Man ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en vulcan mind meld. Det vulcanska specialtricket där två människors hjärnor förenas. Tanken är att mördaren ska få lite av Tuvoks självkontroll genom den där sinnessammansmältningen. Dessvärre smittas Tuvok samtidigt av mördarens blodtörst och börjar fantisera om att döda Neelix. Ojojoj.
Det känns som om fler och fler av avsnitten jag ser just nu innehåller en massa finter. Är det inte en falsk start på själva avsnittet (holodäckstricket som jag var inne på så sent som i förra blogginlägget) så leker upphovspersonerna med de konventioner som Star Trek brukar använda sig av. Som i Meld. Ett klassiskt detektivavsnitt tänker jag när B’elanna hittar ett halvt förkolnat lik bakom en panel i maskinrummet. Men själva mordmysteriet är ganska snabbt avklarat. Det hela är mycket enkelt – personen som alla misstänker är också den som har begått mordet. För säkerhets skull är Suder, den skyldige, en av de före detta Maquismedlemmarna ombord på Voyager – att personer i stjärnflottan skulle begå mord är ju fortfarande något av ett tabu i den här serien. Suder verkar i sin tur verkar ha någon form av allvarlig störning, de andra före detta Maquismedlemmarna har inget vidare bra att säga om honom.
CHAKOTAY: Sometimes I had to pull him back, stop him from going too far. And once or twice when I did he looked at me with those cold eyes and I just knew he was this far away from killing me.
Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.
För Janeway är läget inte så muntert. Nu har hon två mordiska besättningsmedlemmar som hon på något vis måste förvara, kanske i 50 år framöver – dödsstraff är inget alternativ för henne. Hololäkaren har dock en metod för att bota Tuvok, men för att han ska kunna läka mentalt måste man först ta bort alla hämningar och kontrollfunktioner som finns hos den vanligtvis så behärskade vulcanen (alla vulcaner är ju i och för sig kontrollerade och hämmade). Och det är när de där mentala stoppklossarna försvinner som den riktiga showen tar fart. Tuvok blir bonkers. Och har ett och annat att säga till Janeway.
TUVOK: You know, Captain, I don’t mind telling you something the other Tuvok never would. You are wrong. Sparing Suder’s life is a sign of weakness. You disgust me. All you humans do. Admit it! Part of you feels as I do. Part of you wants him to die for what he did.
JANEWAY: No part of me feels that way.
TUVOK: Liar! He has killed and you know he deserves to die! On behalf of the victim’s family, Captain, I beg you to reconsider. Give them the satisfaction of his execution. I have a radical suggestion, Captain. Release the forcefield and I’ll kill him for you.
Givetvis lyckas Tuvok sedan rymma. Men han klarar trots allt inte av att genomföra den där avrättningen.
SUDER: Understand one thing, Tuvok. I can promise you this will not silent your demons. If you can’t control the violence, the violence controls you. Be prepared to yield your entire being to it, to sacrifice your place in civilised life for you will no longer be a part of it, and there’s no return.
(Tuvok grabs Suder’s head.)
TUVOK: I seek no return!
SUDER: Of course, you would not be able to live with yourself. Then we are both to die, and that will end the torment.
Som ni ser på de här senaste citaten så är det ganska högtravande och dramatiskt när liv, död, moral, brott och straff ska avhandlas i Meld. Och kanske blir det lite väl mycket opera på sina ställen för min del. Lite synd, för det är ju intressanta saker som avhandlas här. Man kan väl kalla Meld för Star Treks dödsstraffsavsnitt – vad som är det rätta sättet att behandla en mördare på kommer nästan oftare på tal än det där med våldets ursprung.
Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i förra avsnittet var han ju skeppets hjälte, och gick till historien som den förste personen som kört en farkost i transwarpfart. Men nu, en bookie. Smutsigt. Det blir inte bättre av att han gör det i en bihandling som inte riktigt leder till någonvart, mer än en riktigt dålig stämning mellan Chakotay och Paris.
Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.
Betyg: 6/10
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 412 tv-avsnitt.
Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.
Ytterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.
Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.
Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:
Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.
Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).
A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens