Jag brukar med ojämna mellanrum lyssna på podcasten This Week in Trek. Den består ju mestadels av två nördmän som varje vecka sitter och pratar med varandra om allt som är Trek (till sina Discovery-poddar har man faktiskt plockat in två kvinnor också – vilket ger lite välbehövlig omväxling). I varje avsnitt brukar man noggrant gå igenom ett gammalt avsnitt, och jag har för mig att den ene av herrarna, Darrell Skeels, suckar uppgivet varenda gång man kommer till en Ferengiepisod. Han tycker verkligen att de är skräp, och jag har nog inte riktigt förstått varför. Förrän nu. För i och med The Magnificent Ferengi känns det både som att det finns tillräckligt många av renodlade Ferengiäventyr för att kalla det en egen sub-genre. Och tillräckligt med underlag för att döma ut den.
The Magnificent Ferengi var ett så pass dåligt avsnitt att jag i ren panik lyckades somna ifrån det första gången jag försökte kolla. Jag som trodde att Deep Space Nine hade nått sitt lågvattenmärke lite tidigare under den här säsongen, med spegeluniversums– och bröllopsavsnitten. Men det här! Kommer jag någonsin att kunna se en ferengi igen utan att rysa av obehag? Och kommer jag att kunna lyssna på Iggy Pop efter det här? Han spelar ju en vorta i det här avsnittet. I och för sig den överlägset bästa rolltolkningen i hela avsnittet, men ändå.
För The Magnificent Ferengi är ett slags komediactionäventyr där Quark, Rom och Nog ledar en grupp ferengier för att frita en fånge hos Dominion. Och det är inte vilken fånge som helst, utan Quarks och Roms morsa Ishka (det är dock inte helt klart om det är kärleken till familjen eller stormagusens belöning som motiverar de två att ge sig ut på den här räddningsexpeditionen). Och det kanske är värt att nämna att ferengimorsan har blivit tillfångatagen av Dominion på vägen hem från ett loblyft på Vulcan. Lustifikationerna tar liksom aldrig slut, eller hur?
Med sig på expeditionen har Rom och Quark ett gäng mer eller mindre kvalificerade kompanjoner: Nog (som fungerar som överambitiös organisatör), Leck (en mordisk snubbe som är mer intresserad av att få ta livet av folk än pengar – något mycket ovanligt bland ferengier) och kusinen Gaila (vapensmugglaren från Business as usual som nu hamnat i finkan). Lite mot sin vilja tvingas de också ta med sig Quarks ärkefiende Brunt (den finansielle likvidatorn som vi senast såg i Ferengi Love Songs) – han har nämligen ett skepp, en viktig detalj om man ska försöka frita någon en massa solsystem bort.
Eftersom det ganska snart visar sig att det här gänget verkligen suger som beväpnad insatsstyrka, så inser man att dt nog är genom förhandlingar man har störst chans att kunna få Ishka fri. Genom Kira lyckas man lyckas få loss vortan Keevan (han som Sisko tillfångatog på den där nebulosaplaneten) och ska använda honom som bytesvara. Keevan själv är dock inte särskilt upphetsad över att få komma hem igen. Han borde tydligen ha tagit livet av sig snarare än bli tillfångatagen av Federationen, så det enda som väntar honom hemma är tortyr och avrättning (han är faktiskt riktigt bra spelad av Christopher Shea).
Keevan hade inte behövt oroa sig för vad som skulle hända när han överlämnats till Dominion. Gaila råkar skjuta ihjäl honom redan innan fångutväxlingen ägt rum. För ovanlighetens skull i Deep Space Nine är det här ett humoristiskt dödsfall – även om Keevan är ett ärkesvin som själv glatt offrat massor av Jem’Hadar-soldater för att överleva så känns det här som en rätt tydlig genrekrock med resten av serien. En av flera.
Nog löser i varje fall problemet med den döde vortan genom att koppla in elektroner i Keevans kropp. På det viset kan han fjärrstyra Keevans kropp som en slags robot. Tricket fungerar tillräckligt länge för att lura Dominiontruppen, och Quark och de andra kan lämna fångutväxlingen med både Ishka och Iggy Pop-vortan ombord på sitt skepp – den sistnämnde som deras fånge, då.
Actionkomedi, alltså. Med lite buskisinslag. En inte helt bekväm genre för mig, oavsett hur medvetna eller omedvetna referenserna till De sju samurajerna och 7 vågade livet var när man knåpade ihop det här avsnittet. Och, helt ärligt, det här är ju faktiskt ett mindre haveri. Visst finns det några ljusglimtar här och där, men mest känns det tondövt. Mest för att The Magnificent Ferengi inte alls passar ihop med den plats resten av serien befinner sig på just nu, i varje fall inte med den ambitiösa inledningen av säsongen. Deep Space Nine känns som en serie som hela tiden letar efter sin identitet, och kränger extremt mycket år olika håll på färden. Ibland blir det till lysande avvikelser. Ibland blir det platt och konstigt. Som här.
Betyg: 2/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 522 tv-avsnitt.
Buskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.
I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.
Med farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.
Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret 
Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i 
I en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…