Fanproduktioner: Visit Qo´noS på Turteatern.

visitqonos_600_chrisanderbrun_

Turteatern är inne på sin sista spelvecka för produktionen Visit Qo’noS – en föreställning där ett gäng klingoner håller en informationsträff för att locka människor att turista på sin värld. Inte helt oväntat är det en turistmässa som karakteriseras av väldigt mycket tuff kärlek, för klingonerna håller liksom inte direkt tillbaka om hur de känner för de veka, tramsiga och löjliga människorna. Jag var väldigt osäker på vad jag skulle få se när jag gick och såg Visit Q’onoS, och blev faktiskt rätt så förbluffad över hur nära den låg fandom, i både innehåll och estetik. Det var tydligt att det här var gjort av någon som både kunde sina klingoner, och gillade dem väldigt mycket.

Det kanske inte borde ha varit en sådan överraskning, andra populärkulturella fenomen som skildrats på Turteaterns scen på sistone är till exempel Grottbjörnens folk och Britney Spears liv. Men jag hade nog förväntat mig mer av distansering, ironiska blinkningar, lite von oben-attityd. Istället gick man all in. Extra roligt är det också att det där med Star Trek nästan automatiskt innebär att internationella nyhetsbyråer vill göra knäck på en föreställning i Kärrtorp, och att ryktet om den här uppsättningen har spritt s över världen.

klingonerMan kan väl säga att Visit Qo’noS består av tre beståndsdelar. Den första är själva turistinformationen, med pedagogiskt upplagd information om kultur, mat och sevärdheter (jag fick provsmaka både dryck och mat, och det smakade misstänkt likt whiskey och nudlar i mycket soja). Alla ska kunna hänga med, oavsett förkunskaper. Den andra beståndsdelen var väl den som var mest egen, den bestod av en rad olika exempel om fördomar kring ras. Och den tredje var presentationen av det klingonska kulturarvet, med både sång och Shakespeare på klingonska.

klingoner 2När jag intervjuade Turteaterns föreställningens initiativtagare Nils Poletti i P1 Kultur så visade det ju sig ganska snart att han mycket riktigt är en inbiten Trekker. Han berättade fint om hur det var att som vuxen komma ut ur garderoben som trekker, och hur det först var på tredje försöket som han fick igenom en Star Trek-relaterad pjäsidé på Turteatern. Men vi pratade också om identitetspolitik och kolonialism i Star Trek i allmänhet, om de självständiga klingonska kvinnorna i serien samt hur han identifierade sig med klingonerna när han växte upp eftersom de är “de enda bruna, den mörka, den andre i serien”.

I helgen får hela den här proffsteater möter fandom-eventet en stilfull avslutning.  lingonskans skapare Marc Okrand kommer till Kärrtorp, så man skulle nästan kunna säga att det blir som ett litet mini Star Trek-konvent där ute på fredag.

The Apple. Kolonialism, spray-tan och papier-maché

st apple

Så kom det till sist. Avsnittet där Star Trek gick fullkomligt loss på rasistiska klichéer, kolonialt tänkande och allmän smaklöshet. Centralt i Star Trek-universumets interna logik är ju federationens direktiv om hur man inte ska ingripa i främmande civilisationers tillvaro i onödan. Godtyckligheten i tolkningarna av det direktivet framgår kanske tydligast hittills  i det här avsnittet. Kirk har ju, som vi även sett i tidigare avsnitt, en tydlig tendens att styra upp och korrigera de civilisationer som han anser “gått i stå” och där befolkningen inte är produktiv eller inte tillåts uttrycka sin individualitet. Så gjorde han i avsnitten The Return of the Archons och This Side of Paradise. Och man kan väl beskriva The Apple som en mix av de två avsnitten – spetsad med en rejäl dos kolonialism och rasism.

st apple 3Den består inte bara i att befolkningen på planeten Gamma Trianguli VI skapats genom kostym och smink utifrån någon sorts infödingslookens ABC, komplett med spraytan och minimala kläder (dock försedda med vitt hår och vita ögonbryn för att skapa den där alienesqua känslan). De är också sådär glatt naiva som ju infödingar ofta är i Hollywoodskildringar. De vet förstås inte hur de ska försvara sig eller hur man slåss. Och givetvis förstår de egentligen inte heller sitt eget bästa. Åtminstone inte lika bra som kapten Kirk förstår allting. Han tvekar inte många sekunder innan han slår sönder hela deras uråldriga civilisation. Tanken är att de ska bli individer med potential att utvecklas. Ja, utvecklas till att bli som Kirk då. Hade det bara funnits en twist till på slutet hade det här kunnat vara ett avsnitt om alla de förevändningar och argument som använts genom historien för att berättiga kolonialism. Det är dock inte en fullständig idiot som skrivit det här avsnittet. Invändningar emot Kirks planer kommer gång på gång från Spock, som avråder från intervention. Men han avfärdas av Kirk och McCoy. Om inget annat funkar kan man ju alltid skoja om att Spock har roliga öron och ser ut som en djävul. Så slipper man svara på alla jobbiga frågor.

st apple 4Avsnittet följer annars rent dramaturgiskt Star Treks standardupplägg. Kirk och hans manskap transporteras ner till planeten, men efter en stund uppstår förstås komplikationer. I det här fallet är det något på planeten som suger energi från Enterprise och sakta drar skeppet mot planetens yta (har vi sett förut, va?), och det är omöjligt att använda transportören (att det finns en rymdskyttel ombord verkar alla ha glömt bort). Ungefär samtidigt visar det sig att planeten inte alls är det paradis som Team Enterprise trott. Här finns till exempel blommor som skjuter iväg dödliga projektiler (jämför med haschsporerna i This Side of Paradise) och explosiva stenar. Och befolkningen visar sig vara helt och hållet styrd av något som verkar vara en maskin (jämför med The Return of the Archons).

st the apple 2Kommunikationen mellan befolkningen och den mystiska maskinen sker via en drakliknande avgudabild (papier-maché-fest). En i lokalbefolkningen har antenner och kan kommunicera direkt med maskinen, som kallas Vaal. Han samordnar också befolkningens offrergåvor till drakhuvudet, som ger maskinen det drivmedel den behöver för att försvara sig själv och planeten. Förutom att dra rymdskepp ur omloppsbanor kan Vaal också starta feta åskväder och ha ihjäl folk med pricksäkra blixtnedslag. Men Vaal verkar också vara den som ger planeten ett gynnsamt klimat och dess befolkning ett välmående liv. MEN, och det är det här som Kirk verkar vara mest indignerad över, befolkningen tillåts inte fortplanta sig. Inte ens ha sex för skojs skull. Ja, de vet inte ens hur man hånglar innan de ser Chekov och hans flickvän Landon idka salivutbyte.

Sååååååå…..Kirk har till sist att välja mellan att Enterprise går under eller att försöka få Vaals mekanism att kollapsa. Det är kanske inte så konstigt att han väljer att rädda sitt skepp och dess besättning. Men kanske kan han då låta bli att hojta “we come in peace” stup i kvarten. Hur det nu än går till så slutar det sällan med fred när han och Enterprise är inblandade.

Sammanfattning: The Apple är avsnittet som urholkar de flesta argumenten om att Star Trek är en progressiv tv-serie. Det är ett riktigt unket avsnitt, där de koloniala undertoner som finns i Star Trek TOS kommer i dagen. För mig är det ingen tvekan om vem som är ormen i det här paradiset. The Apple måste vara det avsnitt som åldrats allra sämst av de jag sett hittills. Dessutom är upplösningen där drakgapet skyddssköld överbelastas ohyggligt seg. Men jag gillade i varje fall dödsprojektilblommorna. Betyg 2/10

Fotnot: I och med det här  inlägget har jag bloggat 50 av de 100 dagar som ingår i bloggutmaningen #blogg100. Halvvägs! Och när det gäller hela bloggprojektet – efter 50 dagar har jag skrivit om 35 avsnitt – det betyder att jag ligger cirka 25 avsnitt efter min tidsplan så här långt.