En perfekt värld. Hur ser den ut och, kanske viktigast av allt, vem får inte leva i den för att den ska fortsätta att vara perfekt? Det är temat för The masterpiece society, där Enterprise oväntat stöter på en koloni där det inte borde finnas en koloni. Det visar sig vara en hemlig bosättning, ett försök att skapa en utopisk värld genom genetisk forskning och en noga framavlad befolkning.
En förutsättning för att ett sånt här projekt ska lyckas är förstås total isolering, därför är befolkningen på Moab IV inte särskilt intresserade av att ha någon kontakt med Enterprise besättning. Inte förrän Picard förklarar för dom att fragment från en slocknad stjärna hotar att utplåna hela deras koloni så ger kolonins ledare Aaron Connor med sig.
Väl på plats på planeten så får Riker, La Forge och Troi en guidad visning genom kolonin, men de reagerar lite olika på idyllen. La Forge inser ganska snabbt att han aldrig skulle ha blivit född i ett samhälle som det här, hans anlag för blindhet skulle ha upptäckts redan på fosterstadiet och han skulle ha gallrats bort. Men gränsen för det genetiska urvalet går inte vid funktionsnedsättningar, för här är varje person i kolonin framavlad för exakt det jobb hen ska utföra. Ingen behöver tvivla på att de hamnat på rätt plats i livet, och ingen talang gås förlorad för att någon inte har blivit upptäckt. Så förklarar i varje fall kolonins ledare Aaron Connor det:
My entire psychological makeup tells me that I was born to lead. I am exactly what I would choose to be. Think of it another way. Are there still people in your society who have not discovered who they really are, or what they were meant to do with their lives? They may be in the wrong job, they may be writing bad poetry. Or worse yet, they may be great poets working as labourers, never to be discovered. That does not happen here. It is, for us, an ideal existence. We will not give it up easily.
Det kanske är en kurators dröm, en värld där alla är nöjda? Troi verkar i alla fall lite tagen av projektets omfattning och genomförande. Ja, till och med lockad av att få leva i ett samhälle där ingen har några problem att dryfta med henne. Eller så är det Aaron Connors utstrålning som får henne på fall. Snart står det åtminstone klart att Connor själv är beredd att sälja ut hela sin kolonis grundvärderingar efter några lystna blickar på Troi och hennes tajta uniform.
Närvaron av personal från Enterprise i kolonin ställer också till det på andra sätt. När kolonins främsta astrofysiker Hannah Bates inser att det finns en värld där ute som gjort tekniska landvinningar som hon aldrig kommer att få ta del av, så vill hon hoppa av livet i kolonin och istället hänga med Enterprise ut i universum. När fler än Bates vill lämna kolonin utvecklas frågan till ett moraliskt dilemma för kapten Picard – har Enterprise räddningsaktion i själva verket lett till den utopiska kolonins undergång.
I grunden ett sympatiskt avsnitt, där även livet i den genetiskt skildras nyanserat (till exempel om man jämför med skildringen av ett annat paradis man stötte på i Justice. Samtidigt är jag också lite konfunderad. Priset för den genetiska aveln framstår faktiskt aldrig riktigt tydligt. Får kolonins medlemmar välja partners fritt? Hur “dålig” kan en individ få vara och ändå ha rätten till att födas? Och blir det verkligen aldrig några bakslag i drömmarna om en “perfekt” människa. Med tanke på Star Trek-universumets historia, med elitisktiska visionärer som ville avla fram supermänniskor på jorden (som till exempel Khan så tycker jag faktiskt att Picard är lite väl loj i sina reaktioner. Ett hypertolerant sätt att hantera det här ämnet som faktiskt skapar fler frågor än man lyckas reda ut. För övrigt börjar jag bli lite trött på sf-intriger i den här serien vars upplösning går ut på att det sitter en eller flera personer och tittar på en mätare och ropar siffror högt till varandra.
Ett klurigt avsnitt att sätta betyg på tycker jag, har ändrat fram och tillbaka flera gånger, men trots mina invändningar så tycker jag att helhetsintrycket ändå är ett skickligt berättat avsnitt.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 215 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Buskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.
I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.
Med farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.
Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret 
Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i 
I en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…