Ett blogginlägg om dagen var målet under sommaren. Det gick hyfsat lätt så länge jag hade semester. Den här veckan jobbar jag med programverksamhet under Pridefestivalen, och plötsligt finns det visst ingen tid kvar, varken för att sova eller för att skriva om de här fantastiska serierna. I alla fall fram tills nu. För även mitt under den fetaste festen måste man ibland dra sig undan och skriva lite blogg om äventyr i rymden. Framför allt när man till och med under Pridefestivalen springer på bloggläsare som otåligt väntar på att man ska hinna fram till säsong sex av Deep Space Nine. Eller i alla fall en läsare. Så, det här tidiga morgonblogginlägget är för dig, Luka.
Så var det på nytt dags för Star Trek att predika: Gud är en alien! Den här gången är det Chakotay som får träffa samma ras av rymdvarelser som en gång i tiden besökte hans förfäder på Jorden.
Urfolksromantiken är i regel ganska tät kring Chakotay i Voyager. Hans riter, drömresor och andliga perspektiv ses med stor respekt bland hans kollegor ombord. Och för serieskaparna verkar han fylla någon slags andlig kvot i serien – ingen annan på Voyager verkar ju ha någon fast religiös övertygelse. Men i Tattoo får vi genom en rad flashbacks se en helt annan Chakotay. Här möter vi en ung, upprorisk yngling som tycker att farsans andliga intresse är världsfrånvänt och meningslöst, och att den febriga pilgrimsfärd där hans pappa söker efter sin stams släktingar på Jorden mest känns pinsam. Det är tydligen först efter faderns död som Chakotay inser att han burit sig åt som en idiot, och därför låter tatuera in samma mönster över ena ögat som både pappan och de där kusinerna på Jorden, gummiträdets folk, hade. Och det är ju tur, för det är just den där tatueringen som gör att ett gäng skeptiska aliens i deltakvadranten faktiskt tar honom på allvar. De har ju samma mönster i sitt ansikte.
Rymdvarelserna som Chakotay stöter på i det här avsnittet besökte Jorden för 45 000 år sedan, och puffade liksom på utvecklingen hos en primitiv stam (Chakotays förfäder, bland annat) så att de skulle ge sig ut och upptäcka världen. Legenden om rymdvarelsernas besök bevarades hos urfolket, som kallade dem för sky spirits. Men bandet mellan Jorden och deras välgörare bröts när urfolken i stort sett försvann (vad de inte visste var att till exempel Chakotays stam flyttade till en planet i närheten av Cardassien) och jordens befolkning struntade i ekologisk hållbarhet och istället begick rovdrift på naturtillgångarna. Så när Voyager kommer farandes genom rymden till rymdvarelsernas planet och skickar bossiga meddelanden om att man gärna vill påbörja lite brytning av ett sällsynt mineral där, så är det inget välkommet besök. Rymdvarelserna sig oanträffbara, sätter igång åskväder när Voyager försöker använda transportören och håller nästan på att låta Janeways skepp förlisa i ett oväder. Allt för att inga människor ska kunna landstiga och börja exploatera deras planet.
Det är bara Chakotay som planetens invånare överhuvudtaget är intresserade av att prata med. Orsaken är den där tatureringen. Det är också Chakotay som spårat upp det här märkliga folket och deras hemplanet, efter att ha känt igen en mycket speciell symbol under ett uppdrag. Samma symbol som han såg med sin far på Jorden under jakten på gummiträdsfolket. Och det är också Chakotay som räddar Voyager när Janeway försöker landa på planeten. Han ger sitt ord på att mänskligheten har förändrats, stormen upphör, och han får till och med ta med sig lite av det där mineralet med sig till Voyager. Men något officiellt statsbesök av Federationen blir det inte – man vet ju inte hur det slutar med de där homo sapiens, liksom.
I Tattoo finns också ett försök till en b-handling. I den bestämmer sig hololäkaren på Voyager för att testa hur det är att ha en 29-timmars influensa – detta efter att bland annat Kes klagat på hans empatilösa bemötandet av patienterna (han tycker att folk gnäller för mycket och i onödan). Doktorn programmerar in sjukdomen i sitt system, och står ganska stoiskt ut med influensan, om än med en del snörvel och nysningar. I varje fall fram till att de där 29 timmarna gått och influensan sedan ändå inte försvinner. Det visar sig vara Kes som ändrat sjukdomsförloppet i doktorns program. Hon tycker, helt korrekt, att doktorn inte får rätt intryck av ett sjukdomstillstånd om han vet när influensan tar slut. Så hon adderade visst några timmar, för att ge honom den rätta känslan av panik och uppgivenhet som en sjukdom kan ge.
Jag gillar den fördjupning kring Chakotay som Tattoo ger. Lite sprickor i fasaden. Som att hans andliga uppvaknande kom rätt sent. Så pass sent att man kan misstänka att hans stora intresse för sitt folks ritualer är ett sätt att kompensera för att han inte hade tron som ung. Lite som på samma sätt som Worf försöker vara en mönsterklingon, eftersom han missade så många år av klingonkultur när han växte upp bland människor. Här finns också ett sympatiskt ekologiskt budskap. Men det är ändå något som inte klickar. De där flashbacksen känns rätt kackiga, den unge Chakotay är bara irriterande. Och det där urfadersansiktet som dyker upp ibland i bild är lite väl kackigt. Så ett sympatiskt avsnitt, som liksom aldrig riktigt lyfter för mig.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 399 tv-avsnitt.
Vi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.
Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.
Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.
Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.
Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.
I Conspiracy följer man alltså upp den konspirationsteori som det hintades om i avsnittet 
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.