DIS: Into the Forest i go. Det med de 133 spordriftshoppen och slutet för sarkofagskeppet.

dis into the forest 5

Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery.  Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.

Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.

Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.

Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel

…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.

Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.

Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.

Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:

Tylers hemlighet

dis into the forest 4Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!

Slutet för domedagsskeppet

dis into the forest 2Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou.  Snyggt.

Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…

Stamets, spordriften och ett alternativt universum? 

dis into the forest 3Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.

Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

DS9: Crossover. Spegeluniversumavsnittet där Kira är Deep Space Nines onda befälhavare.

ds9 crossover

Ja, men det här var ju gulligt. Ett avsnitt av Deep Space Nine som är en fristående fortsättning på originalseriens Mirror, mirror. Ytterligare en gång får vi alltså följa med till det parallella universum där allt, typ, gått åt helvete. Alla som lever där är onda och vidriga (deras version av Spock bar till och med bockskägg ). Den här gången är det dock Kiras skuggsida som vi får lära känna mest. Eller, som Kira själv får lära känna bäst.

Det är när Kira och Bashir far genom maskhålet som något går fel och de förflyttas till det här spegeluniversumet. Nu, hundra år sedan Kirks besök på “andra sidan”, är det en allians mellan klingoner, cardassier och bajoraner som styr över kvadranten. Och det är Kirks fel. Hans besök i spegelvärlden gjorde ett sånt intryck på spegel-Spock att han blev pacifist på kuppen. När han fått gehör för sina tankar inom det terranska imperiet (den lite ondare versionen av Federationen) så ledde det egentligen bara till att Jorden invaderades av dess fiender och mänskligheten förslavades (ja, det här är nog det närmaste ett “kalla kriget var bra”-avsnitt som någonsin producerats inom Star Trek-franchisen).

ds9 crossover 3Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!

ds9 crossover 4Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt.  Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.

ds9 crossover 2Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 320 tv-avsnitt. 

 

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt. 

We’ll always have Paris. Bromsklossavsnittet som nästan fick mig att ge upp.

tng paris 5

Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.

tng parisWe’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).

tng paris 2Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:

Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?

Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren.  Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?

Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.

Bread and Circuses. Det om gladiatorspel, tv-underhållning och Guds son.

st bread 7

Saker att lägga märke till i detta avsnitt:

1. I Star Treks universum finns det något som kallas för Hodgkins lag. Ett jättebra påhitt för manusförfattare som desperat söker en förklaring till att planet efter planet som Enterprise upptäcker ser ut precis som Jorden – om än under olika tidsepoker. Lagen handlar om parallell planetär utveckling. Efter Urbefolkningsplaneten och Vuxendödsplaneten i Miri är det nu dags att besöka Romarrikeplaneten. En plats med en kultur som utvecklats likadant som på Jorden, men med den avgörande skillnaden att Romarriket aldrig gick under. Och att man av någon anledning pratade engelska i den här planetens romarrike. (Det är viktigt att notera att Gangsterplaneten och Naziplaneten inte ser ut som de gör på grund av Hodgkins lag, utan är resultaten av jordkulturell nedsmutsning).

st bread 2

2. Kirk har sex (ja, det antyds i varje fall det) med den slavkvinna som tilldelas honom. Ikk!

st bread3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes Ironic.

st bread 34. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?

5. Orkar inte ens skriva om att det är det andra avsnittet under samma säsong som inehåller gladiatorspel.

6. Det allra bästa med hela avsnittet är reklamen och produkterna. Som att det finns en sportbil som heter Jupiter 8. Eller att tv-bolaget heter Empire TV,

7. Jesus föddes uppenbarligen även på den här planeten. Den problematiken med parallella Jesusar skulle jag gärna se att Star Trek utforskade ytterligare.

Sammanfattning: Jag tror inte på Hodgkins lag. Det är ett problem när jag ser det här avsnittet. Ett annat är att avsnittet tar sig själv på lite för stort allvar, om man tar hänsyn till de absurda förutsättningarna för storyn. Ett extra plus dock för att Uhura är den som knäcker ordleken med sun och son på slutet. Betyg: 4/10

The Omega Glory. Det med yanger och kohmer. Och ohejdad amerikansk nationalism även i framtiden.

st omega ny

Jag var helt säker på att det här var en Apornas planet rip-off. Och att upplösningen av The Omega Glory är Star Treks egen version av Apornas planets fantastiska slutscen. Den där man får se resterna av Frihetsgudinnan och inser att den främmande, märkliga planeten som filmen utspelas på faktiskt är Jorden – fast efter ett kärnvapenkrig. I Star Trek-versionen hittar man en amerikansk fana hos ett folk av vildar. Samma idé – bara så himla mycket sämre genomförd.

Star Trek slapp dock någon stämningsansökan. Filmen Apornas planet och det här Star Trek-avsnittet hade premiär med bara några veckors mellanrum (New York-premiären åtminstone), och på den tiden hinner man ju inte skriva, förbereda, spela in, klippa och skriva musik till en tv-episod. Dessutom var det här ett av de manus som pitchades för att bli en eventuell pilot av Star Trek. Å andra sidan släpptes ju romanen som Apornas Planet bygger på långt tidigare.

st omega 3Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘

Alltså här orkar jag nästan inte fortsätta med den kackiga fortsättningen på den här historien. Tar ett djupt andetag. I alla fall, Kirk och hans mannar upptäcker så småningom att utvecklingen på den här planeten och Jorden är så identisk att man även på Omega IV haft ett USA, en självständighetsförklaring och en amerikansk flagga. Yanger kommer från yankees, kohmer från kommunister – och livet på planeten är ungefär som om kommunister vunnit över USA i ett krig på 90-talet med hjälp av kemiska vapen. Resterna av civilisationen är primitiv, men hatet mellan de två grupperna verkar inte ha blivit mindre av ett stort världskrig, snarare tvärtom.

Jag skulle förresten gärna vilja sudda ut scenen där Kirk hittar självständighetsförklaringen hos yangerna från mitt minne. Det är bara för mycket. Urk.

st omega 4Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett Generalorder ett-avsnitt där Exeters kapten på ett tydligt sätt tar ställning i ett lokalt krig för att rädda sitt liv. Men det är också ett slags parallella verklighets-avsnitt. Även om Star Trek-författarna i det här fallet inte ens tänker förklara utförligt hur invånarna på Omega IV på egen hand kommit på en nationsflagga som är exakt lik USA:s.

Sammanfattning: Det här avsnittet har använts av en del som ett bevis på Star Treks antirasistiska agenda, eftersom de vita männen bor i skogen klädda i djurhudar, medan asiaterna har en fungerande, om än enkel, civilisation. Så ser det åtminstone ut till en början. Sedan blir det här ett så öppet USA-propagandistiskt avsnitt att jag skäms. Töntfaktorn. Patriotismen. Det enda som räddar avsnittet från en etta är de där kristalliserade besättningsmedlemmarna på Exeter. De var coola. Betyg: 2/10.

Mirror, Mirror. Det med parallella universum, pinare och en Spock med skägg.

st mirror 5

Tanken på parallella universum kan ibland kännas som en tröst. Jag tänker mig att det någonstans, i en annan dimension, kanske finns en Roger som gjorde alla de rätta valen. Som inte ältade sina egna tillkortakommanden utan förverkligade all den potential som trots allt fanns lagrad i någon undanskymd del av dna:t. Och som, framför allt, bestämde sig för att omfamna sin nördighet lite tidigare i livet och såg alla avsnitt av Star Trek innan han fyllde 40. Å andra sidan är det misslyckanden och svagheter som gör en ödmjuk. Den där andre Roger är antagligen en rätt så olidlig person. Och vem vet, även om man tar olika vägar kan man ibland ändå hamna vid samma destination.

Parallella universum, och en människas dolda, mörka sidor var uppenbarligen teman som Gene Roddenberry och hans manusredaktörer gillade. The Alternative Factor, The Enemy Within, The City on the Edge of Forever och The Naked Time utforskar alla olika aspekter av parallella verkligheter eller motsägelsefulla personlighetsdrag hos en individ. Men kanske har Star Trek-teamet aldrig utforskat ämnet mer konsekvent än i Mirror, Mirror.

Allt börjar när det går snett i transportören. Kirk med manskap ska transporteras upp från planeten Halka mitt under en jonstorm när något slirar i maskineriet. Liksom hakar upp sig. När Kirk och hans mannar till sist materialiseras på Enterprise så allt sig ganska likt. Men bara ganska. Spock har skägg, federationen har en ny krigisk logga, Sulu har ett stort ärr i ansiktet. Men, kanske mest skrämmande av allt. Kirk och de andra i transportören har bytt till en parallellt uniformsdesignuniversum. Nu är de alla klädda enligt någon sorts pirattema. Glansigt och glittrigt, och magtröja för Uhura.

st mirror naziI den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.

st mirror 6Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.

st mirror 3Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.

Man kan också lita på att det finns en aspekt av Kirks personlighet som alltid verkar vara konstant – rollen som den intergalaktiska häradsbetäckaren.

Sammanfattning: Mirror, mirror räknas till de legendariska avsnitten av TOS. Kanske för att idén kring parallella verkligheter slutligen utförs på ett någorlunda konsekvent sätt, efter några tidigare mer halvdana försök. Det hade ju förstås varit helt fantastiskt om man kunnat göra ett helt spegelavsnitt, där vi bara fick följa de tossiga onda upplagornas framfart, men jag antar att det är lite sent för att kunna genomföra nu. Själv är jag mest intresserad av hur den onda ideologin avspeglas i den nya federationslogga och Spocks skägg. Men framför allt genom Uhuras magtröja. Eller är det bara en sport-bh? Betyg: 8/10

st mirror 4

The Alternative Factor. Så himla dåligt att jag helst inte ens vill prata om det.

st alternative 2Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.

VI kan ju börja med att nämna att manusförfattaren verkade vara ganska ointresserad av att skriva ett manus. De citat ur manuskriptet som jag läst känns mer som skönlitteratur än tv-manus. I en redan komplicerad intrig om parallella universum, en märklig “korridor” mellan olika dimensioner och två upplagor av samma person så krävs det viss tydlighet för att få tv-tittarna att hänga med. Den verkade aldrig infinna sig, oberoende av manusversion.

st alternative 2Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.

star trek alternativeSen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.

Men problemen i det här avsnittet börjar och slutar med manuset. Kanske hade grundidén fungerat i en novell eller en roman. Men den lämpar sig sällsynt illa för 50 minuter kvällsunderhållning på tv. Det är en utmaning att gestalta en historia där två upplagor av en person, från olika parallella universum, omväxlande förekommer i ett st alternative 4avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning

Kanske är det bästa med det här avsnittet att jag nu förstår hur svårt det är att göra bra tv, och uppskattar de mer lyckade upplagorna av Star Trek mer. Börjar man fuska med manusbygget blir det ett fallfärdigt fuskbygge, fullt med logiska sprickor och ologiska mögelskador – som i The Alternative Factor. Att det går att berätta om parallella universum kommer Star Trek att bevisa senare i serien. Nog frossat i detta, nu ser vi istället fram emot att nästa avsnitt av Star Trek är en klassiker.

Miri. Det med barnplaneten och viruset som dödar vuxna.

ST MIRI UTSLAGYtterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
st miri barnenÄven om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfalen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, grups, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde,  om de inte hittar ett vaccin.

Det här är kanske det obehagligaste Star Trek-avsnittet hittills. Onda barn är det läskigaste som finns. Och en hel planet där de är i majoritet, och sjunger små ramsor medan de attackerar dig med basebollträn och andra tillhyggen (BUNK, BUNK, IN THE HEAD! eller bara BLAH-BLAH-BLAH) är snäppet värre. Älskar det!, förstås! Det är som Flugornas herre, fast ännu mer obehagligt. Eftersom alla vuxna blivit galna och sedan dött, så ser barnen vuxenvärlden som fiender. De som minns något av tiden före viruset iscensätter lekar som till exempel skolan, där barnen kan revoltera mot korkade vuxna som säger att det är viktigt att plugga.

Det är ju ganska roligt med ett avsnitt där man ser vuxenblivandet som att dö. Är jag helt ute och reser, eller finns det ett Pippi Långstrump-citat om varför vuxna imister sin förmåga att fantisera? Eller ska man de det här avsnittet som en föregångare till Breakfast Club-citatet: “When you get old your heart dies”? Eller är de där hemska, dödliga, utslagen helt enkelt en symbol för sexualiteten? I så fall är Kirks metod att lösa det här problemet ännu mer märkligt. Det är genom att flirta med en av de äldre flickorna som han får en allierad bland barnen. Man kan ju förstå att William Shatners självbild blev allvarligt skadad av de här tidiga Star Trek-åren där han vecka efter vecST MIRI TATUERINGka fick spela oemotståndlig.

Bäst i avsnittet: När Star Trek-besättningen blir galna av viruset. Av någon anledning gillar jag det i varenda avsnitt som det dyker upp.

Sämst: Kirks gubbiga replik om att han inte ger sig i lag med äldre kvinnor – apropå att flickan Miri på planeten de varit på troligtivs är mer än 300 år gammal (oklart om det tar bort lite av den unkna peddo-känslan). Och att Janice Rand ännu en gång måste erkänna att hon är kär i Kirk, eller åtminstone vill att han ska titta på hennes ben. Detta efter att hon fått  utslag – ja, gissa var?

Märkligast: Att de helt tappar bort det där märkliga: varför är planeten en kopia av Jorden?

PS: Ibland kollar jag WIkipediasidor innan jag skriver, ibland vill jag flumma fritt. Men när jag hittade kommentarerna om de här två böckerna, blev jag sjuk av längtan:

  • The Cry of the Onlies, a Star Trek novel by Judy Klass which includes events occurring after the episode Miri. (In this novel, all references to Miri’s world being a copy of Earth were ordered removed; Miri’s world is presented as a long-abandoned colony of Earth.)
  • Forgotten History, a Trek novel by Christopher L. Bennett. It reveals that Miri’s world is not merely a copy of Earth, it actually is Earth – of a parallel timeline. Miri’s Earth had briefly drifted into the main timeline due to instability in the fabric of spacetime.

Och som den gode Stefan Gemzell påpekade, så är det här avsnittet delvis inspeat här: