VOY: Scientific Method. Det med rymdvarelserna som gör experiment på Voyagerbesättningen.

Att mystiska väsen, varelser eller entiteter i smyg tar sig in på Star Trek-skepp och på olika sätt påverkar besättningsmedlemmar har vi sett flera gånger tidigare. Ofta är inkräktarna gestaltade som pulserande energier utan kroppar, det är ju en enkel förklaring till varför ingen kan se dem.

Scientific Method är en ny variant av denna trope, och en aning mer underhållande än vad den här typen av avsnitt brukar vara. Eftersom de inkräktande varelserna den här gången har fysiska kroppar men samtidigt är helt osynliga för Voyagers personal, så kan de vandra runt, inspektera och undersöka besättningen utan att de märker något. Eller, snarare så här, besättningen märker effekterna av vad undersökarvarelserna gör men förstår inte vad som händer. De där alienvetenskapspersonerna har nämligen laddat upp med en arsenal av vidriga djurförsöksliknande experiment som de utsätter besättningen för. Till exempel att köra in en massa tunna järnspett i Janeways huvud och se hur mycket dopamin hon klarar av att hantera innan hon förlorar självkontrollen. Just den grejen ska man kanske inte göra mot en kapten på ett rymdskepp. Blir man avslöjade har man ju plötsligt en ursinnig befälhavare att hantera.

Ja, det är faktiskt rätt så synd om Janeway i det här avsnittet. Kate Mulgrew ser ovanligt utmattad, irriterad och osminkad ut, men så är det också mycket press som hon är utsatt för av väldigt olika slag. Som i avsnittets första scen där Voyagers kapten befinner sig i en massagebänk, mörbultad och grundligt uppläxad av hololäkaren för sitt oförståndiga leverne och bristen på träning. Hon har dessutom plågats av huvudvärk i flera dagar, inte kunnat sova och verkar nätt och jämnt hålla sig flytande. Då orkar man heller inte med att undersåtar som Paris och B’Elanna håller på att smyga med sin relation på ett högst iögonfallande sätt, vilket bland annat innebär att de hånglar så fort de får en chans – även på jobbet. Så småningom får vi reda på att det Janeway lider av inte går att bota med vare sig raska promenader, stretching eller utskällningar av underordnade. Det hon behöver är någon som kan dra ut spetten från hennes huvud!

Det är hololäkaren som avslöjar inkräktarna ombord, och genom att förändra inställningarna av Seven of Nines syn så hon kan se inkräktarna och deras vidrigheter. Och det är de där scenerna och bilderna från Seven synvinkel som jag gillar allra mest med det här avsnittet. Voyagers besättningsmän som traskar runt helt ovetande om att de har främmande föremål fästade på huvudet eller kroppen. Andra blir “bara” utsätta för injektioner eller genetiska förändringar av de brunklädda forskarna, som ogenerat går runt bland sina forskningsobjekt medan de bryter ned deras fysik. De här scenerna är absurda på en rätt så fantastisk nivå. Men, till skillnad från hur man nog hade gjort idag, så frossar man inte i äckligheter i det här avsnittet. Allt är skildrat på ett lite avmätt och distanserat sätt (vi ser ju trots allt det här genom Seven of Nines ögon). Följderna av experimenten märks däremot i sjukstugan, där bland annat ett av “försöksobjekten” (eller besättningsmedlemmar som vi annars brukar kalla dem) dör. Chakotay tappar bara håret och åldras massor av år.

Seven lyckas fånga en av de här experimenterande varelserna, men när Janeway pratar med henne om vad hon gjort så möter hon ingen ånger, skuld eller sviktande samvete. Det är tydligt att man ser Voyagers besättning som lägre stående varelser som man har rätt att utföra sina experiment på.

JANEWAY: From where I stand you’re a hostile invasion force. I want to know how long you’ve been here and exactly what you’ve been doing to us. 
ALZEN: I can’t answer those questions. It’s a breach of protocol for me to be speaking to you at all. 
JANEWAY: Oh, how convenient. That way you never have to face your victims. 
ALZEN: Captain, please. You’re exaggerating the situation. Our techniques are as benign as we can make them. 
JANEWAY: What I’ve been through for the last few days certainly hasn’t felt benign. 
ALZEN: Please understand that there’s a purpose to our actions. The data we gather from you may help us cure physical and psychological disorders that afflict millions. Isn’t that worth some discomfort? 
JANEWAY: I’m sure you’d see things differently if your people were the ones being subjected to these experiments. 
ALZEN: Just as your perspective would change if your people were the ones to live longer and healthier lives as a result. Don’t forget, we’ve been observing you, Captain. I know the most important thing to you is the welfare of your crew. You’d even kill to protect them. 
JANEWAY: If necessary. 
ALZEN: Of course you would. You take care of your own, just as we do. We’re really more similar than you care to admit. 

Det är svårt att inte tänka på djurförsök, förstås. Men även nazisternas brutala experimenterande på fångar i koncentrationsläger, dyker upp i mitt huvud. Eller för den delen skallmätning och experiment på folk med intellektuella funktionsnedsättningar i Sverige. Janeway blir i alla fall extremt irriterad på den där alienkvinnan och hennes icke-svar. Voyager-kaptenens lösning på problemet? Att sätta plattan i mattan på Voyager, och försöka ta sig rakt emellan två farliga roterande neutronstjärnor. Det är eventuellt inte det smartaste hon tagit sig för hittills, men så ÄR hon också full av dopamin som gör henne extra skitförbannad. Alienforskarna blir i varje fall så pass skraja av Janeways chicken race att de lämnar Voyager. En klen tröst när Tuvok konstaterar att man har en chans på tjugo att klara sig levande genom färden mellan stjärnorna. Tänk så snopet om man bara hade avbrutit serien här. “Nej, det gick inte, Janeway gjorde en missbedömning så tyvärr. Nu la vi ner serien. Resan är över.” Men så går det förstås inte till. Härregud, vi har ju mer än tre säsonger till som vi ska vara ute och åka med Janeway och de andra.

Good fun, det här! Så pass kul att jag helt glömde bort att Voyager höll på att svämmas över av den här typen av intriger i förra säsongen (som till exempel Flashback (minnesvirus) och Alter Ego (ett datorintrång som slutar i en holodäcksalien). Antagligen för att jag verkligen älskar när Janeway är skitarg. Tyckte också att slutscenen hade ovanligt mycket av den där berömda glimten i ögat. I den funderar Paris och B’elanna på hur länge aliensforskarna varit på skeppet – och om kärleken de känner för varandra kanske manipulerats fram av dem som ett led av ett experiment. Och när de tänkt på det ett tag ligger de med varandra ändå (ja, vi får ju bara se hångel – men vi förstår ju vad som ska hända.

TORRES: Just a feeling. So our whole relationship might be based on some alien experiment. 
PARIS: You never know. 
TORRES: Well, I think that explains it. 
PARIS: I guess we should just call it off, then. 
TORRES: I think so. 
PARIS: Thank God we found out in time. 
TORRES: Thank God. 
(They kiss.)
PARIS: I don’t know about you, but I’m curious to see how this experiment turns out.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 509 tv-avsnitt.