I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.
Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.
Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.
För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.
Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.
I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.
Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.
Betyg: 2/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.
Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.
