DS9: Crossover. Spegeluniversumssavsnittet där Kira är Deep Space Nines onda befälhavare.

ds9 crossover

Ja, men det här var ju gulligt. Ett avsnitt av Deep Space Nine som är en fristående fortsättning på originalseriens Mirror, mirror. Ytterligare en gång får vi alltså följa med till det parallella universum där allt, typ, gått åt helvete. Alla som lever där är onda och vidriga (deras version av Spock bar till och med bockskägg ). Den här gången är det dock Kiras skuggsida som vi får lära känna mest. Eller, som Kira själv får lära känna bäst.

Det är när Kira och Bashir far genom maskhålet som något går fel och de förflyttas till det här spegeluniversumet. Nu, hundra år sedan Kirks besök på “andra sidan”, är det en allians mellan klingoner, cardassier och bajoraner som styr över kvadranten. Och det är Kirks fel. Hans besök i spegelvärlden gjorde ett sånt intryck på spegel-Spock att han blev pacifist på kuppen. När han fått gehör för sina tankar inom det terranska imperiet (den lite ondare versionen av Federationen) så ledde det egentligen bara till att Jorden invaderades av dess fiender och mänskligheten förslavades (ja, det här är nog det närmaste ett “kalla kriget var bra”-avsnitt som någonsin producerats inom Star Trek-franchisen).

ds9 crossover 3Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!

ds9 crossover 4Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt.  Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.

ds9 crossover 2Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 320 tv-avsnitt. 

 

3 thoughts on “DS9: Crossover. Spegeluniversumssavsnittet där Kira är Deep Space Nines onda befälhavare.

  1. Ja jäklar. Det har jag inte tänkt på innan, men med det här avsnittet ger man ju ännu en (liksom meta-) aspekt på spegelvärlden. Inte bara är allt upp-och-ned där de goda är onda och så där (Quark är givmild och altruistisk!) som i originalseriens avsnitt, utan även Star Treks inneboende etiska system tycks omvänt. Ond-Spocks omvandling till fredliga idéer leder här till fördärvet. I spegelvärlden är tolerans och fred inte hållbara komponenter för starka allianser, här är det istället, som du skriver “det närmaste ett “kalla kriget var bra”-avsnitt som någonsin producerats inom Star Trek-franchisen”. Vilket ju faktiskt gör det hela ganska smart.
    Vi avslutar med att låta några skånska syntare sjunga om det hela:

    Like

  2. LDL says:

    En återkoppling är nästan alltid uppskattad och även om TNG så småningom också började referera tillbaka till TOS så är det kanske DS9 som har gjort det mest av alla. Så den här återkopplingen till ett TOS-avsnitt är passande på så sätt.
    Men när Roger gick igenom TOS så hade jag dock inte börjat kommentera eller betygsätta saker här på bloggen riktigt, så det här kanske är lite förvånande; Jag är inte alltför road av de här avsnitten på temat spegeluniversum. Det känns nästan lite förbjudet att säga, för de flesta stora Star Trek-fans som jag har sett prata eller skriva om saken har nästan alla fullständigt älskat hela det här konceptet. Jag tycker visserligen att konceptet är ganska intressant, speciellt när de nu specificerat vad för konsekvenser Kirks handlande hade på universumets utveckling. Snarare är det kanske hur de har valt att skriva de här avsnitten som jag har lite svårt för. Det är så mycket lättsam ton och det-här-är-bara-en-lite-kul-fotnot över de här avsnitten, inte minst med allt överspel från skådespelarna (ja, speciellt Nana Visitor (Kira). Herregud.) Samtidigt så är handlingen som sådan att den innehåller en hel del aspekter där man försöker skapa spänning som om det vore vilket avsnitt för som helst. Helheten fungerar helt enkelt inte för mig. Handlingen känns inte spännande då jag har svårt att verkligen ta det hela på allvar och allt överspel låter mig aldrig glömma det. Jag är säker på att folk bakom produktionen, speciellt skådespelarna, tyckte att det här var suveränt, men det känns snarare som ett avsnitt som var mer menat för de som producerade det än för tittarna eller universumets röda tråd. Om inte annat så är just den här tonen anledningen till att jag nog ändå håller just TOS-versionen högst av Mirror-avsnitten, för där höll dem det på en acceptabel nivå så att man som tittare kan köpa att det hela är på allvar.
    Nu låter jag ganska negativ till det hela, men det är jag egentligen inte. Jag har vissa relativt stora problem med avsnittet, men avsnittet är fortfarande acceptabelt. Jag tycker t.ex. att själva konceptet med ett spegeluniversum och att Kirks godhjärtade påverkan 100 år tidigare som hade lett till Terran Empires kollaps var väldigt intressant. Så, 6/10. Det var ändå en något kul höjdpunkt som man minns.

    På tal om er tolkning av vad de ville säga när det kom till Terran Empires kollaps, så tolkar jag det något annorlunda. Lite mindre absolut. Kort och gott tror jag att poängen snarare var att det är en väldigt komplex fråga och att man inte kan gå igenom livet och tro att det är realistiskt att anta att alla välmenande handlingar leder till något positivt. Det finns många aspekter inblandade och väldig mycket kan hända utifrån vilket val man gjorde. Det är nästan som en liten pik mot Roddenberrys utopiska skildring av framtiden i Federationen, där allt alltid går bra om man bara menar väl. I det här fallet gick det illa för Jorden, den onda motsvarigheten till Federationen i spegeluniversumet. Men de pratar mer om det i bakgrundsinformationen, så vi hoppar väl direkt vidare dit istället.

    Bakom avsnittet står Peter Allan Fields och delvis Michael Piller. Men även om Fields verkar vara den främste som krediteras för avsnittet så funderar jag på om det här helt enkelt byggde väldigt mycket på idéer som Fields hade pitchat tidigare, för han verkar inte nämnas alls i bakgrundsinfon och processen som avsnittet och manuset genomgick. Piller säger faktiskt att de under åren hade fått många förslag till en uppföljning av spegeluniversumet från TOS 2×10 Mirror, Mirror, men att han aldrig var riktigt intresserad. Samtidigt, menar han, så kunde han inte undgå att det vore väldigt intressant att se hur det universumet hade utvecklat efter att Kirk lagt sig i deras angelägenheter. Att påverka ett helt universum måste ju nästan vara det solklaraste sättet att bryta mot Prime Directive, menar han. Det var sen Ira Steven Behr som drog upp att det kanske hade gått illa och att väldigt små förändringar kan få stora konsekvenser över en längre tid. Om någon nyckelperson kanske saknas i en situation, eller aldrig fick erfarenheterna eller blev riktigt den människan som personen annars hade blivit.
    Därefter ska det faktiskt ha varit Robert Hewitt Wolfe som kom på och skrev in i avsnittet att Kirks påverkan hade förändrat spegel-Spock, som i sin tur hade gjort Terran Empire till en mycket vänligare och mjukare organisation, vilket fick de att bli krossade av sina fiender och lade allt i deras händer. Worfe hämtade inspiration från hur Romarriket föll för barbarerna och hur den Kinesiska Dynastin föll för Mongolerna. Han menade att ett imperium oftast inte är så framgångsrikt och samtidigt brutalt som det gamla Terran Empire var utan interna och/eller externa anledningar till det. Om man ändrar en sån stor detalj, speciellt om man gör det snabbt och plötsligt, så rubbar man balansen både internt och externt och riskerar att försvaga imperiet mot sina minst lika brutala motståndare. Med andra ord, Kirks välmenande handlingar fick hela Terran Empire att kollapsa och lämnade över all makten till den Klingonsk-Cardassiska alliansen som kanske var minst lika brutala.
    Regissören David Livingston säger att han älskade det här avsnittet så mycket så fort han ahde läst det att han ringde till Piller och sa bara “Cool” och lade på. Något som tydligen var sällsynt för honom. Det var dock inte så kul för honom som han hade velat, då han kände mycket press och det var mycket arbete och tidspress både för honom och många av de andra avdelningarna som jobbade med inspelningen. Han nämner även att det ska ha lett till att detta var ett av de dyraste avsnitten de någonsin hade gjort. Lite oklart om han menar på DS9 eller sen han började regissera på TNG. Dyrt ska det iaf ha varit. Kanske är detta – och de två säsongsavslutningarna – svaret på varför TNG har verkat försöka spara så mycket av budgeten som möjligt i de senaste avsnitten.
    Tydligen skulle Worf till en början ha dykt upp i det här avsnittet, där han skulle ha Garaks position på Terok Nor (det Cardassiska namnet på Deep Space Nine). Michael Dorn kunde dock inte då de samtidigt filmade säsongs- och serieavslutningen på TNG. Istället gavs hans position och repliker till Garak och de repliker som från början gavs till Garak gavs till Telok, en klingon som skapades enbart av den här anledningen.
    På tal om Andrew Robinson (Garak) så ska det här avsnittet – eller han kanske menade Mirror-avsnitten överlag – ett av avsnitten som han minst gillade. Han tyckte inte om hur Garak porträtterades i det här universumet.

    Like

    • Just det. Det tänkte jag inte heller på. Detta är ju också det yttersta exemplet inom subkategorin titta-vad-som-händer-om-ni-inte-följer-primärdirektivet avsnitt. På så vis är det ju helt i linje med treks inneboende etiska ramar 🙂

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s