Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.
När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.
En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.
Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.
Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.
Det här är nytt: Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.
Höjdpunkten: När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.
Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.
Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.
Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.
The Bonding är på flera sätt likt förra avsnittet, Who watches the watchers? Bägge avsnitten inleds rätt så svagt för att sedan utvecklas till betraktelser över mänskligheten och dess egenskaper. Man skulle kunna säga att de två avsnitten tillsammans bildar ett slags minitema: döden i den tredje säsongen av The Next Generation. Picard spelar också en extremt viktig roll i bägge avsnitten, och visar tydligt att han vid det här lagetvuxit in i rollen som både skeppets befälhavare och dess filosofiska ankare.
Den generiska öppningen, där en patrull landsatts för att undersöka koinonianska ruiner på en främmande planet, är egentligen bara en ursäkt för att kunna ta livet av skeppets arkeolog, Marla Aster. På det sättet blir hennes tolvårige son Jeremy föräldralös, och avsnittets egentliga handling kan ta fart. The Bonding utvecklas nämligen till ett slags komplicerad vårdnadstvist där tre parter är onse om vad som är det bästa för den föräldralöse pojken. Worf, som ledde expeditionen där Aster dog, vill genom den klingonska R’usstai’-ceremonin som skulle göra dem till bröder. Troi vill iscensätta ett psykodrama där Jeremy kan leva ut sin mot Worf, som han innerst inne skyller moderns död på. Och så dyker, lite oväntat, pojkens mamma upp igen och vill ta hand om Jeremy. Hon visar sig vara en “energi” från planeten man nyss utforskat. Livsformen där har dåligt samvete över Jeremys öde och vill nu iscensätta ett annat liv åt pojken – ett där hans mama fortfarande lever. Det låter hemskt underligt när man skriver det, men jag köpte det rakt av när jag ser avsnittet.
är det smartast konstruerade avsnittet av The Next Generation hittills, eftersom Jeremys förlust river upp andras sorg ombord på skeppet. Worf identifierar sig med Jeremy, eftersom han själv blev föräldralös vnär han var sex år gammal. Och Wesley Crusher får äntligen berätta hur arg han länge var på Picard, som ju ledde den expedition där Wesleys pappa dog. Jeremy själv måste försöka förstå att kvinnan framför honom inte är hans mamma.
Jag såg det här avsnittet samma kväll som Who watches the watchers? och på något vis kändes det som om hela serien tog ett stort steg i sin utveckling i och med de här två avsnitten. De filosofiska resonemangen, som förekommit även tidigare, bottnade nu handlingen, och kändes varken krystade eller abstrakta. I Who watches the watchers? uppfattade jag budskapet som att det är dödens meningslöshet som gör att folk söker sig till religioner. I det här avsnittet går Picards budskap ut på att det är själva medvetandet om och accepterandet av döden som gör människor till människor. Som här när Picard försöker förklara för energin som tagit Marla Asters form varför Jeremy inte skulle bli lycklig av att leva i varelsen illusion av en lycklig tillvaro under resten av sitt liv.
Det är den mystiske och i stort sett allsmäktige Q som ligger bakom anklagelsen. Han stoppar helt enkelt Enterprise när skeppet är på väg ut i världsrymden och förklarar att människan är en alldeles för aggressiv och primitiv art för att tillåtas resa ut i resten av universum. Vem Q är, vad som ger hen rätt att dra igång rättsprocesser mot olika livsformer samt vad ett eventuellt straff skulle kunna innebära har man fortfarande ingen aning om när avsnittet är slut. Jag har ju sett tillräckligt mycket av Star Trek för att förstå att Q kommer att återvända. Men Q är också en variation på några av Roddenberrys favoritteman i Star Trek: utifrånperspektivet på den nyckfulla och ofta brutala mänskliga rasen, ödmjukheten inför vad vi skulle kunna möta ute i världsrymden, samt en förhoppning om att människan på sikt ska kunna göra sig fri från sina allra mest våldsamma och nyckfulla sidor. Plus en lite allmän fixering vid omnipotenta, gudaliknande väsen.
På så vis utvecklas besöket på rymdbasen Farpoint till ett test på mänsklighetens förmåga och sofistikering. Det visar sig så småningom att hela rymdbasen är byggd av en fängslad rymdmanet som har förmågan att förverkliga olika önskningar. Det tar ett tag innan besättningen på Enterprise förstår konstruktionen och tvingar Bandi-folket som driver stationen att släppa den förslavade maneten fri (efter rymdvalsångsorgien i The Voyage Home så känns det åtminstone konsekvent att Star Trek driver tesen att rymden är fylld av olika havsvarelser. Eller om det är havet som är fyllt av rymdvarelser. Jag vet inte riktigt säkert längre).
Det som gör störst intryck på mig i hela det här avsnittet är en liten detalj som nätt och jämnt syns i bild – Federationens unisexminikjol. Två gånger struttar en man förbi klädd i en liten uniformskjol. Det som är bra med Star Trek är ju att det alltid är någon annan som redan ställt 
Andra höjdpunkter: är till exempel när en åldrad McCoy stapplar runt på det nya skeppet kallat Enterprise. Över hundra år gammal, men fortfarande lika irriterad och förbannad på ungefär allt. Men en snygg blinkning och länk mellan de olika upplagorna av tv-serien. Sen var det lite kul, och obehagligt förstås, att få en glimt av hur det var på jorden efter atomvapenkrigen. Det var en del av Q:s bevisföring kring mänsklighetens uselhet.
Det är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.
Det nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.