Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.
Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.
Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.
Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.
Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).
Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!
Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
Jag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som 
Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av