VOY: Fair Haven. Det där Janeway ligger med en irländsk bartender från 1800-talet.

Hade precis sett klart andra säsongen av Derry Girls när jag började kolla på det här avsnittet, och det blev ju lite av en irländsk kulturchock att på ett ögonblick förflyttas från religionsmotsättningarnas Nordirland på 1990-talet till en idyllisk holodäcksversion av en gammal 1800-talsby på irländska landsbygden. En rätt så kvävande nostalgitripp i det senare fallet, faktiskt. Allt det där irländska myspyset i Voyager fick mig mest av allt att associera till ett besök i smurfbyn. Allt, precis allt, är ju pittoreskt och gulligt i den här tillrättalagda versionen av forna dagar. Men det är i denna högst artificiella historiska miljö som kapten Janeway till sist äntligen tillåter sig själv att bli kär, i en holodäcksrenderad barägare med mysig skäggstubb.

Jag är inne i en lite motig period med Voyager just nu, eller så är det kanske serien som har en mid season-svacka. Fair Haven föll mig nämligen inte riktigt i smaken, även om det inte var fullt lika dåligt som de två senaste avsnitten i den här säsongen. I Fair Haven är vi tillbaka i en av Voyagerproducenternas favoritsubgenrer: klyschiga rekonstruktioner av gamla tiders Europa på holodäcket. En undergenre som jag faktiskt trodde självdog i det extremt underhållande dubbelavsnittet The Killing Game, det där ett andra världskriget-holoäventyr blandas med ett klingonprogram och sedan sprider sig till hela skeppet i en minst sagt kaotisk final. Men tydligen har det inte avskräckt författarna för att misshandla ytterligare en europeisk identitet på holodäcket.

Fair Haven är alltså ett nyskrivet holodäcksprogram, skapat av Tom Paris. Ett ovanligt populärt tidsfördriv eftersom Voyager hamnat mitt i en gigantisk energivåg. För att hålla humöret uppe hos besättningen så har man infört en “öppen dörr-policy” till det nya holo-äventyret. Och det är alltså här som Janeway träffar och blir intresserad av bartendern Michael Sullivan.

Efter det första mötet med Sullivan på hans bar går Janeway snabbt in i holodäcksmatrisen och börjar förbättra honom. Gör honom lite längre, lite mer intellektuell och en smula mer offensiv till sitt sätt. Hon passar också på att radera hans fru från handlingen i äventyret. Sedan är det bara för Janeway att spela spelet, men inte utan att skämmas lite när hon inser att resten av besättningen förstår exakt vad hon håller på med.

Nu verkar det inte vara något extremt uppseendeväckande med att Janeway skaffat sig en holo-lover, även om jag fortfarande inte är helt säker på hur accepterat det är att holodäckens befolkning fungerar som Voyager-besättningens sexarbetare. I systerserien Deep Space Nine var det ju mer eller mindre uttalat att Quarks holosviter erbjöd en hel del erotiska upplevelser, men det var ju en privat verksamhet. Här är det ju fråga om ett Federationsskepp, där ju i stort sett all verksamhet och mellanmänskliga relationer verkar vara reglerade i olika dokument. Konversationen som Janeway har med Chakotay i ämnet indikerar i varje fall att det inte är ett moraliskt problem att ligga runt på holodäcket. Och att hon knappast är ensam om det…

CHAKOTAY: I couldn’t help but notice he (Sullivan) seemed a little taller than the last time I saw him. 
JANEWAY: Yes, I made a few modifications. 
CHAKOTAY: In the interest of Irish culture. 
JANEWAY: Exactly. 
CHAKOTAY: You seemed embarrassed when I ran into you. There was no reason to be. It was nice to see you having a little fun. 
JANEWAY: He is rather charming, isn’t he? Too bad he’s made of photons and forcefields. 
CHAKOTAY: I never let that stand in my way.

Och i ett samtal med hololäkaren verkar det snarast som om Voyagers medicinska överkucku tycker att Janeways pippande på holodäck vore bra för hennes hälsa.

JANEWAY: Well, you know the story. Girl meets boy, girl modifies boy’s subroutines.

HOLOLÄKAREN: Did you have intimate relations? 

JANEWAY: That’s none of your business. Let’s just say it was a memorable three days. 

HOLOLÄKAREN: I don’t see the problem. 

JANEWAY: Don’t you? Michael Sullivan is exactly my type. Attractive, intelligent. We share the same interests. And if there’s something I don’t like, I can simply change it. 

HOLOLÄKAREN: I’ve noticed that humans usually try to change the people they fall in love with. What’s the difference? 

JANEWAY: In this case, it works. We had a picnic by the lake yesterday afternoon. Michael drifted off to sleep. His head was lying on my shoulder and I remember thinking, this is close to perfect. Then he began to snore. Did I nudge him with my elbow hoping he’d roll over and stop? Did I whisper in his ear to wake him? No. Why bother? When I could simply access the computer and alter his vocal algorithms? And that’s exactly what I was about to do, when I realised that everything around me was an illusion, including him. So I left. I almost wrote him a note to say goodbye. Can you believe that, a Dear John letter to a hologram? 

HOLOLÄKAREN: I understand your trepidation, but you’re the captain. You can’t have a relationship with a member of your crew. They’re all your subordinates. So where does that leave you? The occasional dalliance with a passing alien? Voyager could be in the Delta Quadrant for a very long time. A hologram may be the only logical alternative.

Janeway är alltså extremt tänd på Sullivan, samtidigt som det faktum att hon själv varit med och skapat hans personlighet verkar tar bort lite av det roliga. Kanske skulle man kunna se hela det här avsnittet som en skildring av Janeways process för att kunna acceptera sig själv som någon som använder hologramsexhjälpmedel. Det känns i alla fall som en lite roligare tolkning än den som finns i manuset, där hela avsnittet utmynnar i ett “kanske är jag egentligen rädd för att bli sårad av kärleken”-moment. Så banalt att det känns ovärdigt både Janeway och oss som tittar. Något lite mer intellektuellt utmanande är vi väl ändå värda? Som till exempel en lång och omständlig diskussion kring holorollfigurernas roll som projektionsyta, eller en djupdykning i det etiska problemet i att använda hologram som sexslavar. Eller, i Janeways fall, något om det moraliskt förkastliga i att efter tre dagars intensivt liggande bara springa iväg från en man som sover utan att ens skriva en lapp som förklaring.

Trots alla mina invändningar är jag förstås jätteglad över att Janeway äntligen fick till det i Fair Haven. Jag tyckte också att det var riktigt spännande när Voyager nästan höll på att gå under i det där stora energifältet. Även om manusförfattarna i den stunden verkar mena att jag främst skulle oroa mig för risken att holoäventyret med en mysig bartender skulle kunna raderas när all upptänklig reservkraft skulle användas för att få skeppet genom de sista meterna av den blå energivågen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 621 tv-avsnitt.

VOY: 11:59. Det där Janeway inser riskerna med släktforskning.

Ett udda avsnitt för att vara Voyager, det här. En intrig som börjar med att Janeway sitter och skryter om en av sina släktingar, den modiga Shannon O’Donnell som levde runt sekelskiftet år 2000. Hon var en ingenjör och rymdfarare, och den som inspirerade Janeway att själv gå med i rymdflottan. Hon var dessutom en av kvinnorna bakom The Milllennium Gate, en självförsörjande stad vars torn sträcker sig en kilometer upp i luften.

Men ganska snart får vi tittare följa den verkliga Shannon O’Donnells historia. Hur hon pank och arbetslös kör sin rishög till bil in i den stad där Millennium Gate ska byggas. Och visst blir hon en av de drivande krafterna bakom bygget, men på ett helt annat sätt än vad Janeway fått berättat för sig. O’Donnell blir kär i den enda personen i den lilla staden som är emot bygget. En otroligt envis Henry Janeway, som driver en bokhandel och vägrar att sälja sitt hus till byggbolaget som ska förverkliga det gigantiska bygget. Och med det kan han faktiskt stoppa hela projektet.

Det finns en lite solkig sidointrig också. O’Donnell blir erbjuden jobb på bygget mot att hon lyckas övertala Janeway att sälja. Hon gör ett försök, men berättar till sist också hur det ligger till med erbjudandet från byggherren. Och byggbasen, visar det sig, är också en reko person som erbjuder O’Donnel jobb torts att hon inte lyckats med sitt uppdrag. På slutet av Shannons story blir det till och med ännu mer idylliskt. När Henry Janeway förstår att Shannon O’Donnell skulle kunna tänka sig att bli ihop med honom så har han plötsligt inga problem med att sälja sin fastighet. Även om det bara är en minut kvar tills deadlinen går ut. Jag menar inte att det där skulle vara en omöjlighet, bara att själva vändpunkten sker så himla snabbt.

Sanningen om Shannon O’Donnel får aldrig kapten Janeway reda på. När hon ger Seven i uppdrag att leta reda på mer fakta om O’Donnell så visar hon sig ha varit en ganska slät figur. En konsult till det där millennietornet som aldrig kom i närheten att få utforska rymden. Janeway tappar lite sugen av det där beskedet, men hela avsnittet slutar med ett slags “vi är familjen”-moment, där personalen till och med får trösta kaptenen för hela “så hamnade vi i deltakvadranten”-debaclet.

SEVEN: Her life captured your imagination. Historical details are irrelevant. 

TUVOK: I concur with that analysis. 

CHAKOTAY: If it weren’t for Shannon O’Donnel, you never would have joined Starfleet. 

JANEWAY: Yeah, and I would have never have got you all stuck here in the Delta Quadrant. 

TORRES: It gave us all time to get to know each other. 

EMH: Time for a family portrait of our own. Everyone, gather around the Captain, please. Face the camera. Smile.

(The EMH sets the timer and joins the group.)

JANEWAY: To family. 

ALL: To family. 

11.59 handlar ganska mycket om historieskrivning. Hur Janeways familj hittat på en hel myt kring Shannon O’Donnell, men där all fakta förvanskats genom åren Men även när Janeway går till källorna så blir hon nästan förtvivlad över att det inte finns någon objektiv historieskrivning om Jorden. Allt är öppet för tolkningar och vinklingar, och hon börjar till och med fråga sig på vilka sätt framtiden kommer att vantolka historien om Voyager.

CHAKOTAY: Ship’s status report. 

JANEWAY: Let me guess. The holographic engineer is having problems with her programme. Neelix, the Cardassian cook, is low on supplies. Seven of Twelve is regenerating and Captain Chakotay is doing just fine. Just wondering how they’ll piece together our lives a few hundred years from now. 

CHAKOTAY: Depends on how big the pieces are. 

JANEWAY: A PADD here, a Captain’s log there, maybe a couple of holodeck programmes. It won’t be as much to go on as we might think. I’ve gone through dozens of histories written about twenty first century Earth, all of them biased in one way or another. The Vulcans describe First Contact with a savagely illogical race. Ferengi talk about Wall Street as if it were holy ground. The Bolians express dismay at the low quality of human plumbing. And human historians? Exact same story. Every culture saw it a different way. So I go back to the raw material. Birth certificates, death certificates, marriage certificates, census surveys, voter registration forms, housing records, medical, employment, court records. It’s all fragmented and incomplete. 

Hur skrivs historien, och av vem? Det är en intressant frågeställning, och jag hade kanske önskat att man tog den på lite mer allvar när man nu tog sig an den i det här avsnittet. Visst är säkert familjelögner en viktig del i hur vi ser oss själva i förhållande till det förflutna, men här drar man också in all annan historieskrivning på ett lite slarvigt sätt. Blir riktigt provocerad när Janeway dömer ut historiska dokument som “partiska”, det känns väldigt vårdslöst. Framför allt i dessa tider av fejknyhetsanklagelser och historierevisionism.

Det egentliga allvaret i ämnet som avhandlas dränks också av en lite väl rar och puttrig ton. Berättelsen om Shannon O’Donnell som vi får se i det här avsnittet känns dessutom nästan lika tillrättalagd som hittepåhistorierna som Janeway fick höra som barn. Man hoppar liksom över en del smärtpunkter och potentiellt dramatiska scener, tycker jag. Som när konflikten mellan O’Donnell och Janeway går att lösa på några sekunder. Dessutom är det en story utan skurkar, alla är i grunden snälla och sympatiska, till och med den onde byggherren som vill riva en hel stad för att bygga ett jättestort torn (kunde han inte ha byggt det precis sidan om staden i stället?). Ett plus i kanten, trots allt, för att man faktiskt dissar Y2K-buggen i det här avsnittet. Ändå rätt kaxigt eftersom 11.59 sändes redan i maj 1999.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 602 tv-avsnitt.

DS9: Little green men. Det där Quark och de andra kraschlandar i Roswell. På 40-talet.

ds9 green men

I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.

ds9 green men 2De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.

ds9 green men 4När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.

40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.

Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.

Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:

QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.

Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.

Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.

Betyg: 9/10

PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.

VOY: The 37’s. Det där man hittar Amelia Earhart i en kryofryskammare.

voy 37s

The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.

voy 37s 2Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).

Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd  så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.

voy 37s 3Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.

En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.

 

DS9: Past tense Pt 1 & 2. Tidsresan rakt in i amerikansk inrikespolitik.

ds9 past tense

Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.

Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.

ds9 past tense 6Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.

ds9 past tense 5Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de  råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.

Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades.  Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).

Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.

ds9 past tense 2Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.

ds9 past tense 4Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer.  Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.

ds9 past tense 3Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.

Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande meningar för mig själv, tänkta att användas i det här blogginlägget. Formuleringar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han vet det ytterst väl. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon.