Alltså. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger (eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen). Sedan googlade jag lite och insåg att det här avsnittet sändes fyra dagar före Halloween 1967. Kanske ursäktar det en del av kitschigheten. Men inte helt och hållet.
Allt börjar hyfsat normalt. Sulu och Scott försvinner på uppdrag på en främmande planet. Den tredje besättningsmedlemmen transporteras upp, men är död. Ur hans mun kommer trots likstelheten ljudet av en mörk röst som säger att det vilar en förbannelse över Enterprise, och att skeppet bör ge sig av från planeten. Vilket förstås bara får Kirk att bestämma sig för att transportera ner sig själv, Spock och McCoy till planeten. Lite som en klassisk scream queen i en skräckfilm, faktiskt. “En man dog och två försvann – dit åker jag genast!”
Väl på planeten möter de häxor, hittar ett spökslott och hänger fastspända i kedjor innan de får träffa slottets härskare – en häxa och en trollkarl. Fast häxan är först en katt. I alla fall, de två verkar bägge ha oinskränkta krafter. De styr Sulus, Scotts och McCoys hjärnor, får hela Enterprise att koka och kan byta blixtsnabbt byta outfits – allt lika smärtfritt. Samtidigt verkar det som om de på något sätt behöver access till människornas hjärnor. De verkar helt enkelt komma från en rätt så trist värld, men med hjälp av mänskliga minnen och drömmar kan de återskapa en mänsklig – och lite roligare – tillvaro. Den medeltida miljön som de skapat på slottet är helt enkelt en produkt av en lite misslyckad hjärnscanning av Enterprisepersonalens hjärnor (och såklart också en smart budgetlösning. All rekvisita och kulisser som Star Trek kunde hyra i något gammalt lager någonstans gjorde Desilus ekonomiavdelning lyckliga.Trots det gick det här avsnittet långt över budget.)
Inte helt oväntat blir häxan fulllständigt gaaaalen i Kirk. I en smått fantastisk scen visar hon till exempel sina shapeshiftingförmågor genom en bisarr modeshow. Eller ska jag kalla det för ett förförelsemontage: “jag kan bli vilken kvinna du vill!”.
När Kirk inte faller för detta förvandlas hon till en gigantisk katt (billigaste specialeffekten någonsin måste vara en katt som springer runt i en miniatyrborg av papp) och börjar jaga både Enterprise-mannarna och sin trollkarlsbundsförvant. Sen slår Kirk sönder den energialstrande transmuteraren och de bägge utomjordingarna förvandlas till någon sorts hostande skaldjursfågelungar som snart går upp i rök.
Alltså, det går inte riktigt att i ord sammanfatta mina känslor för det här avsnittet. Jag får lite intrycket av att hela manusavdelningen för en gångs skull bara bestämde sig för att släppa igenom alla förslag, oavsett kvalitet. Bara gav upp, “det är ju trots allt Halloween”. Att det sen bitvis är ett av de märkligaste Star Trek-avsnitt jag sett, just på grund av kitschigheten, ger liksom pluspoäng i en annan kategori än den vanliga. Men visst finns här detaljer att glädjas åt. Lyckligtvis hade jag till exempel lyssnat på lite Star Trek-poddar innan jag såg det här avsnittet, så att jag inte missade Chekhovs FANTASTISKA peruk i det här avsnittet. Äkta Halloweenkänsla på den!
Betyg – kitschfaktor: 9/10
Betyg – hur mådde jag egentligen av det här avsnittet? : 3/10
Ett avsnitt som jag alltid haft svårt för sen jag först såg det. Det är helt enkelt för mycket för mig. För mycket kitschighet, för mycket konstigheter. Jag kan helt enkelt inte leva mig in i det och se det på ett seriöst sätt. :/
Nä, jag fattar inte riktigt hur det släpptes igenom. Och det var dessutom det första som spelades in på säsong 2. Älskar att författaren till These are the voyages skriver att han tycker att katteffekterna faktiskt fungerar!!!