Star Trek-serier. Gold Key #48: Murder on the Enterprise. Det om mordgåtan ombord på Enterprise.

Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.

Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.

Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.

Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.

Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).

Själva motivet till mordet handlar dessutom om kommersiella motiv, vilket ju kanske förvånar en del av oss som fortfarande trodde på det icke-kapitalistiska systemet inom Stjärnflottan. Å andra sidan kan ju upptäckten av något som leder till ekonomisk vinning för Federationen säkert bli en boost i karriären inom organisationen.

Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!

Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

DS9: Field of Fire. Det där Ezra jagar en mördare med hjälp av en psykopatisk Dax-värd.

Det tredje Ezra-centrerade avsnittet i rad. Och den andra kriminalgåtan av de tre. Håller hon på att bli Deep Spaces Nines egna Miss Marple? I så fall en genetiskt något mer avancerad sådan. För att lösa mysteriet i Field of Fire måste Ezra ta kontakt med en av de tidigare Dax-värdarna (alltså en av de tidigare trillarna som burit runt på Dax). Nämligen Joran. Han som blev galen och mördade en massa människor, och som en gång försökte ta över Siskos medvetande för att ställa till med en massa trubbel. Tanken är att Ezra med hjälp av en seriemördare, vars minnen och erfarenheter finns lagrade i symbionten i hennes mage, ska kunna komma en annan seriemördare på spåren. Så kanske är Miss Marple en association som leder i fel riktning. Det är förstås Deep Space Nines egna Clarice Starling som vi får möta i det här avsnittet.

Brottet som hon ska lösa är alltså en rad mord. Tre besättningsmän på Deep Space 9 blir skjutna till döds, men utan några spår efter gärningsmannen. Efter ett tag klurar man ut att det beror på att mördaren dödar genom att teleportera kulorna från sitt gevär (något så gammalmodigt som ett vapen med kulor, fatta så speciellt), vilket förstås gör hen enormt svår att spåra upp. Först efter det tredje mordet kommer Ezra på (eller om det var Joran) att det som binder samman offren är att de har…vänta på det…bilder på glada människor på foton i sina hytter. Varpå alla inser att det måste vara en traumatiserad vulcan som står bakom dåden (ytterligare ett exempel på den uttalade vulcanofobin som jag skrev om efter Gravity). Bara en vulcan skulle få för sig att mörda någon för att de hade en bild där folk visar känslor.

Men så är väl också hela mordgåtan egentligen bara en ursäkt för att få skriva in Joran i ett avsnitt. Ett makabert öde som ju verkligen är underanvänt i den här serien. Ezra frammanar honom genom någon form av ritual, och efter det så piggar han upp det här dramat genom att vara bitsk och aggressiv, men kanske inte fullt lika galen som tidigare i serien. Joran verkar väl egentligen inte heller så intresserad av att hjälpa Ezra att hitta mördaren, utan vill snarare manipulera henne att ta livet av någon. Så han kan få uppleva känslan av att mörda på nytt, typ.

Så mycket till deckargåta blir det inte av den här historien. Ezra identifierar mördaren genom att hon av en händelse delar hiss med en vulcan, som Joran genast är supersäker på är mördaren. Och det här leder oss fram till den scen som är allra mest intressant i hela avsnittet. Den där Ezra står med laddat gevär och genom en särskild exografisk målscanner kan se genom väggarna på stationen. På andra sidan stationen står den misstänkte mördaren, även han med en scanner på ögat och ett vapen i handen. Och han siktar på Ezra. Joran skulle gärna se att Ezra dödat vulcanen där och då, men hon sårar bara honom med sitt skott. Men det räcker för att han i sin tur ska sätta sin kula i väggen, i stället för i Ezra.

Jag är ledsen, men jag tyckte att det här var så tråkigt. Att lösa en mordgåta genom gammalt trillminne kändes sådär, och själva mysteriet var ju jättepinsamt: de har glada människor på ett foto, och eftersom jag är en traumatiserad vulcan måste jag döda dem på grund av det. Inte ett av Deep Space Nines stoltaste ögonblick, det här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 584 tv-avsnitt.

DS9: Prodigal Daughter. Det där Ezra Dax leker “Mord och inga visor”.

Det finns mycket som man tvingas gå med på när man ska se en SF-serie som Star Trek. En överenskommelse om att se genom fingrarna med orimligheter och technobabble, det är ju trots allt science fiction och inte en dokumentär. Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. O’Brien som hemligt agent, till exempel. Mysiga tekniksnillet och mjukispappan ska alltså också vara ett proffs på att infiltrera kriminella syndikat och spåra upp försvunna personer. Nej, det funkar bara inte. Och i det här avsnittet blir det ännu orimligare när han kompletteras med en Ezra Dax som löser en mordgåta. Om jag satsar på maximal välvilja så kan man väl tolka Prodigal Daughter som ytterligare en genreövning inom Deep Space Nines ramar, men just Mord och inga visor känns som en olycklig målbild.

Kanske hade jag köpt den här storyn i lite högre utsträckning om den i alla fall mestadels utspelas på Deep Space 9, och inte på planeten New Sydney. Ute i rymden känns allt genast mycket mer rimligt. O’Brien är i alla fall på den här planeten för att försöka hitta Morica Bilby, änkan efter gangstern Liam Bilby. Han som O’Brien bondade med i avsnittet Prodigal Daughter. Han har hållit kontakten med henne efter Liams död, men nu har hon också försvunnit. Och likaså gör O’Brien efter en kort tid på planeten. Men New Sydney visar sig även vara platsen där Ezra Daxs morsa driver en jättestor gruva. Så Dax drar dit för att se om hon, med lite hjälp från morsans inflytande på planeten, kan hitta O’Brien. Men hon åker inte hem med särskilt mycket entusiasm. Det var tre år sedan hon besökte sin familj, och hon har inte pratat med sin morsa på sex månader.

Vad är det med Star Trek och dominanta och bossiga morsor, förresten? Vi har Lwaxana Troi, Syliva Tillys morsa Siobhan, och så här Janas Tigan. Ezras mamma är en driftig entrepenör, men en sådan som tvingar sina barn att jobba i familjeföretaget och konsekvent bossar runt med dem utan att lyssna eller visa den minsta värme. Så när Ezra kommer hem så är det till den lätt försupne konstnärlige brorsan Norvo (svårt att veta om han eventuellt är bög eller bara intresserad av estetik) och den ansvarstagande men hunsade Janel. Tre syskon sammanstrålar i ett hem där ingen någonsin verkar vara glad.

I just Janels fall är det annat än bara morsan som bekymrar honom. Janel har lånat pengar för att rädda familjeföretaget från det kriminella Orionsyndikatet, och i den uppgörelsen ingick att anställa Bilbys änka. Men när man krävde att hennes lön gång på gång skulle höjas så bestämde sig den andra brorsan, Norvo sig för att göra en insats för företaget. Det slutade med att han mördade Morica Bilby. Allt det här lyckas O’Brien och Ezra klura ut tillsammans i en kriminalgåta om är varken är särskilt klurig. Och som familjedrama får vi inte heller så mycket utdelning av det här manuset. Kombinationen av Norén och Jessica Fletcher är ingen hit, alltså. Och att avsnittets slutsats är att allt egentligen är den krävande och kalla mammans fel känns som en extremt sliten trope.

Näväl, ett extra plus för scenen i början, där Ezra, mer och mer illamående, räknar upp alla typer av Gagh som finns och på vilka olika sätt de kittlar en i halsen när man sväljer dem. Jag tycker också att det är lite roligt när Ezra berättar för sin familj att hon slutat dejta en kille eftersom han påminner om hennes son, det tar ett tag innan de andra förstår att hon menar en av Dax tidigare söner. Men som helhet ett av säsongens absolut sämsta avsnitt så här långt. Bu.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 579 tv-avsnitt.

TNG: Suspicions. Det där doktor Crusher håller på att få sparken för sina Miss Marple-tendenser.

tng suspicions 5Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
tng suspicionsJag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som Remember me, har gjort henne till en pålitlig kärring mot strömmen och orädd debattör i Enterprises ofta lite sömniga ledningsgrupp. Suspicions skulle väl vara ytterligare ett avsnitt som befäste Crushers höga och egensinniga moral, men det känns mest lite halvbakt.

Jag vet inte om det är regin eller om det är skådespelaren Gates McFadden som går och tänker på annat. Hon verkar märkligt frånvarande och sömngångaraktig tycker jag, både i scenerna och i de släpigt inläste speakertexterna. För att inte tala om hur klumpiga hennes försök att luska ut information från mordmisstänkta är. Hon borde kanske lägga lite mer tid på att läsa Agatha Christie på sin läsplatta.

tng suspicions 2Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av The Chase.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 265 tv-avsnitt.