Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.
Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.
Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.
Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.
Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.
Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.
För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.
Tajmingen av det här retrodoftande avsnittet handlade främst om firandet av Star Treks 30-årsjubileum, vilket alltså föranledde producenterna att stoppa in några av originalseriens skådespelare i avsnittet. Man hade den goda smaken att den här gången skippa Shatner/Kirk den här gången och i stället låta George Takeis Sulu och Grace Lee Whitneys Janice Rand få lite välförtjänt tid i rampljuset (tydligen skulle Uhura också ha dykt upp i en pytteliten roll, men Nichelle Nichols tackade nej till att vara med i en så pass bagatellartad cameo). Förutom jubileet så var det väl heller ingen dålig idé att få in lite mer av Star Treks förflutna och kontinuitet i Voyager. De är ju lite ensamma där borta i Deltakvadranten, och att stärka banden till sitt moderfranschise är ju ganska smart rent kommersiellt. Det blir dessutom ett win/win-läge när man gör det samma höst som ytterligare en Star Trek-film ska ha biopremiär (First Contact har biopremiär lite drygt två månader efter att det här avsnittet visades på amerikansk tv första gången).
Sättet man gestaltar det här på är däremot en smula komplicerat. En tidsresa utan en tidsresa, beskriver någon avsnittet på sajten 
Även om den (ska vi vara helt ärliga, ganska tunna) ramhandlingen i Flashback främst var en ursäkt för att få ha med George Takei i Voyager, så blir det här ett bra backstory-avsnitt om Tuvok, en av de rollfigurerna som jag tycker hamnat i skymundan i serien. Lite brutalt känns det i och för sig att man är tvungen att hota Tuvok med att akuta hjärnskador för att han ska vilja berätta lite om sitt liv, men helt korrekt när det gäller rollfigurerens egna personlighet och logik.
Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.
Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i 
Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare. Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..
Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare. Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.
Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.
Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.
Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.