Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia

Assignment: Earth. Det som egentligen är en pilot för en helt annan serie.

st ass 5Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.

I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till 1968. Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt – samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden. Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet. Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig?

Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara. Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt?

st ass 2Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.

st ass 6Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.

Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot – att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal.  Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.

Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Jätteobehagligt. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant. Sättet som han tyr sig till Isis på är bedårande. Kanske det mest passionerade som Spock gett uttryck för så här långt. Klappa, mys, spinn.

Tycker också mycket om att datorn i avsnittet är en bitch, och att Assignement: Earth får mig att tänka på både filmen War Games och pilotavsnittet av Lost in Space. Som Star Trek-avsnitt är det här annars ganska värdelöst. Men som tidsdokument över 60-talets vätebombsångest är det förstås ovärderligt. Betyg: 8/10.

Catspaw. Halloweenavsnittet. Eller: Häxor, läxor och dödliga transmuterare.

st catspaw

Alltså. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger (eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen). Sedan googlade jag lite och insåg att det här avsnittet sändes fyra dagar före Halloween 1967. Kanske ursäktar det en del av kitschigheten. Men inte helt och hållet.

Allt börjar hyfsat normalt. Sulu och Scott försvinner på uppdrag på en främmande planet. Den tredje besättningsmedlemmen transporteras upp, men är död. Ur hans mun kommer trots likstelheten ljudet av en mörk röst som säger att det vilar en förbannelse över Enterprise, och att skeppet bör ge sig av från planeten. Vilket förstås bara får Kirk att bestämma sig för att transportera ner sig själv, Spock och McCoy till planeten. Lite som en klassisk scream queen i en skräckfilm, faktiskt. “En man dog och två försvann – dit åker jag genast!”

st catspaw 2Väl på planeten möter de häxor, hittar ett spökslott och hänger fastspända i kedjor innan de får träffa slottets härskare – en häxa och en trollkarl. Fast häxan är först en katt. I alla fall, de två verkar bägge ha oinskränkta krafter. De styr Sulus, Scotts och McCoys hjärnor, får hela Enterprise att koka och kan byta blixtsnabbt byta outfits – allt lika smärtfritt.  Samtidigt verkar det som om de på något sätt  behöver access till människornas hjärnor. De verkar helt enkelt komma från en rätt så trist värld, men med hjälp av mänskliga minnen och drömmar kan de återskapa en mänsklig – och lite roligare – tillvaro. Den medeltida miljön som de skapat på slottet är helt enkelt en produkt av en lite misslyckad hjärnscanning av Enterprisepersonalens hjärnor (och såklart också en smart budgetlösning. All rekvisita och kulisser som Star Trek kunde hyra i något gammalt lager någonstans gjorde Desilus ekonomiavdelning lyckliga.Trots det gick det här avsnittet långt över budget.)

IMG_1399

Inte helt oväntat blir häxan fulllständigt gaaaalen i Kirk. I en smått fantastisk scen visar hon till exempel sina shapeshiftingförmågor genom en bisarr modeshow. Eller ska jag kalla det för ett förförelsemontage: “jag kan bli vilken kvinna du vill!”.

IMG_1394IMG_1395

När Kirk inte faller för detta förvandlas hon till en gigantisk katt (billigaste specialeffekten någonsin måste vara en katt som springer runt i en miniatyrborg av papp) och börjar jaga både Enterprise-mannarna och sin trollkarlsbundsförvant. Sen slår Kirk sönder den energialstrande transmuteraren och de bägge utomjordingarna förvandlas till någon sorts hostande skaldjursfågelungar som snart går upp i rök.

IMG_1404Alltså, det går inte riktigt att i ord sammanfatta mina känslor för det här avsnittet. Jag får lite intrycket av att hela manusavdelningen för en gångs skull bara bestämde sig för att släppa igenom alla förslag, oavsett kvalitet. Bara gav upp, “det är ju trots allt Halloween”.  Att det sen bitvis är ett av de märkligaste Star Trek-avsnitt jag sett, just på grund av kitschigheten, ger liksom pluspoäng i en annan kategori än den vanliga. Men visst finns här detaljer att glädjas åt. Lyckligtvis hade jag till exempel lyssnat på lite Star Trek-poddar innan jag såg det här avsnittet, så att jag inte missade Chekhovs FANTASTISKA peruk i det här avsnittet. Äkta Halloweenkänsla på den!

Betyg – kitschfaktor: 9/10

Betyg – hur mådde jag egentligen av det här avsnittet? : 3/10