Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.
Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i Faces, Där delas ju B’Elanna upp i två personer, en klingonsk och en mänsklig. I det här avsnittet blir Tuvix i stället en intressant kombination av Tuvoks logik och känslokyla kombinerat med Neelix frejdighet och intuition. Men det här är förstås något som besättningen ombord på Voyager först inser efter att det gått lite tid. Deras första reaktion när Tuvix anländer är att stå och råstirra på honom med en lite äcklad min. Mest knäckt av alla inför den nya personen ombord på skeppet är Kes, som någonstans ser sin pojkvän försvinna in i den genetiska mix som utgör Tuvix.
Men oavsett vad folk tycker om det som har hänt så lyckas ingen omdelbart hitta ett sätt att vända den process som skapat Tuvix. Och när möjligheten att återskapa Neelix och Tuvok inte längre finns, så ger besättningen Tuvix en chans. Efter lite uppvaktning börjar Kes till och med överväga att börja dejta honom, istället för att gå runt och sörja Neelix. Hennes uppskattade livslängd som ocampa är ju trots allt bara nio år. Det finns liksom inte tillräckligt med tid för långa sorgeperioder, helt enkelt
Just när allt verkar på väg att ordna sig till det bästa för Tuvix så kommer hololäkaren på ett sätt att reversera processen som skapade honom. Det finns bara ett problem med den nya metoden. Tuvix vill inte dö. Och vill inte försvinna. Han trivs med att leva, säger han, och hävdar att Janeway i praktiken dömer honom till döden om hon tvingar fram en separation. Det blir plötsligt väldigt allvarligt, alltsammans. Ska Janeway kunna verkligen döma någon till döden? En så trevlig prick som Tuvix, dessutom?
Jag sitter och väntar på den vanliga Star Trek-twisten. Att Tuvix själv ska inse att det nobla här är att gå med på delningen. Eller, kanske att hans kärlek till Kes ska göra att han accepterar splitten för att hon ska få sin älskade Neelix tillbaka. Eller, varför inte en plötslig sjukdom som gör att Tuvix måste delas för att överleva, lite som det var i Faces? Istället blir det en ovanligt jobbig upplösning. För Tuvix vill fortfarande inte dö.
Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare. Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..
Dessutom lyckas manusförfattarna till det här avsnittet med att koppla Kes och hennes ambivalens inför Tuvix till Janeways och alla andras dilemma ombord. Ska man släppa livet hemma, och acceptera att man kanske aldrig kommer att återvända dit? Satt i det perspektivet blir Tuvix öde högst symboliskt. Han står för förändring, anpassning, något nytt som skapats i gammakvadranten. Att utplåna honom blir på sätt och vis för Janeway som ett sätt att fortsätta att hålla blicken på målet. Resan hem, oavsett hur lång tid det kommer att ta att komma fram.
Ytterligare ett sånt där avsnitt som verkligen förvånade mig. Ja, kanske till och med gav mig en mindre chock. Upplösningen kändes faktiskt otroligt obehagligt och läskigt. Det är för den här typen av oväntade avsnitt som jag fortsätter med det här bloggandet. Så himla kul!
Betyg: 9/10 .
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 429 tv-avsnitt.
En av de nyheter som Neelix breakar är att Tom Paris ska lämna Voyager, för att istället börja jobba på ett talaxiskt fraktrymdskepp. Ett drastiskt beslut, men inte helt oväntat eller orimligt efter alla de konflikter som Paris haft med Chakotay i de senaste avsnitten. Tom Paris verkar helt enkelt vantrivas oerhört mycket ombord. Först mot avsnittets slut får vi reda på att hela den där “missanpassad besättningsmedlem”-grejen var fejk. Ett led i en rätt så avancerad plan från Tuvoks och Janeways sida för att få Paris avhopp att verka trovärdigt, så att han sedan skulle bli tillfångatagen av kazonerna. De hade nämligen upptäckt att någon ombord hade kontakt med
Frågan är väl också hur länge underskattandet av Neelix ska fortgå ombord på Voyager. I det här avsnittet hittade han på egen hand luckor i dokumentationen av Voyagers kommunikation med omvärlden. Han gav sig in i ett slagsmål med kazonernas informator Michael Jonas, med så pass bra slagsmålsteknik att Jonas visst trillade över ett räcke och skrevs ut ur serien. Och sen var det faktiskt Neelix som satte igång alla skeppets vapensystem igen, efter Jonas kuppförsök.
Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om 
Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett 
Parallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.
Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!
Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.
Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.
Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).
A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens 
Jag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan Deep Space Nine och Voyager ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i DS9 så kommer här ett avsnitt av Voyager som är en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.
Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som stjäl hans lungor. bara sådär. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.
Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga