Tänkte mycket på originalseriens avsnitt Miri när jag såg Innocence. Miri handlar ju om en planet där barn blir sjuka när de når puberteten. Även här handlar det om små föräldralösa barn, strandsatta på en annars öde planet där deras liv är i fara. Men själva intrigen är egentligen en spegelbild av den i Miri. Den här historien handlar om barn som måste dö för att de blir…yngre.
Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare. Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.
ALCIA: I find it interesting that you chose this to show me first. Do your people consider advanced technology to be their highest achievement?
JANEWAY: Not as an end in itself. The purpose of all this is to help up gain knowledge about the universe and the people in it.
ALCIA: Our ancestors were brilliant scientists and engineers. They were continually developing better, smarter, more efficient machines, until the technology became more important than the people. I believe our society would have self-destructed if it weren’t for the reformation. My great-grandfather helped to return us to ourselves, and since that time we’ve remained isolated to avoid the influence of those who might lead us back down the wrong path.
CHAKOTAY: Some human cultures have done the same.
Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.
Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.
Jag blir faktiskt lite imponerad av att upphovspersonerna till Innocence lyckas ge ett så pass dåligt intryck av dayanerna att jag i slutet av Innocence faktiskt tror att det är en civilisation som offrar sina barn till ett monster. Det passar liksom ihop med min fördomsprofil kring kulturer som inte vill ha kontakt med andra civilisationer. Men så kommer twisten: Dayan II är Benjamin Button-planeten: man föds som gammal och åldras baklänges. De olydiga barnen som Tuvok försöker få pli på är alltså i själva verket debila åldringar. Och ritualerna på den där hemliga månen handlar om att de där barnen, som de urgamla personer de är, ska gå upp i någon form av större energi (det vill säga dö) inuti en grotta. Jo, jag hade gärna också velat ha en något mer detaljerad beskrivning av exakt hur det där går till –men det kändes logiskt när de sa det i avsnittet.
Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.
Men det allra bästa med hela Innocence är egentligen scenerna där Tuvok försöker passa och uppfostra tre bångstyriga barn. Han är så urusel på det där. Barn ställer frågor till en Vulcan-momentet i avsnittet är också Trekker-guld! Förutom frågor om öronen så reder man också ut hur man ser på familjeband i en känslokall kultur.
ELANI: If Vulcans don’t feel anything, does that mean you don’t love them?
TUVOK: My attachment to my children cannot be described as an emotion. They are part of my identity, and I am incomplete without them.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 422 tv-avsnitt.
