväntat sig. Hårdkokta deckare kanske är för tuffa för Picard, även om de utspelas på ett holodäck. Lwaxana trivs däremot som en fisk i vattnet. Framför allt innan hon inser att mannen i hennes drömmar som hon träffar på holodäck just är mannen i hennes drömmar – och inte finns i verkligheten.

star trek manhunt 4 tngI en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…

Star Trek är som bäst när det kan pendla mellan det yttersta allvar och självironisk humor. Men fars och buskis är alltid en svår balansakt. Utan Majel Barrett går det nästan inte att komma undan med det. .

Betyg: Up the long ladder 3/10

Manhunt 5/10 (men det är bara tack vare att jag gillar Lwaxana. Och fiskvarelser.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 147 tv-avsnitt.

6 thoughts on “Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

  1. Mr_Trek says:

    Up The Long Ladder var för mig ett ganska stötande avsnitt. När mariposerna ber Enterprise om vävnadsprover de behöver för att rädda sin civilisation, blir ju Riker upprörd och säger en massa skit, bland annat om att han vill vara unik och inte längre skulle vara det om det fanns kloner av honom. Detta låter som att en klon skulle vara samma person och att inte livserfarenheter spelar någon roll för hur en människa blir. Heltokigt. Med denna logik verkar det som att enäggstvillingar skulle vara mindre värdefulla varelser än oss andra, eftersom de har samma genuppsättning och inte är lika unika som honom. Efter att Riker babblat säger Picard att de flesta i besättningen nog skulle hålla med… Jag kan förstå om man inte vill donera sin arvsmassa, men de argument Riker kommer med får det att låta som att det enda som spelar roll för hur en människa blir är generna.

    Verkar som att kloners människovärde kanske är den stora sociala rättvisefrågan i det 24:e århundradet! Dock finns det andra avsnitt som visar på andra värderingar… Och Riker kommer dessutom få lite mer erfarenhet i ämnet, men det är många avsnitt kvar tills dess.

    Like

  2. LDL says:

    Up the Long Ladder skrevs av Melinda Snodgrass, som även skrev 2×09 The Measure of a Man, men här blir det långt ifrån lika bra. Tydligen menade hon att avsnittet skulle kommentera på invandring och att nytt folk kunde vara fördelaktigt för en civilisation och föra nytt liv med sig. Tyvärr erkänner hon att den diskussionen gått förlorad mellan budgetbegränsningar och omskrivningar.
    Ett ganska tråkigt och lite pinsamt avsnitt, enligt mig. Jag vet inte varför de som gör amerikansk tv verkar vara så besatta i de här gammaldags och ganska extrema stereotyperna, speciellt irländska stereotyper. Jag har även hört Ronald D. Moore säga att det här är de sämsta avsnitten i hela serien.

    Manhunt var alltså det sista avsnittet som Tracy Tormé skrev för serien, även detta under pseudonym efter diverse omskrivningar.
    Det här avsnittet är inte på något sätt någon favorit. Trots att du tycker så mycket om Lwaxana så säger det en del att du bara gav det 5/10. Personligen har jag dock aldrig hymlat med att jag inte brukar tycka speciellt mycket om Lwaxana varken som person eller avsnitten där hon är i fokus. Det blir alltid så löjligt och nästan en parodi på den mestadels kompetenta besättningen som vi brukar få se. Här går hon igenom någon fas som får henne att bete sig konstigt iaf, så det räddar det väl lite för mig. Men det är fortfarande alldeles för mycket katt och råtta lek och ett försök till den typiska typen av Lwaxana-komedi som jag inte faller för alls.

    Förutom Mick Fleetwood så gör även en viss Robert O’Reilly sitt första framträdande i Star Trek. O’Reilly skulle komma att spela en annan rollfigur som kommer att bli ganska framstående inom universumet. 🙂

    Like

  3. Hoffa says:

    Plötsligt blir det mig uppenbart varför säsong 2, om man går på betygen, är marginellt sämre efter säsong 1. Efter att ha hållit en godkänd nivå under ett hyfsat antal avsnitt kommer nu två bottennapp på raken. Up the long ladder bygger på en ide som hade kunnat bli intressant om inte det tekniskt “primitiva” samhället gjorts till en sådan överdriven stereotyp karikatyr att det blir direkt plågsamt. Det hjälper ju inte heller att alla skådespelarna på de rollerna spelar över så det gör ont. I bland undrar jag om de rekryterade sina extras från närmaste amatörteatergrupp.

    Är man då som vi allergiska mot Lwaxana (Vi kan bara inte smälta hennes sexism och totala respektlöshet) så blev det här två avsnitten i följd en “utmaning”. Tur att säsong två snart är slut och att (jag har tjuvkikat på betygen) säsong 3 faktiskt är bättre på riktigt. Den enda behållningen var när Picard räddade sig genom att bussa Data på Lwaxana. Hennes min när hon inte kan ta sig ur att lyssna på den ena trista anekdoten efter den andra är obetalbar.

    Like

  4. Hoffa says:

    Jo, det är något vi aldrig kommer överens om och jag kommer anpassa mitt rantande efter det. Det är trots allt din blog. Jag vill dock vara tydlig med att det är Lwaxana jag inte tål. Majel Barrett gör ett otroligt jobb, det är bara att jag tycker att karaktären passar så dåligt in i TNG. (Min sambo är tom mer mer allergisk än jag, hon lade fram teorin att Lwaxana nog är psykopat).

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s