Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.
I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.
Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.
Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.
I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst
Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.
I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.
Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.
Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).
Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.
Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.
De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.
När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.
Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).
Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.
Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.
Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.
Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.
Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer. Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.
Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.
Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.
Betyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.