DS9: Who mourns for Morn? Det där Morn fejkar sin död och Quark blir hans arvinge.

Från det ena tokroliga avsnittet till det andra. Äventyret med två hololäkare som slåss mot romulaner följs alltså i releasekronologitidslinjen av ett annat skämtsamt upptåg, där Quark kämpar mot ett helt gäng skummisar som vill komma över ett arv. En annan Star Trek-serie, men samma skojfriska humör.

Quarks arv kommer från rollfiguren som väl ändå får kallas Deep Space Nines stående internskämt. Morn, alltså. Han som alltid sitter i baren hos Quark, och som vi som tittare typ aldrig hört säga ett knyst – men vars svada ändå är något som folk kommenterar och klagar på med jämna mellanrum i serien. Nu blir det inget mer av den varan, eftersom Morn tydligen förolyckats.

Quark blir förstås överlycklig när han får reda på att han utsetts till arvinge. Åtminstone en liten stund, ända till han inser att Morn faktiskt inte har några tillgångar alls. Men sedan blir han glad igen, när han stöter på en naken kvinna i Morns gyttjebad. Hon hävdar nämligen att hon är Morns ex-fru och att hennes före detta make ska ha massor med pengar undanstoppade sedan en vinst i ett lotteri. Fast sedan blir det jobbigt igen när två skummisar hävdar att Morn är skyldig dem en massa pengar från någon skumraskaffär de haft tillsammans. Men sen blir han glad för han hittar en tacka med guldpressat latinum med ett kontonummer på. men säg den lycka som varar – då dyker plötsligt en snubbe upp och förkunnar att han är ett sändebud från det Lurianska kungahuset, där Morn tydligen var prins – ett kungahus som nu vill ha tillbaka sitt utbetalda apanage.

De är förstås lurendrejare alla fyra. Före detta kumpaner till Morn som blivit lurade på sin del av bytet efter en kupp. Nu har brottets preskriptionstid gått ut, och då vill de ha sin del av kakan. Och givetvis börjar de genast bråka sinsemellan så fort de tror att de har en chans att komma över bytet. De börjar skjuta på varandra – vilket förstås slutar med att Odo sätter dem i finkan. Och när hans fiender så är bortstuvade för en längre tid så vågar Morn också återvända från de döda. Han var inte alls avliden, utan det hela var bara en snillrik plan för att röja sina dödsfiender ur vägen. Quark – som nästan höll på att stryka med några gånger under det här äventyret – känner sig trots allt en smula kränkt och utnyttjad av Mourn. I varje fall tills Morn kräkts upp lite latinum åt honom. För hela bytet från de där kuppen har han förvarat i den ena av sina två magar.

När jag såg det här avsnittet kom jag att tänka på ett meme som jag hittade för någon vecka sedan (och som jag postar här intill). Who mourns for Morn kunde ha passat i typ vilken säsong som helst av Deep Space Nine, förutom kanske den här. Just nu är jag faktiskt lite mer nyfiken på hur det går i Dominionkriget än i vilken mage Morn förvarar sin skatt. Framför allt är jag fortfarande lite mätt på ferengis sedan det där “Free Mommy”-avsnittet häromveckan.

Men, visst, helt humorlös ska man kanske inte vara ändå. Jag gillade till exempel Quarks smartare affärstrick, som att ha ett hologram av Morn för att hålla affärerna igång i baren, och att ha en dedikerad plats vid bardisken där folk skulle sitta till sin döde kompis ära. Som farsartad action har ändå det här avsnittet några starka scener. Det var väl kanske bara det att jag satt och längtade efter en annan genre just nu.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 528 tv-avsnitt.

Déja Q. Det där Q fått sparken och söker nytt jobb.

tng deja q 2

Visst var det ett bra tag sedan det var fars-feeling i The Next Generation? Nu är det äntligen dags igen, och lekledare är förstås vår gamla enerverande favorit, Q. Och som vanligt gör han en dramatisk entré – han materialiseras näck på Enterprise brygga. Spritt språngande naken. Och ganska spritt språngande galen, också.

Sist vi såg Q, i Q Who,  ville han bli en del av besättningen på Enterprise. Hans argument då var att han behövdes eftersom mänskligheten inte var mogen för vad de skulle kunna upptäcka ute i galaxen. När han inte fick som han ville kastade han skeppet rakt i famnen på borgerna. Nu har han återvänt till Enterprise med ytterligare en jobbansökan i näven, men ur en betydligt sämre position. Q-nätverket har uteslutit honom, tagit ifrån Q hans krafter och förvandlat honom till en vanlig människa som bestraffning för att han burit sig så illa åt i sin kontakter med olika livsformer runt om i galaxen.

tng deja q 5Där  utvecklades till att bli ett av The Next Generations viktigaste och bästa avsnitt så här långt, så finns det betydligt större utrymme för spex och trams i det här avsnittet. Q upptäcker till exempel successivt sina kroppsliga funktioner som människa, som att han måste sova och ibland äta. Jag är väldigt tacksam för att vi åtminstone inte behövde följa med på toaletten. Data känner sig dock manad att ta hand om Q och introducera honom in i människans värld – han har ju själv kämpat med att bli en integrerad del av släktet – och mellan de två uppstår ett slags vänskap.

tng deja q 3Parallellt med att den smått hysteriske Q virrar runt på skeppet och skapar oordning så försöker Picard och Enterprise rädda planeten Bre’el IV. Deras måne har gått ur sin omloppsbana och håller sakta på att dras ned mot planeten, vilket hotar stora delar av deras situation. Som om inte räddningsuppdraget var tillräckligt komplicerat så attackeras så småningom Enterprise av Calamarainerna. De är ett av många folk som Q kränkt tidigare under sin karriär som maktfullkomligt monster, och nu är de ute efter hämnd. Stackars Picard, hans moral tvingar honom att försöka försvara Q, men innerst inne skulle han nog vilja överlämna Q till vem som helst som vill göra honom illa. Samtidigt vet han ju, vis av erfarenhet, att man aldrig kan lita på Q. Närsomhelst kan det visa sig att hela situationen bara är ytterligare ett test på mänsklighetens förmågor.

tng deja q 4Fast i själva verket är  det Q som testas i det här avsnittet. Q-kollektivet vill pröva hans förmåga att ändra attityd och käka humble pie. Allt som sker övervakas i smyg av Q2 (spelad av Corbin Bernsen – känd från bland annat L.A. Law). När Q har visat att han är beredd att offra sig för Enterprise överlevnads skull får han tillbaka sina krafter. Q fixar i sin tur problemet med den störtande månen, och skänker för ett ögonblick Data förmågan att kunna skratta. Slutet gott, allting gott?  Ja, det kanske dröjer ett tag till nästa farsavsnitt åtminstone.

Det här påminner om: Andra Q avsnitt, förstås. Men det här är knäppare. Och mycket roligare.

Det här är nytt: Vi har fått höra att de finns, men det här är första gången vi får se en annan Q! Samt får se att vår vanlige Q inte alls är så allsmäktig som han gärna velat framstå. O


Höjdpunkten är:
den mexikanska orkestern som Q trollar fram på Enterprises brygga när han blivit förlåten av de andra Q-medlemmarna. Ändå rätt oväntat, till och med för Q. På plats nummer två på min lista kommer scenen där Whoopi Goldberg sticker en gaffel i Q:s hand för att se om han är mänsklig.

Gillade inte: Upplösningen var lite väl sockersöt för mig. Trots Mariachi-orkestern.

Vad har vi lärt oss? Det är synd om människorna. Och att det finns gränser även för hur illa en Q får bära sig åt på jobbet.

Det är nog tur att det här avsnittet kommer först i säsong 3. Nu har jag vant mig vid Q och kan uthärda hela skalan av hans bisarra uppenbarelser. Men samtidigt som hans farsfasoner känns som ett välbehövligt avbrott från mycket av gravallvaret i The Next Generation, så devalveras förstås samtidigt en del av seriens seriositet med ett sånt här avsnitt. Men i just Déja Q blir det så pass crazy att det faktiskt fungerar. Och så är ju Q så himla mycket mer sympatisk att kolla på när han inte har några superkrafter. Det är först när Q och Q2 börjar tramsa tillsammans som det blir lite för mycket Mork & Mindy över det hela för min smak.

Betyg: 7/10 (tydligen har julefriden gett mig ett generöst sinnelag).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 163 tv-avsnit

Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

tng manhuntBuskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.

tng ladder 3I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.

tng up the long ladderMed farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.

Mindre farsartad är intrigen kring en annan bortglömd koloni, dit bara fem personer lyckades ta sig levande. Den har överlevt genom kloning, men nu har invånarna replikerats så många gånger att genuppsättningen börjar förlora i kvalitet. De är såpass desperata på sin jakt efter nya gendonatorer att de söver ner Riker och doktor Pulaski för att sno lite dna från dem. Till sist kommer man förstås fram till slutsatsen att det bästa vore att slå samman de två kolonierna för att få in nytt blod i bägge grupperna. Pulaskis mycket schemaartade prat om genetik känns väldigt kyligt och logiskt – som om hon plötsligt vore Spock. Bland annat måste varje kvinna ha barn med tre olika män för att garantera den genetiska mångfalden inom gruppen. Ett minst sagt intrikat dilemma som inte utforskas närmare.Det är ju ändå bonnlurkar och kloner det handlar om. Inte fina personer som Riker och Pulasko, som förskräckt ryggar tillbaka vid tanken på att donera DNA till en isolerad rymdkoloni med genhunger.
tng manhunt lwaxana 2Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret Lwaxana Troi gör comeback här. Om än tossigare än tidigare. Hon har uppnått den fas i livet då Betazoidkvinnor är som mest sexuellt aktiva, vilket i praktiken innebär att hon med stor gränslöshet och frenesi jagar efter i stort sett varenda karl hon råkar på. För ett ögonblick verkar hon till och med överväga att inleda ett seriöst förhållande med unge herr Wesley Crusher. Han undkommer med blotta förskräckelsen. Även om i stort sett alla skämt görs på Lwaxanas bekostnad, så lyckas Star Trek-veteranen Majel Barrett ändå på något sätt rädda det här avsnittet. Det hade kunnat bli förfärligt, nu är det bara bitvis obehagligt. Dock undrar jag fortfarande lite över varför Lwaxana är besatt av att gifta sig när hon går in i sin sexuella peak. Det låter på något vis kontraproduktivt.

tng manhunt 3Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i The Big Goodbye, men hon spårar förstås upp honom ganska snart. Holodäcksmiljön visar sig dessutom vara långt ifrån ett gömställe, det är betydlig mer farligt än han hade förväntat sig. Hårdkokta deckare kanske är för tuffa för Picard, även om de utspelas på ett holodäck. Lwaxana trivs däremot som en fisk i vattnet. Framför allt innan hon inser att mannen i hennes drömmar som hon träffar på holodäck just är mannen i hennes drömmar – och inte finns i verkligheten.

star trek manhunt 4 tngI en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…

Star Trek är som bäst när det kan pendla mellan det yttersta allvar och självironisk humor. Men fars och buskis är alltid en svår balansakt. Utan Majel Barrett går det nästan inte att komma undan med det. .

Betyg: Up the long ladder 3/10

Manhunt 5/10 (men det är bara tack vare att jag gillar Lwaxana. Och fiskvarelser.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 147 tv-avsnitt.