Short Treks: Ephraim and Dot. Den gulliga barnversionen av TOS.

Okej, här fick vi oss lite oväntat ett Short Trek-avsnitt som handlar om originalserien. FAst berättat ur ett björndjurs perspektiv. Ja, faktiskt just det björndjur som Michael Burnham släppte fri från Discovery i ett avsnitt från första säsongen. Vad som hände sedan? Jo, björndjuret behövde hitta en plats att lägga sina ägg på. Tydligen var det inte avskräckt från federationsrymdskepp efter vistelsen på Discovery, utan när Enterprise kommer i dess väg är det där som äggen ska läggas. Det finns bara ett problem, en sån där liten underhållsrobot som tänker göra allt vad den kan för att hålla björndjuret utanför skeppet. Det går sådär.

Det här, det första animerade Short Trek-äventyret faktiskt, är en enda lång retrofest. Medan björndjurets gör sina envisa försök att ta sig in på Enterprise så skymtar en rad legendariska detaljer från originalserien förbi. Khan, den stora gröna handen i rymden och ett gäng tribblar, för att bara nämna några exempel.

Det är gulligt och rart och dessvärre rätt intetsägande. Ett slags Short Trek i barnupplaga, men som kräver att man gillar både gamla animerade filmer och kan sin originalserie om man ska få ut något av avsnittet. Faktum är att jag nästan var mest förtjust dvd:ns extramaterial om Epraim and Dot. Michael Giacchinio har både regisserat och skrivit musiken, och berättar engagerande om blandningen av loungemusik och TOS-estetik. Musik som förstås blir ännu viktigare i ett avsnitt som det här, där dialogen är ytterst sparsam. Så ett bra avsnitt att göra en filmmusikanalys av, alltså.

Är man intresserad av mer om björndjuret och dess världsbild rekommenderas Discovery-romanen Dead Endless.

Betyg: 5/10

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 5/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 773 tv-avsnitt.

Star Trek Into Darkness. Den med den rebootade Khan.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara en ynka film kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag älskar hur J.J. Abrams inleder sina två Star Trek-filmer. Konceptet liknar det som jag tror Steven Spielberg brukade pratade om i samband med sina gamla Indiana Jones-rullar. Att man drar igång varje film med ett högoktanigt actionäventyr i miniformat. Tanken är att biobesökaren ska känna att hen fått valuta för biobiljetten redan efter de första 10-15 minuterna av filmen. Och så är det här.

Into Darkness börjar med att vi får se hur Kirk, McCoy, Spock och de andra försöker rädda en primitiv urbefolkning från ett omfattande vulkanutbrott. Allt de gör strider förstås (om än i olika utsträckning) emot Federationens primärdirektiv. Och givetvis går en massa saker inte alls enligt planerna. Som att den vajer som Spock hänger i när han är inuti den bubblande vulkanen går sönder (lyckligtvis landar han på en klippa, och inte mitt i den bubblande lavan). För att kunna transportera Spock ur vulkanutbrottet, så väljer Kirk att skita i alla direktiv som finns. Medlemmarna av urfolket får alltså se ett gigantiskt rymdskepp resa sig ur havet och sedan fara ut i rymden. Och de börjar förstås genast skissa bilden av sin nya gud i den röda leran framför dem. Det ser ut som ett tefatsrymdskepp.

Eftersom Spock inte kan ljuga, så når även de mest olämpliga detaljerna om det här äventyret snart Stjärnflottan. Kirk blir degraderad och mister sitt skepp. Lyckligtvis har Kirk sin egen skyddsängel, kapten Pike, som ständigt vakar över honom, och som utser honom till försteofficer på Enterprise i stället. Och eftersom kapten Pike sedan dör i ett terrorattentat så blir Kirk kapten på nytt.

Men nu gick jag kanske händelserna i förväg. I den här filmen kommer alltså hotet inte utifrån, från rymden, som i föregångaren. Nej, i Into Darkness är det en stjärnflotteagent som står bakom två terrordåd. Först sprängs ett arkiv i luften, och kort därefter anfalls Stjärnflottans ledargarnityr med ett slags svävarfarkost – bägge dåden slutar i rena rama blodbaden ;Men det här egentligen bara de första stegen i en komplicerad plan, där Kirk och Enterprise endast är spelpjäser i en större strid mellan två superskurkar. Den ene är den där stjärnflotteagenten, som senare visar sig vara mannen vi känner som Khan, och som ju har en av huvudrollerna i primäruniversumets andra Star Trek-film. Khan är en genetiskt förbättrad människa som legat nedfryst i en kryobehållare sedan de rasbiologiska krigen härjade på Jorden. Och det där som verkade vara ett arkiv, är egentligen en Sektion 31-bas, alltså den hemliga organisationen som verkar inom Stjärnflottan.

Khan hittades nedfryst ute i rymden av amiral Alexander Marcus, bossen för Stjärnflottan på Jorden, men också en av höjdarna i Sektion 31. Marcus använde sig sedan av Khan för att bygga ett eget superskepp med supervapen. Marcus gillar nämligen inte Federationens (i hans tycke) undfallande attityd mot klingonerna. Han vill ha ett krig. Nu. Och hans superskepp ska garantera att man besegrar sina fiender. För att få Khan dit han vill har han tagit hans gamla besättning som gisslan. Ett gäng infrysta övermänniskor vars kryokammare han förklätt till foton-missiler. Och Khan spelas alltså här av Benedict Cumberbatch på ett lite lätt psykotiskt sätt. Men så är väl också Khan rätt så galen.

Khan vill ha sin gamla besättning tillbaks, samtidigt som Marcus är beredd att röja både Khan och Enterprise ur vägen. Det är upp till Kirk och hans gäng att försöka neutralisera bägge de onda männen. Och det är, förstås, en rätt jobbig arbetsuppgift. Det omfattar bland annat en bodysurf-session mellan två rymdskepp, en våldsam förstörelse när Sektion 31-skeppet Vengeance kör rakt in i San Fransisco, samt ett extremt fartfyllt slagsmål mellan Spock och Khan ombord en flygande farkost. Och känslan av panik som jag får när Enterprise faller hejdlöst mot Jorden. Ganska stressigt! Men viktigast är väl ändå scenen där Kirk först offrar sitt liv för att få igång Enterprises motorer, och sedan blev återuppväckt från de döda genom en blodtransfusion från den genetiskt förbättrade Khan.

Det finns några fina ögonblick här, man bygger liksom vidare på bromancen mellan Kirk och Spock på ett fint sätt. Lite extra kul när Uhura, Kirk och Spock åker i samma lilla trånga skepp, och de andra två gaddar ihop sig mot Spock och hans oförmåga att ha vettiga relationer. Ännu mer kul är ju de direkta citaten från tidigare filmer: den omvända dödsscenen från The Wrath of Khan där det nu är Kirk som ligger döende och Spock som står utanför, och att det också är Spock som den här gången får skrika KHAAAAAAAAAN. Det må vara uppenbar fanbaiting, men gott så.

Samtiden tränger sig förstås också på, även i en film som den här. Det är svårt att inte dra paralleller till verklighetens terrordåd när man får följa Khans bombningar, eller för den delen till händelserna i New York den 11 september när man ser hur Vengeanceplanet plöjer fram bland SF:s skyskrapor. Även om jag inte är fullt lika tagen av likheterna nu, som när jag såg filmen för allra första gången.

Star Trek Into Darkness kändes verkligen som en perfekt uppföljare på den första Star Trek-rebooten. Men också en extremt rörig sådan. Man gör det verkligen inte lätt för den som eventuellt hamnade i den här biosalongen och inte visste vem Khan var, eller varför han är så elak. Lägger också märke till att regissören verkar ha en viss förkärlek till bilder där besättning flyger ut i rymden genom hål i skrovet. Och att jag, bitvis, får en känsla av att Star Trek Into Darkness är ett slags skissartad förlaga för Guardians of the Galaxy. Nu kan det ju inte var så, eftersom den kom redan året efter den här filmen. Men det är något i tonen kombinerad med rymdmiljön som känns lite besläktad. Som att McCoy upptäcker att Khans blod kan användas till att återuppliva de döda, när hans avlidna experimentdjurstribble börjar spinna igen. Att man skriver in Carol Marcus, dotter till den onde Sektion 31-bossen, känns också som ett sätt att i alla fall försöka bryta mansdominansen i filmen.

Men jag är ändå extremt kluven till hur jag ska bedöma den här filmen jämfört med förra. På många sätt är den bättre än sin föregångare (när det gäller effekter och tempo), samtidigt som jag nog hade längtat efter ännu lite mer fördjupning när det gäller huvudpersonerna. Visst går kärlekstriangeln Spock/Uhura/Kirk fram, men lite mer kul hade man väl kunnat få ha med den?

Betyg: 8/10.

Star Trek är den tolfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 12 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

DS9: Doctor Bashir, I Presume? Det där Bashirs föräldrar råkar avslöja hans största hemlighet och Rom börjar dejta.

Vi kan väl ana oss till ett minitema i de senaste avsnitten av Voyager och Deep Space Nine – alla i produktionsteamet verkar ha fått dille på dubbelgångare och kluvna personligheter. Först de dubbla upplagorna av doktor Bashir i In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s light. Sen “Doktor Jekyll och Mister Hyde”-syndromet hos hololäkaren i Darkling. Och nu, i Doctor Bashir, I Presume, kommer hololäkarens konstruktör (och den person som hololäkaren i Voyager är avbildad efter), doktor Lewis Zimmerman, till Deep Space 9 för att göra en hologramkopia av Bashir. Mycket dubbelspelande blir det att hålla reda på, men producenterna lär ju åtminstone ha kunnat hålla nere skådespelarbudgeten genom att låta den fasta ensemblen spela flera olika upplagor av sig själv.

Det här betyder också att hololäkarskådisen Robert Picardo för första gången dyker upp i Deep Space Nine – som vanligt genomför han något av en uppvisning i sin kanske bästa gren, dryghet och överlägsenhet. Men det här avsnittet är (som namnet på episoden antyder) egentligen främst Alexander Siddigs show. Tror inte att han fått göra så pass mycket Norénskt familjedrama tidigare som i det här avsnittet..

Zimmermans första hololäkare var ju bara tänkt för korttidsbruk, och som assistent till en befintlig läkare (därav de problem man haft på Voyager med läkarprogramvaran som de kört i flera år). Nu finns det en beställning på en hololäkare för långtidsbruk, och tydligen har någon empatisk person inom Federationen känt att det kanske vore bra om man hittade en annan modell än Zimmerman för den läkarens personlighet. Någon lite trevligare. Valet föll på Bashir, som nu alltså officiellt ska bli Stjärnflottans nye posterboyläkare. I skapandet av den psykologiska profilen till holokopian ska Zimmerman intervjua Bashirs vänner, familj och bekanta (något som resulterar i ett rätt kul montage). När Bashir uttryckligen ber Zimmerman om att inte ta kontakt med hans föräldrar för ett sådant samtal så blir effekten den direkt motsatta. Zimmerman bjuder genast in dem till rymdstationen.

Föräldrarna anländer, stolta och förtjusta över att få träffa sin son för första gången på flera år. Han är dock inte lika exalterad. Så småningom får vi reda på vad som ligger bakom konflikten inom familjen. Som barn blev Bashir genetiskt modifierad och förbättrad, något som är förbjudet inom Federationen (efter bland annat det avskräckande exemplet med Khan). Därför har man hållit behandlingen helt hemlig, kommer det ut är Bashirs karriär inom Starfleet troligtvis över. Men Bashir ser också den genbehandlingen som ett svek från föräldrarnas sida. Att de inte tyckte att han dög när han bara var sig själv. Om en än rätt långsam version av sig själv.

Givetvis kommer hemligheten fram. Av misstag. När föräldrarna ska försäkra sin son om att de inte ska berätta något om genmodifikationen för Zimmerman så pratar de visst med fel Bashir. Hololäkar-prototypen förstår inte alls vad de snackar om, men både O’Brien och Zimmerman hör samtalet. Nu har alltså föräldrarna sabbat sonens liv och karriär, på allvar. Pappa Bashir löser till sist hela den här infekterade röran genom att erkänna sitt brott för myndigheterna och ta ett straff på två års fängelse. Bashir får vara kvar på Deep Space 9, men med de där modifikationerna allmänt kända så krävs det bland annat nya regler för dart-turneringarna han har med O’Brien. Bashir har tydligen låtit sin motståndare vinna lite lagom många gånger för att mörka sina egna förmågor, hans motorik är så pass exakt att han kan göra en röd bulle varenda gång han kastar.

Parallellt med det här dramat så pågår också en lite mer lättsam b-handling där Rom inte vågar be Leeta om en dejt. Det krävs att Zimmerman försöker få henne att flytta till en annan rymdstation innan han äntligen får sin tunghäfta att lossna. Lite tjatigt och pubertalt blev det allt, men intressant att få veta den sorgliga historien om hans förra äktenskap.

Doctor Bashir… varvar trots allt mörkt familjedrama med romantisk komeditrubbel och hololäkarhumo på ett ganska avslappnat sätt. Gillar också att vi nu måste ha det där med den genetiska förbättringen i bakhuvudet varenda gång Bashir gör något – han har ju faktiskt lite superhjälteförmågor, helt plötsligt. Smart att man till och med fick in det här med hans supermotorik i det återkommande pilkastningsmomentet. Som om den grejen varit med i serien tjugo gånger tidigare bara för att kunna vara en del av det sista avslutande skämtet i det här avsnittet. Men vart tog konflikten med Dominion och Cardassierna vägen?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 469 tv-avsnitt. 

The Wrath of Khan. Den betydligt spänstigare uppföljaren. (1982)

st wrath 5Det är en enorm skillnad mellan de första två Star Trek-filmerna. Enorm! Där The Motion Picture är långsam och pretentiös är The Wrath of Khan mycket mer av ett klassiskt äventyr. Berättat av någon som inte antar att namnet Star Trek automatiskt ska locka en devot publik, utan förstår att man kanske måste anstränga sig lite också.

Nytändningen märks tydligt redan i filmens öppningsscen. Vi befinner oss på bryggan på Enterprise där en sammanbiten löjtnant Saavik (Kirstie Alley med lösöron) försöker lösa ett omöjligt dilemma. Vad gör man när ett skepp ber om undsättning inne i den förbjudna, neutrala zonen? Och när man väl gett sig in i den där zonen för att komma till undsättning, vad ska man  då göra när man blir angripen av tre klingonska stridsskepp? Katastrofen är ett faktum och konsekvenserna ohyggliga. Vid scenens slut ligger flera av våra gamla favoriter från tv-serien – Uhura, Spock, Sulu – livlösa på golvet och Enterprise är förlorat. Det är först då vi i publiken får reda på att det vi sett bara var en övning (en övning med en hel del överspel med tanke på hur dramatiskt besättningsmedlemmarna faller till marken). Det vi fått se är den ökända stridssimuleringen “Kobayashi Maru”, som görs i utbildningssyfte med ett scenario som det är omöjligt att ta sig segrande ur. Den enda som lyckats med det är förstås…jo, ni gissade rätt! James T Kirk, förstås! Men också ett förebådande om att alla situationer man ställs inför inte går att lösa utan offer.

ST the wrath 1Den rappa inledningen är nästan ett måste för att man ska orka med den melankoliska grundtonen i filmen. The Wrath of Khan fortsätter nämligen att utveckla och fördjupa det ganska deprimerande temat kring medelålderskris som även genomsyrar The Motion Picture. Kapten Kirk har på nytt fått ett skrivbordsjobb, och Enterprise har blivit ett undervisningsskepp. Kirk vantrivs med att arbeta i marktjänst, samtidigt som han verkar ovanligt harig inför tanken att på nytt söka sig till aktiv tjänst inom Starfleet. Åldrandet tar sig också rent fysiska uttryck (Kirk måste skaffa läsglasögon) och mot slutet av filmen träffar Kirk för första gången sin son som han försummat för att kunna resa runt med Enterprise. Jag har förstått att William Shatner (51 år fyllda när filmen hade premiär) inte var helt bekväm med det här spåret i intrigen, men att han gick med på att vara med i filmen efter att Kirks ålder ströks ur dialogen. Ryktena om Shatner låter alltid exakts om schablonbilden av en fåfäng Hollywood-föredetting.

st wrath 3Det är också från Kirks förflutna som filmens skurk återvänder. Skådespelaren Ricardo Montalban är fortfarande grandios i sin roll som Khan –  övermänniskan från jordens 90-tal – som nu återvänder in i Star Trek-universumet 14 år efter sitt första och enda framträdande i originalserien. Överspelet, galenskapen och hämndlystnaden hos Khan är magnifikt! Och Montalban bjussar också på välfönad hårman och en generös urringning. När Khan drar fram de fantastiska små skalbaggarna som äter sig in i hjärnan genom öronen på Chekov  och hans kollega. I närbild. Så underbart! Men givetvis gör Shatner sitt bästa för att ge Montalban en match i dramatiskt utspel. Som i den legendariska avslutningen av den här scenen:

st wrath 2Men Shatner är inte den man främst minns i den här filmen. Jag är ytterst imponerad över producenten Harve Bennetts modiga vision kring att en Star Trek-uppföljare skulle innehålla specialeffekter även i manusform. Och då tänker jag förstås på Spocks död – den scen som ska ha lockat en annars ovillig och skeptisk Leonard Nimoy tillbaka till Star Trek. En så pass klassisk scen i Star Trek-universumet att den förstås repriseras (om än lite annorlunda) i den nya rebootade Star Trek.

The Wrath of Khan styr effektivt Star Trek-konceptet bort från det episka och högtidliga, för att istället bjuda på ett mer actionbaserat och handlingsdrivet äventyr. Att man sedan inte vågar avsluta filmen utan en rad bilder som ganska tydligt förutspår en återkomst för den nyss begravda Spock (enligt mina källor ett beslut från Paramount, inte från regissören eller producenten) är en kompromiss som dessvärre drar ner helthetsintrycket. Men det här var ju på 80-talet, innan vi vant oss vid exempelvis Game of Thrones kompromisslöshet när det gäller huvudpersoners frånfällen. (Eftersom jag verkar ha varit otydlig: jag är helt okej med att Spock får återvända från de döda, däremot tycker jag att återkomsten signaleras lite väl tydligt i slutet av den här filmen).

Andra höjdpunkter: Bones märkliga byxdesign – en sorts uppdaterad version av chaps. Dammsugarmannen med låda på ryggen – ibland är framtidsvisionerna inte så fantastiska. Jag gillar också att Kirks första replik till Spock är “Är inte du död?” – Gene Roddenberry lär ha uppviglat fans att dra igång en kampanj för att förhindra Spocks död. Att Star Trek fortsätter sin tradition med riktigt fula rymddräkter gör mig också glad. Precis som hemma hos-scenerna där vi får se några exempel på Kirks vapenfetischistiska inredningsstil.

Men ganska trist att: man återanvänder scenerna på Enterprise i dockan från den första filmen. Visst, man har klippt ner den bisarrt långa sekvensen till en icke-plågsam längd. Men ändå. Paramounts direktörer höll hårt i plånboken den här gången.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Wrath of Khan Långfilm 2/12,. Så här långt har jag alltså sett 2 långfilmer och 102 avsnitt i min Startrekathon. 

Space Seed. Khan gör entré.

IMG_1307          Så var det dags för Khan att göra entré i Star Trek-sagan. En rollfigur som faktiskt blev allt viktigare i Star Trek-konceptet efter att själva tv-serien försvann. Han är ju en av huvudpersonerna i långfilmen Star Trek 2 – Khans Vrede, och blev sedan också återupplivad i rebootad version i Star Trek into darkness

IMG_1312Khan är en övermänniska, produkten av genetisk forskning och förädling av människorasen. Han var också en av härskarna och diktatorerna i det som blev det sista världskriget på Jorden. Det rasbiologiska krig som rasade mellan 1992 och 1996 (sic). Men när Khan förstod att kriget var förlorat fyllde han ett rymdskepp med sig själv och andra övermänniskor, försatte alla i någon sorts djupsöm, och lät skeppet fara ut i universum för att hitta en ny planet att kolonisera. I stället var det Enterprise som hittade skeppet, 200 år senare. Men Khans planer på världsherradöme kvarstår förstås.

IMG_1314Att man genom åren valt att återkomma till Khan är inte så märkligt. Space Seed känns som ett legendariskt äventyr redan vid första titten. Både Ricardo Montalban och hans rollfigur är så pass over the top att hela anrättningen får en känsla av matinéäventyr – eller kanske rymdopera, fast utan sång. Det märkligaste i avsnittet är ju att Khans planer på att ta över Enterprise egentligen bara gestaltas genom hans relation till Marla McGivers, historiker på Enterprise. Hon är värsta retro- och vintagefanatikern och verkar tillbringa den mesta tiden med att sitta på sitt rum på Enterprise och drömma om heroiska män från förr. Så när hon får chansen att hänga med en sådan på riktigt blir hon i det närmaste knäsvag. Eller i det närmaste, sättet som hon ser på honom är väldigt köttsligt redan från första början. Och hur börjar deras romans? Genom att Khan byter frisyr på henne! En övermänniska är alltså en straight man som inte bara kan erövra nationer och vinna stora slag, utan också är en fena på håruppsättningar.

IMG_1291Det är intressant att McGivers minst sagt passiva och undergivna roll i dramat faktiskt var en av stötestenarna under manusarbetet. Inte ens på 60-talet gick det att skriva ett så här urvattnat och svagt kvinnoporträtt utan att en del invändningar åtminstone restes. Att det däremot inte påverkade slutresultatet särskilt mycket är kanske ännu mer deprimerande. Till sist är det i varje fall Khans maktfullkomliga och våldsamma mansgrisande som blir hans fall. Men McGivers verkar inte riktigt kunna dra några slutsatser av det hon varit med om.

Det är också värt att nämna att det här faktiskt är ett av Star Treks mest dystopiska avsnitt. Berättelsen om jordens historia och om världskriget som hotade hela mänsklighetens överlevnad är ett avsteg från den framtidsoptimistiska grundton som Star Trek ändå oftast håller. Nu får vi reda på att Jorden höll på att förvandlas till en rasbiologiskt rensad planet. Sedan är det något med Williams Shatners spel mot övermänniskan Khan som känns stukat. Det framstår som om Kirk för första gången lider av mindervärdeskomplex – och det redan innan Khans generöst avslöjande gula skjorta kommer fram ur Botany Bays garderob.

IMG_1333Men vad har Kirk egentligen att vara stolt över? Ser vi tillbaka på debutsäsongen så här långt har ju faktiskt Star Treks resor till övervägande del gått till världar med krafter som vida överträffar Stjärnflottans. Till och med 1800-talsvärlden i The Return of the Archons styrdes ju av en dator med krafter som är betydligt mäktigare än något som Enterprise kan uppbåda. Den här gången överträffas Kirk på nytt, till på köpet av en annan människa – från 90-talet!!! Jag som tittare börjar ju undra vad mänskligheten egentligen har att erbjuda universum? Och varför försöker man inte snappa upp lite mer kunskap från alla dessa överlägsna civilisationer man kommer i kontakt med?

IMG_1306

Bäst: Dr McCoys übercoola kommentarer när han får en kniv mot halsen när han ska undersöka Khan. Stoneface får en helt ny innebörd. Och skön omväxling från hans vanliga gnällande.

Sämst: Det går ju inte att undvika att lägga märke till att det är en stuntman i slagsmålsscenerna i maskinrummet. Att Uhura åker på stryk känns också ovanligt våldsamt för Star Trek.