VOY: Tattoo. Det där Chakotay hittar sitt urfolks “gudar”.

voy tattoo 6

Ett blogginlägg om dagen var målet under sommaren. Det gick hyfsat lätt så länge jag hade semester. Den här veckan jobbar jag med programverksamhet under Pridefestivalen, och plötsligt finns det visst ingen tid kvar, varken för att sova eller för att skriva om de här fantastiska serierna. I alla fall fram tills nu. För även mitt under den fetaste festen måste man ibland dra sig undan och skriva lite blogg om äventyr i rymden. Framför allt när man till och med under Pridefestivalen springer på bloggläsare som otåligt väntar på att man ska hinna fram till säsong sex av Deep Space Nine. Eller i alla fall en läsare. Så, det här tidiga morgonblogginlägget är för dig, Luka.

Så var det på nytt dags för Star Trek att predika: Gud är en alien! Den här gången är det Chakotay som får träffa samma ras av rymdvarelser som en gång i tiden besökte hans förfäder på Jorden.

voy tattoo 4Urfolksromantiken är i regel ganska tät kring Chakotay i Voyager. Hans riter, drömresor och andliga perspektiv ses med stor respekt bland hans kollegor ombord. Och för serieskaparna verkar han fylla någon slags andlig kvot i serien – ingen annan på Voyager verkar ju ha någon fast religiös övertygelse. Men i Tattoo får vi genom en rad flashbacks se en helt annan Chakotay. Här möter vi en ung, upprorisk yngling som tycker att farsans andliga intresse är världsfrånvänt och meningslöst, och att den febriga pilgrimsfärd där hans pappa söker efter sin stams släktingar på Jorden mest känns pinsam. Det är tydligen först efter faderns död som Chakotay inser att han burit sig åt som en idiot, och därför låter tatuera in samma mönster över ena ögat som både pappan och de där kusinerna på Jorden, gummiträdets folk, hade. Och det är ju tur, för det är just den där tatueringen som gör att ett gäng skeptiska aliens i deltakvadranten faktiskt tar honom på allvar. De har ju samma mönster i sitt ansikte.

Rymdvarelserna som Chakotay stöter på i det här avsnittet besökte Jorden för 45 000 år sedan, och puffade liksom på utvecklingen hos en primitiv stam (Chakotays förfäder, bland annat) så att de skulle ge sig ut och upptäcka världen. Legenden om rymdvarelsernas besök bevarades hos urfolket, som kallade dem för sky spirits. Men bandet mellan Jorden och deras välgörare bröts när urfolken i stort sett försvann (vad de inte visste var att till exempel Chakotays stam flyttade till en planet i närheten av Cardassien) och jordens befolkning struntade i ekologisk hållbarhet och istället begick rovdrift på naturtillgångarna. Så när Voyager kommer farandes genom rymden till rymdvarelsernas planet och skickar bossiga meddelanden om att man gärna vill påbörja lite brytning av ett sällsynt mineral där, så är det inget välkommet besök. Rymdvarelserna sig oanträffbara, sätter igång åskväder när Voyager försöker använda transportören och håller nästan på att låta Janeways skepp förlisa i ett oväder. Allt för att inga människor ska kunna landstiga och börja exploatera deras planet.

voy tattoo 5Det är bara Chakotay som planetens invånare överhuvudtaget är intresserade av att prata med. Orsaken är den där tatureringen. Det är också Chakotay som spårat upp det här märkliga folket och deras hemplanet, efter att ha känt igen en mycket speciell symbol under ett uppdrag. Samma symbol som han såg med sin far på Jorden under jakten på gummiträdsfolket. Och det är också Chakotay som räddar Voyager när Janeway försöker landa på planeten. Han ger sitt ord på att mänskligheten har förändrats, stormen upphör, och han får till och med ta med sig lite av det där mineralet med sig till Voyager. Men något officiellt statsbesök av Federationen blir det inte – man vet ju inte hur det slutar med de där homo sapiens, liksom.

voy tattoo 2I Tattoo finns också ett försök till en b-handling. I den bestämmer sig hololäkaren på Voyager för att testa hur det är att ha en 29-timmars influensa – detta efter att bland annat Kes klagat på hans empatilösa bemötandet av patienterna (han tycker att folk gnäller för mycket och i onödan). Doktorn programmerar in sjukdomen i sitt system, och står ganska stoiskt ut med influensan, om än med en del snörvel och nysningar. I varje fall fram till att de där 29 timmarna gått och influensan sedan ändå inte försvinner. Det visar sig vara Kes som ändrat sjukdomsförloppet i doktorns program. Hon tycker, helt korrekt, att doktorn inte får rätt intryck av ett sjukdomstillstånd om han vet när influensan tar slut. Så hon adderade visst några timmar, för att ge honom den rätta känslan av panik och uppgivenhet som en sjukdom kan ge.

Jag gillar den fördjupning kring Chakotay som Tattoo ger. Lite sprickor i fasaden. Som att hans andliga uppvaknande kom rätt sent. Så pass sent att man kan misstänka att hans  stora intresse för sitt folks ritualer är ett sätt att kompensera för att han inte hade tron som ung. Lite som på samma sätt som Worf försöker vara en mönsterklingon, eftersom han missade så många år av klingonkultur när han växte upp bland människor. Här finns också ett sympatiskt ekologiskt budskap. Men det är ändå något som inte klickar. De där flashbacksen känns rätt kackiga, den unge Chakotay är bara irriterande. Och det där urfadersansiktet som dyker upp ibland i bild är lite väl kackigt. Så ett sympatiskt avsnitt, som liksom aldrig riktigt lyfter för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 399 tv-avsnitt.

VOY: Cathexis. Det med hjärnätande aliens och Chakotays fritt svävande medvetande.

voy cathexis 3

Alltså, höll på att smälla av när det här avsnittet började. ETT HOLODÄCKAVSNITT TILL! DIREKT EFTER DET FÖRRA???? Lyckligtvis var det fråga om en falsk öppning – något jag tycker mig ana som en liten trend i både Voyager och Deep Space Nine. Inledningarna är ett villospår. Mer eller mindre lur som får oss att tro att avsnittet ska handla om något helt annat än vad som egentligen är temat.

voy cathexisVi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.

voy cathexis 4Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.

voy cathexis 2Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.

Sedan måste man ju bara älska ett avsnitt som har en replik som:

TORRES: I think I was just taken over by the alien. One second I was working the plasma relays and the next thing I knew, I was ejecting the warp core.

Råkade liksom bara skjuta ut den. Måste ha varit besatt. Förväntade mig att nästa grej Torres frågar om är när det blir fika. Så odramatiskt lät det, liksom

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 13/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 374 tv-avsnitt.

DS9: If Wishes Were Horses. Det där Rumpelstiltskin besöker Deep space nine.

ds9 wishes

Det här var det första avsnittet av Star Trek som faktiskt gett mig mardrömmar. Kanske en uppenbar risk när man ser på ett så här märkligt avsnitt precis innan man går och lägger sig. För om Rumpelstiltskin dyker upp på Deep Space Nine kan väl typ allting hända? För min del ledde det till en dröm där Håkan Hellström skulle uppträda på en liten, liten meteorit. Jag var den ende i publiken och var tvungen att hålla i mig hårt i olika klippor för att kunna stanna kvar på meteroiten eftersom det bara fanns en väldigt svag gravitation på det där stenstycket. Håkan verkade däremot obekymrad. Tur att jag inte hade den mardrömmen ombord på Deep Space Nine. Då hade den kunnat bli verklighet.

ds9 wishes 4Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.

Men den är fantastiska grundpremissen med alla sina vansinniga inslag dränks efter en stund i oääääääändliga mängder technobabble. Alltså, seriöst. Det tar aldrig slut. Som det här, liksom…

O’BRIEN: Wave intensity from the rift is dropping. The thoron field boundary is shrinking. Particle energy is rising. Wait a minute, what’s this?
DAX: Wave emissions are fluctuating. We’re not getting a controlled collapse.
SISKO: Chief?
O’BRIEN: Damn it. We’re picking up an exothermic reaction pattern. It may be neutralising the pulse waves. Stand by.
KIRA: Perimeter sensors are picking up a subspace oscillation. What the hell does that mean?
DAX: Proton counts have tripled.
O’BRIEN: Residual pulse wave activity from our torpedoes is down to fourteen percent. The flux density readings inside the rupture are off the scale.

ds9 wishes 3Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.

PS – lite extra queerigheter i det här avsnittet. Som att Dax skojar om att hon vet allt om hur det är att vara en ung man, hon har ju varit en själv. Eller när Odo försöker få folks uppmärksamhet på promenaden: “Ladies and gentlemen, may I have your attention, please? Ladies and gentlemen, and all androgynous creatures, your attention please!”.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 16/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 266 tv-avsnitt. 

Conspiracy. Det med splatter och parasiter i hjärnan.

tng conspiracy

Åh! Vilket underbart kitschigt avsnitt!! Jag blir ändå imponerad av personen som kom på att man skulle kunna korsa mind control-insekterna i The Wrath of Khan med något slags Alien-inspirerat mammamonster och sedan kryddat det hela med lite Bodysnatcher-intrig. Och dessutom kom undan med det! Eller, vänta. Nu läser jag i The Next Generation Companion att det här är ett mörkt och “moody” avsnitt. Fan, är det bara jag som tycker att det var helt hysteriskt? Jag menar, folk äter maskar! Djur bor inuti folks hjärnor och andas med gadden! För mig var det som att Star Trek hittade tillbaka till sin gamla surrealism från 60-talet i och med det här avsnittet, dessvärre kändes specialeffektskompetensen som samtida med den (blev lite chockad över att avsnittet fick en Emmy för mask och make-up, men jag vet ju inte vad de tävlade emot).

tng conspiracy 3I Conspiracy följer man alltså upp den konspirationsteori som det hintades om i avsnittet Coming of Age. Jag har ju förstått att det är en ganska stor sak att man i Star Treks idealistiaka universum ens antyder att korruption och egenintressen existerar inom Stjärnflottan, så givetvis utvecklas det som från början ser ut som smutsigt internt maktspel till att i själva verket var ett försök till ett maktövertagande av en yttre fiende. Attacken kommer från en ras som specialiserat sig på att krypa in i varelsers munnar och sedan ta kontroll över deras hjärnor. Utom modervarelsen. Hon, som tydligen föder fram alla undersåtar, verkar bo någonstans mellan lungorna och magen hos sin värdmänniska. Just den detaljen framgår på ett…ja, vad ska vi kalla det….splatterartat sätt. Eller som jag skulle vilja kalla det: det skojiga sättet. I alla fall när det är så här dåligt gjort. Ingen kan på allvar ens bli äcklad av det här gore-tramset.

Min enda egentliga invändning är att en parasitattack av det här slaget borde ta lite tid att avvärja. Rimligtvis har de spridit sig till olika delar av federationen. Men här kändes det som att dte räckte att ta livet av en handfull parasiter för att vara klara med utrensningen.

Det här var också första gången som jag på allvar började fundera lite över schemaläggningen ombord på Enterprise. Hur organiseras dygnet ombord? Är det egentligen rimligt att alla tre som har de högsta befälen ombord är på bryggan samtidigt? Finns det ett natt-team som vi aldrig fått se tidigare? Så många frågor. Är nästan säker på att det finns en sajt någonstans där ute kring hur de olika arbetspassen ser ut.

Men tillbaka till själva avsnittet. Jag har förstått att det här är en vattendelare inom vissa Trekker-kretsar. Jag gillade i varje fall avsnittet. Det börjar lite vagt och blir sedan mer och mer crazy, och efter en svag och ganska försiktig säsong så känns det härligt ju knäppare det blir. För den flippar på rätt sätt. Jag tycker helt enkelt att det är mycket mer spännande med vidriga skalbaggar som äter sig in i hjärnorna på folk än när det uppstår hicka i tidsväven. Dessutom. Det äts maskar!

tng conspiracy 5

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 127 tv-avsnitt.

Catspaw. Halloweenavsnittet. Eller: Häxor, läxor och dödliga transmuterare.

st catspaw

Alltså. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger (eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen). Sedan googlade jag lite och insåg att det här avsnittet sändes fyra dagar före Halloween 1967. Kanske ursäktar det en del av kitschigheten. Men inte helt och hållet.

Allt börjar hyfsat normalt. Sulu och Scott försvinner på uppdrag på en främmande planet. Den tredje besättningsmedlemmen transporteras upp, men är död. Ur hans mun kommer trots likstelheten ljudet av en mörk röst som säger att det vilar en förbannelse över Enterprise, och att skeppet bör ge sig av från planeten. Vilket förstås bara får Kirk att bestämma sig för att transportera ner sig själv, Spock och McCoy till planeten. Lite som en klassisk scream queen i en skräckfilm, faktiskt. “En man dog och två försvann – dit åker jag genast!”

st catspaw 2Väl på planeten möter de häxor, hittar ett spökslott och hänger fastspända i kedjor innan de får träffa slottets härskare – en häxa och en trollkarl. Fast häxan är först en katt. I alla fall, de två verkar bägge ha oinskränkta krafter. De styr Sulus, Scotts och McCoys hjärnor, får hela Enterprise att koka och kan byta blixtsnabbt byta outfits – allt lika smärtfritt.  Samtidigt verkar det som om de på något sätt  behöver access till människornas hjärnor. De verkar helt enkelt komma från en rätt så trist värld, men med hjälp av mänskliga minnen och drömmar kan de återskapa en mänsklig – och lite roligare – tillvaro. Den medeltida miljön som de skapat på slottet är helt enkelt en produkt av en lite misslyckad hjärnscanning av Enterprisepersonalens hjärnor (och såklart också en smart budgetlösning. All rekvisita och kulisser som Star Trek kunde hyra i något gammalt lager någonstans gjorde Desilus ekonomiavdelning lyckliga.Trots det gick det här avsnittet långt över budget.)

IMG_1399

Inte helt oväntat blir häxan fulllständigt gaaaalen i Kirk. I en smått fantastisk scen visar hon till exempel sina shapeshiftingförmågor genom en bisarr modeshow. Eller ska jag kalla det för ett förförelsemontage: “jag kan bli vilken kvinna du vill!”.

IMG_1394IMG_1395

När Kirk inte faller för detta förvandlas hon till en gigantisk katt (billigaste specialeffekten någonsin måste vara en katt som springer runt i en miniatyrborg av papp) och börjar jaga både Enterprise-mannarna och sin trollkarlsbundsförvant. Sen slår Kirk sönder den energialstrande transmuteraren och de bägge utomjordingarna förvandlas till någon sorts hostande skaldjursfågelungar som snart går upp i rök.

IMG_1404Alltså, det går inte riktigt att i ord sammanfatta mina känslor för det här avsnittet. Jag får lite intrycket av att hela manusavdelningen för en gångs skull bara bestämde sig för att släppa igenom alla förslag, oavsett kvalitet. Bara gav upp, “det är ju trots allt Halloween”.  Att det sen bitvis är ett av de märkligaste Star Trek-avsnitt jag sett, just på grund av kitschigheten, ger liksom pluspoäng i en annan kategori än den vanliga. Men visst finns här detaljer att glädjas åt. Lyckligtvis hade jag till exempel lyssnat på lite Star Trek-poddar innan jag såg det här avsnittet, så att jag inte missade Chekhovs FANTASTISKA peruk i det här avsnittet. Äkta Halloweenkänsla på den!

Betyg – kitschfaktor: 9/10

Betyg – hur mådde jag egentligen av det här avsnittet? : 3/10

The Corbomite Maneuver. Det med Balok. Och scenerna när alla trillar.

st corbomite

Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.

IMG_1246  IMG_1252 IMG_1253 IMG_1241

Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den.  “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.

Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.

st corbomite 2The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.

Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.

Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?

Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!

Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!