The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.
Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).
Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.
Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.
En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.
Nej, de är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone, för att inte tala om hur de beter sig i jämförelse med de upphittade genetiskt modifierade människorna från TOS-avsnittet Space seed (vilka även de, liksom de i TNG-avsnittet, intressant nog också skulle föreställa folk från 1990-talet).
En sak som slog mig bara, som jag inte tänkt på förrns nu, är det aldrig några B-handlingar i Voyager? Visst, i förra avsnittet skulle man kunna säga att det var två olika storys, men de flöt ju liksom ihop på slutet.
Hmm…givetvis har du rätt. I alla fall delvis. Man kan ju faktiskt tycka att det är enormt surt att ta delar av Voyagers besättning som gisslan, det håller jag ju med om. Men ganska snart talar ju Amelia Earhart sin navigatör tillrätta. Kände att de i The Neutral Zone var mer allmänt missnöjda med livet som det blev. Jag ska tänka lite mer på det där med b
-handlingar. Det har ju funnits några, men de verkar mer handla om Neelix mat och sånt där, eller vävas in i handlingen (som att man börjar mixtra med Chakotays drömstenar när han är medvetslös. I det här avsnittet kan man ju se det som att det finns en b-handling kring huruvida besättningen ska stanna kvar på Voyager eller inte, men det är ju mer som en separat akti i ett pågående äventyr än något annat. På ett sätt gillar jag det där mer direkta berättandet som finns i Voyager. Som att det finns tillräckligt mycket att berätta om varje avsnitt för att fylla programtiden. ;.)
Haha, det var jag som skrev fel, “Nej, de är INTE lika sura som…” skulle det stå, jag höll alltså med dig, annat var det som sagt med Khan och gänget, de nedfrysta förtidsmänniskorna blir bara lättare och lättare att ha och göra med helt enkelt.
Ja, sen finns det ju inte heller så mycket annat att fokusera på kanske, inga barn eller bartendrar med sina egna affärer och idéer, liksom ingen kan åka iväg på semester och få sin egna B-handling eller liknande. Har inte riktigt tänkt igenom det här heller riktigt, men det blir väl lite tajtare i Voyager och mer såpa i DS9 kanske? De har ju också en massa återkommande karaktärer, som inte är en del av huvudensemblen, i DS9, det bidrar väl också till den annorlunda strukturen kanske.
Är Voyager mer som TOS och DS9 mer som TNG?
Mycket att fundera på framöver här…
Gud, så du håller på och skriver och ändrar dig 😉 Bra tankar kring b-handlingarna, vi håller lite koll på det!