Star Trek-serier: The Key Collection Volume 5. Steriliseringsduschar och kristallvarelser.

I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.

I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.

Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.

The Psychochrystals

Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.

De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.

Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.

A Bomb in Time

Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.

Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.

One of our Captains is Missing!

Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.

Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.

Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.

På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.

Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.

Prophet of Peace

Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.

Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.

Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.

Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.

Furlough to Fury

Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.

Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.

The Evictors

På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .

Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.

Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!

World against Time

Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.

I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.

Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.

Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.

The World Beneath the Waves

Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)

Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.

När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.

Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.

De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.

Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.

VOY: Innocence. Det där Tuvok blir barnvakt åt Benjamin Button-barnen.

voy innocence

Tänkte mycket på originalseriens avsnitt Miri när jag såg Innocence. Miri handlar ju om en planet där barn blir sjuka när de når puberteten. Även här handlar det om små föräldralösa barn, strandsatta på en annars öde planet där deras liv är i fara. Men själva intrigen är egentligen en spegelbild av den i Miri. Den här historien handlar om barn som måste dö för att de blir…yngre.

voy innocence 3Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare.  Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.

ALCIA: I find it interesting that you chose this to show me first. Do your people consider advanced technology to be their highest achievement?
JANEWAY: Not as an end in itself. The purpose of all this is to help up gain knowledge about the universe and the people in it.
ALCIA: Our ancestors were brilliant scientists and engineers. They were continually developing better, smarter, more efficient machines, until the technology became more important than the people. I believe our society would have self-destructed if it weren’t for the reformation. My great-grandfather helped to return us to ourselves, and since that time we’ve remained isolated to avoid the influence of those who might lead us back down the wrong path.
CHAKOTAY: Some human cultures have done the same.

voy innocence 4Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.

voy innocence 2Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.

Jag blir faktiskt lite imponerad av att upphovspersonerna till Innocence lyckas ge ett så pass dåligt intryck av dayanerna att jag i slutet av Innocence faktiskt tror att det är en civilisation som offrar sina barn till ett monster. Det passar liksom ihop med min fördomsprofil kring kulturer som inte vill ha kontakt med andra civilisationer. Men så kommer twisten: Dayan II är Benjamin Button-planeten: man föds som gammal och åldras baklänges. De olydiga barnen som Tuvok försöker få pli på är alltså i själva verket debila åldringar. Och ritualerna på den där hemliga månen handlar om att de där barnen, som de urgamla personer de är, ska gå upp i någon form av större energi (det vill säga dö) inuti en grotta. Jo, jag hade gärna också velat ha en något mer detaljerad beskrivning av exakt hur det där går till –men det kändes logiskt när de sa det i avsnittet.

voy innocence 5Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.

Men det allra bästa med hela Innocence är egentligen scenerna där Tuvok försöker passa och uppfostra tre bångstyriga barn. Han är så urusel på det där. Barn ställer frågor till en Vulcan-momentet i avsnittet är också Trekker-guld! Förutom frågor om öronen så reder man också ut hur man ser på familjeband i en känslokall kultur.

ELANI: If Vulcans don’t feel anything, does that mean you don’t love them?
TUVOK: My attachment to my children cannot be described as an emotion. They are part of my identity, and I am incomplete without them.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 422 tv-avsnitt.

Too short a season. Det med omvänt åldrande och det fejkade gisslandramat.

tng too shortEtt gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.

När jag såg på Too short a season kunde jag inte sluta att tänka på originalseriens A private little war. Där är det Kirk som bestämmer sig för att beväpna den ena sidan av två stridande parter, eftersom klingonerna ger deras motståndare vapen. Det avsnittet kan ganska lätt läsas som en förmildrande kommentar till det kalla kriget, upprustningen och situationen i Vietnam på 60-talet. Men när Kirk går med på att skapa en terrorbalans på planeten så bryter han också mot generalorder ett – att man inte ska lägga sig i interna konflikter på planeterna man besöker. Det här avsnittet går nästan att se som en fristående fortsättning till A private little war. Vad hände sen, efter att Kirk och hans mannar for iväg?

Jameson har alltså gjort ett liknande övertramp som Kirk, men har på något vis lyckats hålla det hemligt. Efter sin tid på Mordan har han haft en lång och framgångsrik karriär – trots att han indirekt varit med och skapat en humanitär katastrof på planeten. Det är den hemligheten han inte vill ska röjas, därför åker han till Mordan trots att han inser att han far rakt in i en fälla.

tng too short 3Jameson, som är gammal och sjuk, bestämmer sig för att åtminstone försöka möta Karnas på lika villkor rent fysiskt. Därför tar han en drog som vänder åldrandet. Ett mytomspunnet medel som han kommit över på ett av sina tidigare diplomatiska uppdrag. Ja, han tar till och med två doser, för att bli ung och stark ännu snabbare. Och Jamesons föryngringsprocess är väl också avsnittets egentliga huvudhandling. För varje scen som skådespelaren Clayteon Rohner dyker upp i så har man tagit bort lite av den missklädsamma och undermåliga åldringssminkningen som man använt för att få honom att se gammal ut. Det hela slutar förstås i en katastrof. Jamesons kropp klarar inte av processen som ska förnya hans celler och Karnas får se sin fiende dö framför honom istället för att ha nöjet att ta livet av honom själv.

tng too short 2I The Star Trek The Next Generation Companion beskriver regissören Rob Bowman Too short a season som ett “sit-and-tell”-avsnitt med alldeles för mycket dialog. Jag håller med (även om det för en gångs skull finns med en ordentlig eldstrid i en gammal kulvert) och tycker nog att det stämmer in på ganska många av de avsnitt jag sett av The Next Generation. Här blir resultatet i vilket fall rätt segt. Sminkningen som ska få oss att tro på det omvända åldrandet är dessutom alldeles för kass. Och rollfiguren Jameson går från att vara osympatisk till outhärdlig. Ingen blir ledsen när han dör, knappt ens hans fru.

tng too short 4Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på The Counter-clock incident från den animerade serien, där hela besättningen på Enterprise förvandlades till bebisar. Mycket riktigt var tanken i ursprungsmanuset att Jameson skulle bli 14 år gammal, och inte längre komma ihåg sin fru. Det hade varit ett mer intressant avsnitt än det som nu blev realiserat.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 118 tv-avsnitt.