The Drumhead. Det med häxjakten på Enterprise.

tng drumheadPå sistone har jag undrat lite vart politiken tog vägen. Originalserien var ju inne och gjorde statement om både det enda och det andra, titt som tätt (även om det oftast handlade om Vietnamkriget). Men The Next Generation har mest kretsat kring att bygga upp ett sammanhängade universum och då och då göra mer allmänna statements om respekt för andra raser och civilisationer. Fast här kommer det faktiskt ett lite vassare avsnitt. Ja, men skulle kunna kalla det för Star Treks egen version av nu bioaktuella filmen Trumbo – den som handlar om kommunistjakten i Hollywood på 40- och 50-talen.

tng drumhead 3Det börjar med en spionmisstänkt klingon, en som ingår i det där utbytesprogrammet som Riker också var inblandad i och som jobbat lite på Enterprise. Men det visar sig att just den här klingonen inte är särskilt lojal mot Federationen. Istället har han lierat sig med romulanerna och skickat över information om tekniken ombord på Enterprise till dem – med hjälp av data kodade genom genom aminosyror (!). Men i samband med att han blir påkommen med sitt dubbelspel så inträffar också en explosion i skeppets maskinrum. “Sabotage!” tänker man på Enterprise, vilket i så fall skulle kunna innebära att klingonen har en medhjälpare ombord. För att reda ut härvan skickas den erfarna utredaren Nora Satie till Enterprise för att hjälpa Picard med att gå till botten med vad som hänt.

tng drumhead 2Men allt spårar ganska snart ur. Satie ser spår av konspirationer överallt, och varje fel, svaghet eller lögn blir till bevis för att det finns en sammansvärjning ombord. Trots att den där explosionen visar sig ha naturliga orsaker så fortsätter hon att leta efter sammansvurna. Picard käftar emot, men ganska snart vänds hans egna fel och misstag emot honom.  Till exempel att han brutit mot Generalorder Ett flera gånger (jag visste väl att det skulle ställa till problem förr eller senare – hittills har det känts som om jag är den enda i galaxen som bryr mig om den där jävla huvudregeln). Fallet med den falska vulcanen dras också upp. Satie blir mer och mer infernalisk.

tng drumhead 6Det har redan tidigare under avsnittet antytts att Satie har en nästan sjuklig respekt och fixering vid sin döda far, som också arbetade inom Federationen. När Picard sitter i ett offentligt förhör så får han Satie att flippa genom att citera hennes far. Efter att ha förlorat ansiktet lämnar hon skeppet med svansen mellan benen, och alla utredningar verkar omedelbarn nedlagda.

jean simmons törnfåglarnaOm man ska ta det här avsnittet som intäkt för någonting så verkar Federationen inte å särskilt bra. Romulanerna mobiliserar, och klingonerna uppvaktas eventuellt för en gemensam union mot Federationen. Samtidigt jagar en av Federationens veteraner påhittade fiender ombord på Enterprise ungefär på samma sätt som en totalitär stat med skenrättegångar. Men det är fortfarande oklart om Federationen ruttnar inifrån eller bara hotas utifrån. Jag får väl se om de här trådarna plockas upp i kommande avsnitt. Men främst är det här ju ett avsnitt som handlar om att njuta av skådespelarveteranen Jean Simmons, oscarsnominerad två gånger och med en lång karriär – men för min generation nog ändå mest igenkänd för sin roll i Törnfåglarna.

Politiskt, välskrivet – men samtidigt ett avsnitt som fastnar i rättegångsdramats begränsningar.  Även om avsnittsnamnet anknyter till summariska militärrättegångar så brukar den här typen av historier snarare handla om The Hollywood Ten och andra Hollywoodbesläktade företeelser. Och, jag vet inte, saknas det inte en slutscen? Känns lite stressat och repliklöst mot slutet. För mig är det närvaron och pondusen hos en skådespelarveteran som Jean Simmons som gör att det här avsnittet segar sig upp till:

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 197 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjuttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

13 thoughts on “The Drumhead. Det med häxjakten på Enterprise.

  1. LDL says:

    10/10. Ett av mina absoluta favoritavsnitt inte bara i TNG utan i Star Trek överlag. Jag tror också att det här är ett väldigt väl omtyckt avsnitt bland fansen i allmänhet, även om jag sett vissa undantag, som alltid.
    Det finns så många delar som jag tycker väldigt mycket om i avsnittet att jag skulle kunna skriva ganska länge om det. Men lite mer sammanfattat så tycker jag att både Worf, Satie och Picard spelas alldeles lysande här. När Picard får såna här välgenomtänkta, välskrivna och djupa monologerna så är Patrick Stewart helt otrolig. Den repliken som du citerade på bild är en av dem, men det finns fler i avsnittet. Sen tar avsnittet upp väldigt mycket mer komplexa frågeställningar, frågeställningar som är minst lika relevanta i dagens värld om inte mer så. Saker som en besatthet av säkerhet på kostnad av allt annat, rädsla för olikheter, häxjakter på fiender, allmän polarisering bland människor, folk som utnyttjar samhällsklimatet för att samla andra runt om sig i grupper med extremistiska ideologier och folk som försöker generalisera hela grupper baserat på saker som är enkla att identifiera och argumenterar för att det definierar alla individerna i den gruppen.
    Det här avsnittet visar också, iaf för mig, att ett avsnitt kan vara väldigt lugnt och djupt och ändå vara ofattbart bra. Det är bara andra avsnittet som jag ger en tia, men medan 3×26 BoBW Part 1 var mera av ett action äventyr som hängde mycket på spänningen och atmosfären, så är detta en bottle show som är bra på helt andra sätt. Avsnittet har ju också en viss atmosfär och spänning, men de är helt annorlunda från de i BoBW. Ska man säga någonting negativt så är det väl att situationen löses lite väl lätt och snabbt.
    Jag älskar verkligen det här avsnittet och det är ett typiskt avsnitt som jag tänker på när jag funderar på varför just TNG är min favoritserie, även om det mycket väl kan visa sig att en av de andra serierna får högre betyg. Det här är ett typiskt TNG-avsnitt och jag har svårt att se hur det hade kunnat passa in så bra i någon av de andra serierna så som det är här. Det är TNG rakt igenom.

    Det här avsnittet skrevs av Jeri Taylor, baserat på idéer från Ron Moore. Det är även det av hennes avsnitt som hon efteråt sagt att hon var stoltast över. Det skrevs som en bottle show, då studion hade gett order om att produktionen var tvunget att spara pengar på det här avsnittet och fortsätter en lång tradition inom Star Trek där välskrivna bottle shows ibland kan vara bland de bästa avsnitten. Studion hade först föreslagit en till clip show, men Berman och Piller hatade den idén. De ville absolut inte repetera någonting likt 2×22 Shades of Gray. De föreslog istället en bottle show och lyckades övertyga studion.
    Det här avsnittet är även ett av Michael Dorns (Worfs) favoritavsnitt, tillsammans med 3×16 The Offspring. Båda regisserade av Frakes, som verkar har haft tur med avsnitten så här långt. Även Frakes har förövrigt nämnt avsnittet som en av hans favoriter, delvis för att han fick jobba med Jean Simmons. Simmons som ska ha varit ännu en av de som var ett Star Trek-fan och kontaktade de som jobbade med TNG för att se om det fanns någon roll åt henne.

    Tyvärr var det här också sista avsnittet där musiken komponerades av Ron Jones, då han fick gå efter det här avsnittet. Berman tyckte att Ron Jones musik hade börjat ta ut svängarna för mycket och ta för mycket plats och uppmärksamhet i avsnitten. Berman ville ha musiken i mer bakgrunden.
    Efter en del diskussioner mellan de båda angående vilken typ av musik serien borde ha, så fick Jones lämna TNG. Personligen tycker jag det är lite synd, jag är oftast inte någon som tänker alltför mycket på musiken i tv-serier, men det har varit vissa avsnitt där Jones musik har varit ganska kritisk för spänningen och atmosfären.

    Jag nämnde i början på kommentaren att utöver det citatet du hade på bild så fanns det gott med andra lysande citat i avsnittet, så jag avslutar med några såna:

    Worf: Sir, the Federation does have enemies! We must seek them out!
    Picard: Oh, yes. That’s how it starts. But the road from legitimate suspicion to rampant paranoia is very much shorter than we think. Something is wrong here, Mr. Worf; I don’t like what we have become!
    ——————–
    Picard: We think we’ve come so far. Torture of heretics, burning of witches, it’s all ancient history. And then, before you can blink an eye, suddenly it threatens to start all over again.
    Worf: I believed her. I-I HELPED her! I did not see what she was.
    Picard: Mr. Worf, villains who twirl their mustaches are easy to spot. Those who clothe themselves in good deeds are well camouflaged.
    Worf: I think, after yesterday, people will not be so ready to trust her.
    Picard: Maybe. But she or someone like her will always be with us, waiting for the right climate in which to flourish – spreading fear in the name of righteousness. Vigilance, Mr. Worf. That is the price we have to continually pay.

    Like

  2. ToT says:

    Det här var avsnittet som jag blev rekommenderad att se först av en trekkie-vän, och är även avsnittet som fick mig helt övertygad om att Star Trek var något att se. Helt enkelt min inkörsport till Star Trek i vuxen ålder. Att TV kan vara så bra! Så välskrivet, filosofiskt och nyanserat och samtidigt dramatiskt. Jag undrade verkligen hur Picard skulle ta sig ur situationen, och sedan förgör han sitt motstånd med en monolog. Boende som jag är i Delhi, så har jag fått se politisk häxjakt på mycket nära håll på sista tiden, så avsnittet äger verkligen aktualitet. Dags att se om!

    Like

  3. Hoffa says:

    Kort kommentar, introduktionen till avsnittet innehåller en dos av en typ av retconning vi “tyvärr” kommer få se mer av när de refererar tillbaka till en gammalt avsnitt men omtolkar saker.
    Nora Satie omtalas här som inblandad i att avslöja konspirationen med Starfleet för 4 år sedan vilket måste vara det vi fick i avsnitten Comming of Age och Conspiracy i S1. Jag är svag för den här typen av återanvändande av gammalt material egentligen men här känns det påklistrat.

    Man ser också att de i efterhand inte alls var nöjda med hur de i avsnittet the Neutral Zone i S1 slog fast att Romulanerna inte haft någon kontakt med Federationen på 50 år. Hur lyckas någon ha en Romulan som farfar om det är fallet? Man undrar ju också hur det är ställt med officiellt så civiliserade och toleranta federationen egentligen om någon känner att han måste ljuga om sitt ursprung av rädsla för att bli dåligt behandlad.

    (I övrigt håller jag nog med om 7/10, avsnittet är bra men lite forcerat mot slutet, att få se vad Saties handlingar i det här avsnittet fick för konsekvens för henne och för de hon fått dömda tidigare hade sagt något viktigt om Federationen, nu lämnas jag med frågan om hon är en ensam galning eller toppen på ett isberg.)

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s