Tag: T-Pol

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.

ENT: Similitude. Det där Tucker blir klonad.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag blir alltid lite betänksam när jag börjar gråta under ett Star Trek-avsnitt. Är det verkligen ett bevis på att jag nått en ny nivå av fandom, eller bara ett tecken på att jag är jag på in i en utmattningsdepression? För Similitude var ett avsnitt där känslorna verkligen for iväg åt en massa olika håll: technobabbleuttråkning, chocken över brutaliteten i Archers ton, och så – till sist – tårarna. Men just det sistnämnda kanske man ändå ska vänta sig av ett avsnitt där teasern utspelas på en begravning.

Tucker blir allvarligt skadad under ett maskintest, och hamnar i koma. Den enda utvägen för att rädda honom är att skapa en klon, som man sedan kan hämta biologiska reservdelar från. Klonteknik är inte något som är allmänt vedertaget, men Phlox tanke är att använda en lysarisk ökenlarv som förhållandevis snabbt kan producera en kortlivad kopia av de gener den kommer i kontakt med. Tillväxttakten är dessutom extremt hög, men klonen kommer inte att leva längre än 15 dagar.

När Archer väl gett klartecken för att klona Tucker, så visar det sig att den där larven är mer avancerad än man kunnat tänka sig. Klonen delar även sin förlagas minnen – och får tillgång till dem successivt ju mer kroppen mognar och växer. Alltså, först barndomsminnena, sedan tonårsminnena och så vidare. Det här blir till sist lite förvirrat för klonen – som man väljer att döpa till Sim – som då och då blir lite osäker på vilka som är hans egna minnen och känslor, och vad som är Tuckers.

Tydligast blir det här i Sims relation till T’Pol. Visst fick vi se en halvnaken Tucker massera T’Pols fötter i början av avsnittet, men någon riktig gnista mellan de två har inte riktigt uppstått. Sim, däremot, är mer än öppen med att han är upp över öronen förälskad i T’Pol. Det gör också honom mindre förstående när Phlox förklarar att förutsättningarna för transplantationen av hans dna förändrats. Sim kommer inte att kunna överleva operationen, och en redan kort livstid är nu ännu mer begränsad. I samma veva har Sim själv grävt fram forskning kring hur man kan förlänga livstiden för kloner. Han har helt enkelt ingen lust att offra sig själv för att återuppliva Tucker. Framför allt inte eftersom han nyss räddat Enterprise från att gå under i ett fält av magnetiska partiklar, som förhindrade skeppet att förflytta sig. Sim borde kunna vara en fullgod ersättning för Tucker, om han bara får leva lite längre.

Och det är då det händer. Archer förklarar för Sim att det inte finns något val här. Archers uppdrag att förhindra Jordens utplånande alltid måste gå först – och för att ha en rimlig chans att klara av det så behövs Tucker. Det går inte att sätta sina förhoppningar till en experimentell metod som kanske kan förlänga Sims liv. Och att framställa det enzym som behövs skulle dessutom ta en hel dag, och under de timmarna skulle Sim hinna åldras så mycket att hans DNA inte kan hjälpa Tucker.

SIM: So what are you going to do? Drag me down to Sickbay, force me onto a biobed at gunpoint?

ARCHER: If you truly have all of Trip’s memories, you know the answer to that. I don’t have to tell you what’s at stake. I must complete this mission, and to do that I need Trip. Trip! I’ll take whatever step’s necessary to save him.

SIM: Even if it means killing me.

ARCHER: Even if it means killing you.

SIM: You’re not a murderer.

ARCHER: Don’t make me one.

I praktiken dömer Archer Sim till döden här. Även om det bara handlar om några dagar i de andra människornas liv, så är det en stor del av Sims liv som han aldrig kommer att uppleva. Jag är riktigt chockerad över både Archers beslut och sättet han resonerar kring det. Och, framför allt, att man inte skildrar lite mer vånda kring hur han fattar det. Detta bistra beslut mildrar man i alla fall med en gnutta feelgood. Sim lyckas i varje fall sticka hål på T’Pols känslomässiga bubbla. Hon ger till och med Sim en kyss innan han ska dö. Så generöst, eller hur?

I grunden finns det ju en intressant fråga här. Möjligheten att framställa kloner för att använda som reservdelslager är ju inte helt ointressant, och har ju tagits upp i annan SF. Men här får jag känslan att den övergripande handlingen kommer i första rummet för berättandet, inte filosofiska bryderier. Dessutom tror jag att upphovspersonerna verkligen inte önskade sig en serie där det finns två Tucker som slåss om utrymmet.

Men trots mina invändningar är jag rätt nöjd med valen man gjort. Allt måste kanske inte diskuteras och ältas. Och det må vara ett tidig tecken på utbrändhet, men det här avsnittet gjorde mig rörd på riktigt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 10/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 725 tv-avsnitt.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: Impulse. Det med vulcanzombierna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Det är lite kul att den allt märkligare tillvaron i The Expanse verkar öppna upp för raka och rätt härliga flirtar med genrefilmen. Som den här zombiehyllningen.

Enterprise snappar upp en nödsignal från ett vulcanskt skepp, Seleya. När man kommer dit för att undsätta så ser hon mest ut som ett drivande vrak. Väl inne i skeppet upptäcker man (lite för sent) att hela besättningen finns kvar ombord, men att de förvandlats till okummunicerbara zombieliknande varelser. Nu finns det inte längre något som håller tillbaka den vulcanska våldsamheten och ilskan – men av någon anledning får det också vulcanerna att se ut som levande döda. De visar sig däremot vara smarta zombies, som vet hur man använder skeppets funktioner för att göra det omöjligt för inkräktarna att ta sig därifrån. I alla fall levande.

Hur blev det så här då? Jo, de skeppsbrutna zombievulcanerna befinner sig mitt i ett asteroidfält med stenar fulla av terrellium. Ämnet, som verkar vara det enda som kan skydda skepp från områdets märkliga anomalier, gör tydligen dessutom vulcaner galna, och efter en kort tid ombord på det vulcanska skeppet så börjar även T’pol bli påverkad. Och knäpp.

Jag tycker att det här är ett av de mer lyckade Enterprise-avsnitten på länge. Det känns som om man haft riktigt kul med alla zombiejakter, bakhåll och plötsliga utbrott av galenskap. Som i teasern, där T’Pol är spritt språngande och paranoid. Handlingen hoppar sedan tillbaka en dag, till tiden för anropet från Seleya. Och så får vi alltså följa med T’Pol in i galenskapen.

Måste kanske plocka ut några favoritscener. Som när Reed, Archer och de andra måste balansera på en smal balk över en gapande hål i golvet för att undkomma zombierna. Precis som det också är schysst att man avslutar T’Pols helvetesdygn med en lite härlig zombiemardröm. Och, förlåt att jag tjatar om tredje säsongens realism, men visst är det ett ovanligt deppigt besked som doktor Phlox får ge i det här avsnittet. Att det är för sent för att kunna bota zombievulcanerna, och att de måste lämnas åt sitt öde på skeppet – som i och för sig exploderar när Enterprisecrewen dragit därifrån. Zombievulcanerna behövde helt enkelt inte lida så mycket i ensamhet ombord på skeppet Seleya. Ja, till och med Tuckers utflykt in i asteroidbältet var rätt kul.

Bland det kanske mest omvälvande i det här avsnittet, var att Jolene Blalock (T’Pol) ju nästan är riktigt bra den här gången. Kanske lite lättare att skådespela om man har lite mer att jobba med mer än att bara se sur ut hela tiden.

För övrigt, inte så mycket mat eller sex i det här avsnittet. Däremot lite Filmhistoria: I T’Pols dröm tittar man på en komedi på filmkvällen. Men vi får aldrig veta vilken. 🙁

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 5/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 719 tv-avsnitt.

ENT: First Flight. Det med Archers kaptens-originstory.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Så här i slutet av andra säsongen bestämmer sig upphovspersonerna till Enterprise att det kanske är dags att berätta lite mer om Archers bakgrund. Lite sent påtänkt, men som bonus får vi också reda på hur han började bonda med Trip, och varför Trip kallas för Trip.

Som jag tidigare nämnt så tycker jag inte att Enterprise direkt har skämt bort oss med bakgrundshistorier och fördjupningar av sina rollfigurer, så jag irriterar mig en hel del på att man bygger ut Archers personlighet först när den här säsongen i stort sett är slut. Hade vi vetat mer om Trips och Archers vänskap hade till exempel deras bittra uppgörelse för några avsnitt sedan varit ännu mer sorglig och svårförståelig. För det är i mångt och mycket faktiskt Trip som ligger bakom att både Enterprise och Archer fått ge sig ut i rymden.

Hela avsnittet är berättat som ett antal flashbacks. Ramhandlngen består av T’Pol och Archer som gett sig ut i en skyttel för att undersöka en stor koncentration av svart materia. Archer är nedstämd efter beskedet om att en gammal kollega, A G Robinson avlidit. När de två nu sitter isolerade ute i skytteln så börjar han berätta för T’Pol hur de kände varandra.

I First Flight får vi därför följa Archer och Robinson någonstans runt år 2143 när de två slogs om en plats som testpilot för en alldeles ny rymdskeppsmodell. Och uttrycket slåss är inte använt på ett bildligt sätt här, det blir faktiskt ett riktigt gammalt barslagsmål mellan de två i en scen i avsnittet. Robinson och Archer är nämligen bittra fiender, och det är Robinson som går vinnande ur kampen om vem som ska ratta testplanet NX-Alpha. Robinson är duktig, men när farkosten börjar strula under testkörningen så lyder han inte order, utan pressar skeppet så hårt att det går i stycken.

Det håller i samma vecka även Jordens rymdprogram på att göra. Vulcanerna tolkar kraschen som att mänskligheten inte är redo att ta steget ut i rymden. Archer och Trip håller inte med. Och Robinson erkänner för Archer att det var hans fel att testskeppet gick i bitar, men att han inte tänker ta på sig skulden (det är då de slåss).

Men efter att ha pucklat på varandra bestämmer sig Archer för att vara lite mer konstruktiv. Han, Robinson och Trip tre snor helt enkelt NX-Beta och gör en privat testkörning där de lyckas bevisa att motorn duger ända upp till Warp 2,5. Alla på Jorden låtsas vara jätteupprörda över att man stal planet, men efter tre månaders avstängning får Archer komma tillbaka i tjänst och nu är han till och med kapten för Enterprise. Ett skepp som inte funnits om han och de andra inte “lånat” det där testplanet.

Personlig utveckling: Här får vi se lite mer av Archers bakgrund, bland annat beskylls han av Robinson för att vara för mycket “by the book” för att nå framgångar inom stjärnflottan. Samtidigt är han så pass hetlevrad att han mycket väl ger sig in i ett knytnävsslagsmål om någon kränker hans pappas warpmotor. Och, slutligen, så är han också lite känslosam. Uppriktigt ledsen över att Robinson gått bort.

Ordväxlat: T’Pol visar sig förstå lite mer om mänskligheten än vi trodde när hon kommer med ett förslag om vad man ska kalla den svarta materia som hon och Archer upptäckt:

T’POL: I believe there’s a human custom that says when you discover something of merit, you earn the right to name it.

ARCHER: What would you suggest? The T’Pol – Archer nebula?

T’POL: I was thinking the Robinson nebula would be more appropriate.

Det här kändes som… 

…att man här använder sig av samma berättarupplägg här som i T’Pols storytellingavsnitt Carbon Creek. En rad flashbacks som varvas med scener i nutid.

Jag tyckte att det här var ett ganska lyckat exempel på backstoryberättande. Men, som sagt, en smula för sent i den här serien. Jag behöver all hjälp jag kan få för att kunna tycka om Archer. Här visade han i varje fall lite mer temperament och känslor än i sin vanliga bredbent fyrkantiga kaptensroll.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

ENT: Stigma. Det där T’Pol kommer ut som neurologisk vulcan-aids-smittad.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vad är dealen? T’Pol har fått en neurologisk sjukdom, Pa’nar-syndromet, en följd av att hon blev mind-meld-våldtagen i förra säsongen. Stigmat kring sjukdomen är stort så hon vill hålla sitt tillstånd hemligt. Men sjukdomen fortskrider och hon behöver behandling. När doktor Phlox försöker förhöra sig hos vulcanerna om eventuella botemedel så förstår de ändå snabbt vad som ligger bakom, och T’Pols hemlighet är avslöjad.

Pa’nar-syndromet kan bara överföras genom mind-melds, något som vid den här tiden ansågs vara en “onaturlig aktivitet” på Vulcan. Därför är inte vård eller eller botemedel för syndromet något som vulcanerna prioriterar. Trots att det skulle hjälpa T’Pols sak så vägrar hon berätta att hon fick syndromet genom en mind meld som tvingades på henne. Hon tycker att dubbelmoralen med den typen av medlidande skulle vara för ologisk att palla med.

Men hennes case sätter ändå saker och ting i rullning. Yuris, den yngsta läkaren i den delegation som Phlox varit i kontakt med, smugglar till T’Pol lite medicin, och kommer sedan ut som mind melder under ett möte: “There is no simple definition of intimacy. Those of us capable of mind-melds are no different than you are”. Det är också Yuris som berättar att T’Pol blev mind meldad mot sin vilja.

Stigma är alltså Enterprises stora aids-avsnitt. Allt stämmer ju in. Den skamfulla sjukdomen som prioriterats bort av myndigheter som anser att de som smittats får skylla sig själv. Ja, det är var till och med Star Treks bidrag till en aids-informationskampanj som tv-bolaget Viacom drev. Ganska snyggt utfört tycker jag, utan att bli för plakatigt. Och fick vi kanske här också en förklaring till att T’Pol verkligen sett helt sjuk ut under hela den här säsongen?

Några nya kontakter? Inte vad det talas om, däremot besöker man en stor interstellär läkarkonferens. Men tydligen gör man inte några nya bekantskaper där.

Personlig utveckling: Att T’Pol envist vägrar att avslöja att hon blivit tvingad in i en mind meld visar på en moralisk principfasthet som är imponerande. Hon tycker att stigmat kring sjukdomen är så ologiskt att hon inte vill komma ut som ett “oskyldigt offer”. Å andra sidan blir väl i så fall inget bättre av att hon inte berättar något alls?

Sexytime: Avsnittets b-story är hur Phlox fru Feezal raggar på Tucker. Rätt hårt, till och med. Han är först smickrad, men blir sedan allt mer obekväm. Inte för att han inte är sugen, utan för att han inte vill ligga med, som han uttrycker det, en annan mans kvinna. Phlox är däremot oerhört frisinnad, och tycker tvärtom att Tucker ska ta chansen.

Ordväxlat:

TUCKER: Feezal, I mean, Mrs. Phlox, is a lovely woman, and she’s very smart. She knows more about quantum optics than anyone I’ve ever met.

PHLOX: She is remarkable.

TUCKER: Remarkable, yeah, she sure is.

PHLOX: Was there something else?

TUCKER: Yeah, there is. You got to understand, I’ve been a perfect gentleman. Absolutely nothing’s happened. She’s trying to. She’s, she’s, er, making advances, if you know what I mean?

PHLOX: Sexual advances?

TUCKER: I’m afraid so.

PHLOX: Has she offered to give you a rose petal bath?

TUCKER: No, no, no. Nothing like that.

PHLOX: Oh, any man would be a fool to ignore the romantic overtures of a healthy Denobulan woman. Don’t you find her attractive?

TUCKER: Sure. I mean, no, she’s your wife.

PHLOX: What does that have to do with it?

TUCKER: She’s your wife?

PHLOX: Oh, nonsense. Nonsense. You’re too concerned with human morality. I thought you wanted to learn about new cultures. Isn’t that why you joined Starfleet?

TUCKER: Why, of course it is. But I was brought up believing you don’t play around with another man’s wife. I don’t think I’m ever going to change my mind about that.

PHLOX: As you wish. Your loss.

T’Pol vs Mänskligheten: Mänskligheten är inget problem, utan här handlar det snarare om det snäva handlingsutrymmet inom den vulcanska kulturen. På nytt hotar den vulcanska ledningen med att förflyta T’Pol från Enterprise. Något som sedan dras tillbaka när man förstår att hon inte är en “riktigt” mind melder.

Det här kändes precis som… Snyggt utfört “avsnitt med ett budskap”. Och samtidigt som vi kan förfasa oss över hur stelbent och konservativ vulcanerna är så framstår mänskligheten som pryd och trångsint när Tucker inte fixar att Phlox fru stöter på honom.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 701 tv-avsnitt.

ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.