Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery. Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.
Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.
Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.
Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel
…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.
Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.
Romansen mellan Burnham och Ash Tyler
…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.
Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.
Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:
Tylers hemlighet
Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!
Slutet för domedagsskeppet
Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou. Snyggt.
Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…
Stamets, spordriften och ett alternativt universum?
Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.
Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!
Betyg: 9/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.
Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!
Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt. Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.
Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.
Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.
Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.
Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…
Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av 
We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:
3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes 
4. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?
Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘
Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett 
I den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.
Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.
Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.
Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.
Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.
Sen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.
avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
ka fick spela oemotståndlig.