Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.
Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.
Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:
But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.
Ett rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.
Betyg:7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt.
Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.
När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.
För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.
Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.
Fast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.
Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i 
Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en 
Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.
Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).
Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers? en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…
Här har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och 
För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).
I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.
Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.
Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.
Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent. Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.
Ett gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.
I 
Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på 
Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘
Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett 
Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i 
I det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?
På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.
Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10
Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).
Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.